Fira livet

Idag är det min födelsedag. Det är också två år och två dagar sedan min hjärtevän somnade in. Sedan dess har jag en ambivalent känsla till min födelsedag. Lusten att fira förtas av känslan av sorg och saknad. Samtigt vet jag med min logiska hjärna att han ville inget annat än att fira livet. Men hjärtat hänger inte riktigt med. Men jag jobbar på det och plötsligt händer det väl.

Första året efter hans död var jag tillsammans med hans barn med familjer. De ordnade grillfest i trädgården och vi fick vara tillsammans och prata. Jag tror det är min styrka. Att jag kan prata om döden och om honom. Jag bär inte allt inom mig utan jag bearbetar det med att prata, gråta, skratta och skriva. 

För det var alltid skratt och glädje med honom. Ända in i kaklet. Trots allt lidande och all smärta behöll han humöret och kämparglädjen uppe för det mesta. De sista dagarna kunde han inte prata men hans sista ord till mej får mej fortfarande att skratta högt. Nej, jag tänker inte berätta vad...

Att hedra hans minne är att fira livet. Själva födelsedagen är bara ett datum när man råkar födas, livet ska firas varje dag. Att man vaknar, kan kliva upp, kan gå på toa och kan äta själv. Klä på sig, köra bil, laga mat, ha ett bra jobb, njuta av blommorna och gräset, träden och fälten. Fåglarna och fågelsången. Allt vackert som finns runt omkring oss och alla fina människor som finns runt mig.

Jag är verkligen rik och välsignad när jag tänker på allt detta. För inget är självklart och inget kan krävas av livet. Det är som det är och vi har att hantera det som sker. Det spelar ingen roll om jag skriker mej hes att livet är orättvist, livet fortsätter ändå. En dag i taget. Det finns ingen rättvisa att begära och lidandet drabbar oss alla i olika former och styrkor.

Jag har bestämt mig för att inte ställa frågorna som inte kan besvaras. Inte fråga varför. Inte heller förbanna livet, för det är det enda jag har. Trots sorger och motgångar så är det mitt liv, mitt enda liv, och min uppgift är att ta hand om det på bästa sätt. Så mycket handlar om mitt eget ansvar och min inställning.

Ja men det är inte så lätt, säger du. Nej jag vet. Jag är inte så stark som du, säger du. Jag var inte heller stark men när man blir tvungen att ge upp eller ta fajten så väljer jag att slåss. Plötsligt kan livet vända. Jag vet. Så var det när jag träffade min hjärtevän. På förmiddagen gick jag en promenad i snöslask och hade ingen aning om att jag skulle träffa honom på kvällen.

Plötsligt satte han sig jämte mig, hans ögon fastnade i mina, vi pratade och skrattade i timmar och festen som pågick runt oss den bara försvann. Där fanns bara han och jag. Dagen efter sökte han upp mej på jobbet bara för att ge mej en kram och tacka för senast. På kvällen skickade han ett medelande att han ville vara mer än vänner. Allt hände i ett rasande tempo. 

Nu i efterhand känns det som om livet visste att det var bråttom. Vi hann med så mycket under våra få år tillsammans, så det känns som 10 gånger mer. Det är jag tacksam för även om jag kan önska att vi hade fått bli gamla tillsammans. Nu blev det inte så och att sitta och önska sådant leder ingenstans. Jag kan inte ändra på det som redan hänt.

Istället kan jag glädjas åt allt som hände då som var gott, och allt som händer nu som är fint och trevligt. Jag får tänka på den tid vi fick och jag har gjort fotoalbum från våra utlandsresor. De blir också fina minnen som jag plockar fram ofta. Och eftersom mitt liv inte är slut än, kan många fler goda saker ske. Plötsligt händer det.