Mitt liv på mitt sätt

Jag gjorde midsommarlunch tillsammans med mina föräldrar. De firade att det var 70 år sen de träffades. Mamma fnittrade när de berättade om sin första puss bakom en blommande rosenbuske. Nu är de 85 och 90 år men fortfarande kära i varann. Visst bråkar dom ibland, gnabbas och tjatar, men kärleken finns där. Det är fint att se.

När pappa var riktigt dålig för ett par år sen var mamma utom sig av oro. När han sen kom hem från sjukhuset igen så överöste hon honom med pussar i hela ansiktet. Om tre år firar de 70-årig bröllopsdag. Men när man är så gamla som de är, är ingenting självklart. Är detta vår sista midsommar? Får vi fira en jul till tillsammans? Vaknar jag i morgon? 

Jag kan tycka att det är en bra livsfilosofi. Att ta tillvara dagen för man vet inte om man har en morgondag. Att njuta av idag och inte tänka att det gör jag sen. För förr eller senare händer det att du inte kan göra det du väntat med. En dag är det för sent. Bättre att ångra det knäppa man gjort än att ångra allt man aldrig gjorde.

Jag lever mitt liv med den filosofin att ha det bra idag. Vissa är så rädda för att göra saker, äta det rätta, för man vill ha ett långt liv. Men till vilket pris? Jag vill inte ha ett långt liv om jag därmed måste försaka allt jag tycker om. Jag vill äta och dricka gott, jag vill sitta i solen, jag tackar nej till inbjudningar för att jag vill stanna hemma och slappa, jag tackar ja till annat som ger mej mölighet att träffa nya människor.

Jag är generös med det lilla jag har, även om jag också sparar både till pensionen och semestern. Man behöver ju inte vara tanklös bara för att man är en livsnjutare. Jag unnar mig saker och jag följer mina spontana infall. Så länge jag inte gör det på någon annans bekostnad så lever jag mitt liv på mitt sätt.

Jag och mina jämnåriga väninnor konstaterar att nu är man i den åldern att man bryr sig mindre om vad folk tycker och tänker. Jag kan stå för mina åsikter, för jag har tänkt ut dem själv och de stämmer överens med mina personliga värderingar och etik. Jag är helt enkelt trygg i mig själv. Det är en skön känsla.

För det har inte alltid varit så. Jag har fått jobba för att komma hit så jag kan inte vara annat än nöjd med hur jag hanterar livet. För självklart kommer det utmaningar och svårigheter nu och då, men jag tar mig an vad än som händer. Jag är nog ganska orädd och det har jag blivit genom allt jag fått gå igenom och klarat av.

När det värsta som kan hända redan har hänt så finns det ingen rädsla kvar. Kanske har jag blivit lite avtrubbad, definitivt är jag odramatisk och jag hetsar inte upp mej i första taget. Jag har perspektiv på vad som är viktigt och vad som betyder något. Jag lever mitt liv för det är bara mitt, inte någon annans.