Mer kärlek åt folket

Jag tycker det är jätteroligt att köpa presenter till min familj och till mina vänner. När det är jul, födelsedagar eller andra festligheter. När jag går hem till någon på besök, när någon behöver lite uppmuntran eller för att visa min uppskattning. Att ge gåvor är en av kärlekens fem språk.

De andra fyra är bekräftande ord, tid tillsammans, göra tjänster och fysisk beröring. Vi alla talar ett eller flera kärleksspråk, hur vi gör och är för att visa att vi tycker om den andre. Det gäller inte bara i kärleksrelationer utan alla relationer - med familjen och vännerna. 

Om man kan identifiera sitt eget kärleksspråk och sin motparts är massor vunnet. Man kan känna sig oälskad om man inte förstår sin partners kärleksspråk. Om mitt är ”bekräftande ord” och min partner har ”fysisk beröring” så kan jag bli irriterad över alla kramar när jag vill höra hen säga hur mycket jag betyder för hen.

Men om man kan höra för sitt inre kärleksförklaringen genom kramen så blir man mycket tryggare i sin relation. Jag älskar dig kan sägas på så många sätt. -Var rädd om dej, -kör försiktigt, -ta en jacka på dej för det är kallt ute. Allt vittnar om omsorg och omtanke.

Att få en present när man egentligen ville ha en mysig hemmakväll kan kännas frustrerande, men förstår man språket så blir gåvan värdefull. Man blir också mer mottaglig för allt annat runt omkring som subtilt visar på kärleken. En storartad kärleksrelation är femspråkig.

Man kan själv också vara tvåspråkig på det sätt att man visar kärlek på ett sätt men vill få kärlek på ett annat. Så det är inte självklart att en person som ger presenter vill ha presenter. Hen kanske hellre vill ha en trevlig middag tillsammans eller få lite bekräftande ord.

Att vara uppmärksam på mitt eget beteende och analysera mitt kärleksspråk är första steget. Sen kan du iaktta dina nära och kära och snart kan du identifiera deras kärleksspråk. När man förstår varann blir allt så mycket enklare och tydligare. Mer kärlek åt folket!

Pride-festivalerna avlöser varandra just nu och de om något belyser rätten att älska vem jag vill hur jag vill. Vem är jag att bedöma vad som är rätt och fel? All kärlek är av godo och gör oss till varmare, vänligare och bättre människor. Alla förtjänar att få älska och att älskas. Allt som gör oss lyckliga är bra och alla är lika mycket värda, oavsett vem vi älskar. Störst av allt är kärleken!

Hur känns det?

Jag undrar varför journalister älskar frågan ”hur känns det?” När de intervjuar idrottsmänniskor som precis vunnit - eller förlorat. Hur känns det? Jaa, vad tror du? Så oerhört förutsägbart. Klart man är glad när man vunnit och besviken när man förlorat. 

Nu använder man frågan även när man intervjuar brottsoffer, vittnen till olyckor och polisingripanden. Hur kändes det när du såg polisen gripa den misstänkte terroristen? jag blir irriterad på dessa fåniga frågor. Som om man bara vill ha en bekräftelse på sin egen story. Journalisten styr och kontrollerar svaren.

Det är ingen undersökande journalistik, inte en objektiv inställning. Man presenterar bara det man redan räknat ut själv och ställer ledande frågor, man skulle ju inte ens behöva intervjupersonen.

Samtidigt är det svårt att beskriva sina känslor sådär i korta drag med en mikrofon upptryckt i ansiktet. Dessutom vill man inte fläka ut sina känslor till alla, det är ju ofta en ganska privat sak. Jag får själv frågan ibland och jag vet inte vad jag ska säga.

Säger jag ”bra” så är det inte helt ärligt. Säger jag ”jobbigt” ser jag i frågarens ögon att de ångrar att de frågade. För frågan är slentrian, precis som ”hur mår du” eller ”hur är det”. Man frågar men man vill egentligen inte höra ett ärligt svar om det inte är positivt.

Jag har svårt att vara ytlig, det är liksom inte jag. Småprat är jag verkligen inte bra på, jag går gärna rakt på sak. Det kan säkert upplevas som okänsligt eller ointresserat, men det är motsatsen. Jag är väldigt intresserad av människor, men att prata utan mål och mening är en konst jag inte behärskar.

Jag vill dyka djupt ner i tankar och känslor, upplevelser och erfarenheter. Jag vill ha ett utbyte av mitt samtal med dig, inte prata med dig som om du var vem som helst. Vill jag prata med dej så är du viktig för mej. Du kan ge mig ett svar på något som jag söker, du kan klargöra något, bredda mina kunskaper.

Jag vill att ett samtal ska vara ett givande och ett tagande, stöttande, uppmuntande, upplysande eller för all del underhållande. Gemensamma minnen, upplevelser, erfarenheter - allt detta gör oss mänskliga och vi kan hjälpa varann med att lyssna på varann. Lyssna på svaren på våra frågor. Ge varann tid att svara.

Att få prata med någon annan som upplevt det samma som du, gör det lite mindre ensamt. Du får bekräftelse på att du inte är knäpp eller udda. Att få dela med sig och höra andra berätta ger styrka och en inre ro. Men då kan man inte gömma sig bakom inövade fraser.

Jo tack jag mår bra... huvet upp och fötterna ner... jämna plågor... en kompis brukar säga ”lika vidrigt som vanligt” på frågan om hur det är. Folk blir lite ställda, fnissar och tänker att det är ironi eller så lyssnar som inte ens. Men hur hanterar man svaret om det är ärligt?

Vad har jag glömt?

Ni vet den där känslan att man har glömt något men inte kan komma på vad det är. Något jag skulle ha gjort, något jag skulle ha sagt, någon jag skulle ha mött. Men vad är det jag missat? Den känslan har följt mej ett bra tag nu. Men vad är det?

Man går tillbaks i tanken, kanske tillbaks till rummet man kom ifrån i förhoppningen att komma på vad man glömt. Förr eller senare brukar ju minnet komma tillbaka, eller så är det någon annan person som påminner mig om vad jag missat. 

Känslan är stark men jag kan inte hitta någon verklig orsak. Dagarna blir veckor och månader men den där gnagande känslan vill inte släppa. Det är förmodligen inget jag har missat utan den där känslan har säkert en grund i något annat.

Kanske är det sorgen och saknaden som tar sig uttryck i att jag missat något. Jag har missat vår framtid tillsammans, många härliga upplevelser som vi drömde om som aldrig kommer bli av. Jag har tappat bort en del av mig själv i processen som jag aldrig får tillbaks.

Kanske är det mig själv jag har glömt. Vart ska jag? Vad ska jag göra? Vad väntar mig i framtiden? Hur släpper jag taget om det förflutna trots att jag aldrig varken kan eller vill glömma? De minnen jag har med honom kommer jag alltid bära med mig som en dyrbar gåva.

Min uppgift nu är att hitta nya drömmar, nya mål. Det som är förlorat är borta och kan aldrig komma åter. Jag kan aldrig gå tillbaks till den jag var före honom, men jag kan hitta en ny mig. Någon som fått massor av erfarenheter och en hel del livsvisdom. Jag är någon annan nu, men en bättre version av mig själv.

Om jag någon gång skulle träffa en ny man så är jag en bättre kvinna nu tack vare honom. Jag vill verkligen ta vara på varje livserfarenhet för att bli en bättre människa. Inte låta motgångarna dra ner mej eller göra mig bitter och sorgsen. Jag har fortfarande kvar mycket att uppleva, få och ge.

Livet efter döden

Jag tror att det finns en del i oss som är evig. Vår livsande, själen, en energi. Energi kan ju inte förstöras, bara omvandlas till något annat. Vad vi blir när kroppen gett upp och tagit slut, det vet vi inte. Men essensen av vårt jag, vårt innersta väsen, våra tankar och våra känslor, vart tar det vägen någonstans?

Enligt professor Robert Lanza skulle det kunna vara så att våra medvetanden skapar världen runt omkring oss, istället för motsatsen. Traditionellt sett har vetenskapen utgått ifrån att medvetandet är något som produceras av hjärnan, och att det därför rent logiskt borde dö i samma stund som kroppen dör, men vad finns det egentligen för bevis för det? Ingen har ju än så länge kunnat fastställa vad medvetandet är. Om kroppen får ett medvetande, ungefär som en tv som tar emot en satellitsignal, betyder det ju inte att signalen upphör om apparaten slutar fungera?

Ja tänk om det är så att det är medvetandet som får en kropp istället för att kroppen har ett medvetande? Spännande tankekullerbytta. Det finns också studier som visar att en person förlorar 20-30 gram i vikt vid dödsögonblicket. Teorierna är att det är just det där innersta väsendet som lämnar kroppen. Vikten är ju för stor för att bara vara luft. Är det vår energi som omvandlas?

Vad blir det då av oss efter kroppens död? Blir vi en del i något större, en universell energi? Är det detta som vi kallar för Gud? En del tror istället på reinkarnation, att vår livsande går tillbaks i kretsloppet och vi återföds till något annat eller någon annan, oklart vad.

Jag vet i alla fall att våra minnen av personerna håller de döda vid liv. På vissa platser som betydde något, en sång, en doft, en smak. Alla våra sinnen förstärker våra minnen och ju fler sinnen som är inblandade i samma minne, ju starkare blir minnet.

Jag kan se honom i ögonvrån, i en person som viftar med armarna och händerna som han gjorde, i mannen som förvirrat står i affären framför en varuhylla med glasögonen uppskjutna i pannan, i leendet hos en farfar som är i lekparken med barnbarnet, i harklingen jag hörde någon göra, hans röst inom mej när jag gör något bra eller dumt.

Så länge vi minns de som dött, så är de inte borta, bara ur sikte. Som om de gått iväg till ett annat rum. Det finns en dikt om det som jag tycker är så fin och beskriver det jag tänker och känner. Den heter Allt är bra och är skriven av Henry Scott i slutet av 1800-talet.

Döden betyder ingenting. 

Jag har bara dragit mig tillbaka 

till ett annat rum. 

Jag är jag och du är du. 

Allt vi var för varandra, 

det är vi fortfarande. 

Nämn mig vid mitt vanliga, välbekanta namn, 

tala till mig på samma sätt 

som du alltid brukade göra. 

Ändra inte ditt tonfall. 

Håll sorgen borta från din röst. 

Skratta tillsammans med mig, 

som vi alltid brukade skratta 

åt vardagens småting. 

Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. 

Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag. 

Livet betyder det samma, 

ingenting har skett som förändrar det. 

Livet går vidare, därför att det måste gå vidare. 

Döden är ju ändå bara 

ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. 

Varför skulle du sluta tänka på mig 

bara för att du inte längre kan se mig. 

Jag väntar på dig, 

den korta stunden, 

alldeles i närheten. 

Allt är bra.