Hur känns det?

Jag undrar varför journalister älskar frågan ”hur känns det?” När de intervjuar idrottsmänniskor som precis vunnit - eller förlorat. Hur känns det? Jaa, vad tror du? Så oerhört förutsägbart. Klart man är glad när man vunnit och besviken när man förlorat. 

Nu använder man frågan även när man intervjuar brottsoffer, vittnen till olyckor och polisingripanden. Hur kändes det när du såg polisen gripa den misstänkte terroristen? jag blir irriterad på dessa fåniga frågor. Som om man bara vill ha en bekräftelse på sin egen story. Journalisten styr och kontrollerar svaren.

Det är ingen undersökande journalistik, inte en objektiv inställning. Man presenterar bara det man redan räknat ut själv och ställer ledande frågor, man skulle ju inte ens behöva intervjupersonen.

Samtidigt är det svårt att beskriva sina känslor sådär i korta drag med en mikrofon upptryckt i ansiktet. Dessutom vill man inte fläka ut sina känslor till alla, det är ju ofta en ganska privat sak. Jag får själv frågan ibland och jag vet inte vad jag ska säga.

Säger jag ”bra” så är det inte helt ärligt. Säger jag ”jobbigt” ser jag i frågarens ögon att de ångrar att de frågade. För frågan är slentrian, precis som ”hur mår du” eller ”hur är det”. Man frågar men man vill egentligen inte höra ett ärligt svar om det inte är positivt.

Jag har svårt att vara ytlig, det är liksom inte jag. Småprat är jag verkligen inte bra på, jag går gärna rakt på sak. Det kan säkert upplevas som okänsligt eller ointresserat, men det är motsatsen. Jag är väldigt intresserad av människor, men att prata utan mål och mening är en konst jag inte behärskar.

Jag vill dyka djupt ner i tankar och känslor, upplevelser och erfarenheter. Jag vill ha ett utbyte av mitt samtal med dig, inte prata med dig som om du var vem som helst. Vill jag prata med dej så är du viktig för mej. Du kan ge mig ett svar på något som jag söker, du kan klargöra något, bredda mina kunskaper.

Jag vill att ett samtal ska vara ett givande och ett tagande, stöttande, uppmuntande, upplysande eller för all del underhållande. Gemensamma minnen, upplevelser, erfarenheter - allt detta gör oss mänskliga och vi kan hjälpa varann med att lyssna på varann. Lyssna på svaren på våra frågor. Ge varann tid att svara.

Att få prata med någon annan som upplevt det samma som du, gör det lite mindre ensamt. Du får bekräftelse på att du inte är knäpp eller udda. Att få dela med sig och höra andra berätta ger styrka och en inre ro. Men då kan man inte gömma sig bakom inövade fraser.

Jo tack jag mår bra... huvet upp och fötterna ner... jämna plågor... en kompis brukar säga ”lika vidrigt som vanligt” på frågan om hur det är. Folk blir lite ställda, fnissar och tänker att det är ironi eller så lyssnar som inte ens. Men hur hanterar man svaret om det är ärligt?