Jag tror att det finns en del i oss som är evig. Vår livsande, själen, en energi. Energi kan ju inte förstöras, bara omvandlas till något annat. Vad vi blir när kroppen gett upp och tagit slut, det vet vi inte. Men essensen av vårt jag, vårt innersta väsen, våra tankar och våra känslor, vart tar det vägen någonstans?
Enligt professor Robert Lanza skulle det kunna vara så att våra medvetanden skapar världen runt omkring oss, istället för motsatsen. Traditionellt sett har vetenskapen utgått ifrån att medvetandet är något som produceras av hjärnan, och att det därför rent logiskt borde dö i samma stund som kroppen dör, men vad finns det egentligen för bevis för det? Ingen har ju än så länge kunnat fastställa vad medvetandet är. Om kroppen får ett medvetande, ungefär som en tv som tar emot en satellitsignal, betyder det ju inte att signalen upphör om apparaten slutar fungera?
Ja tänk om det är så att det är medvetandet som får en kropp istället för att kroppen har ett medvetande? Spännande tankekullerbytta. Det finns också studier som visar att en person förlorar 20-30 gram i vikt vid dödsögonblicket. Teorierna är att det är just det där innersta väsendet som lämnar kroppen. Vikten är ju för stor för att bara vara luft. Är det vår energi som omvandlas?
Vad blir det då av oss efter kroppens död? Blir vi en del i något större, en universell energi? Är det detta som vi kallar för Gud? En del tror istället på reinkarnation, att vår livsande går tillbaks i kretsloppet och vi återföds till något annat eller någon annan, oklart vad.
Jag vet i alla fall att våra minnen av personerna håller de döda vid liv. På vissa platser som betydde något, en sång, en doft, en smak. Alla våra sinnen förstärker våra minnen och ju fler sinnen som är inblandade i samma minne, ju starkare blir minnet.
Jag kan se honom i ögonvrån, i en person som viftar med armarna och händerna som han gjorde, i mannen som förvirrat står i affären framför en varuhylla med glasögonen uppskjutna i pannan, i leendet hos en farfar som är i lekparken med barnbarnet, i harklingen jag hörde någon göra, hans röst inom mej när jag gör något bra eller dumt.
Så länge vi minns de som dött, så är de inte borta, bara ur sikte. Som om de gått iväg till ett annat rum. Det finns en dikt om det som jag tycker är så fin och beskriver det jag tänker och känner. Den heter Allt är bra och är skriven av Henry Scott i slutet av 1800-talet.
Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka
till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra,
det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga, välbekanta namn,
tala till mig på samma sätt
som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig,
som vi alltid brukade skratta
åt vardagens småting.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig.
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma,
ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara
ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig
bara för att du inte längre kan se mig.
Jag väntar på dig,
den korta stunden,
alldeles i närheten.
Allt är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar