Ni vet den där känslan att man har glömt något men inte kan komma på vad det är. Något jag skulle ha gjort, något jag skulle ha sagt, någon jag skulle ha mött. Men vad är det jag missat? Den känslan har följt mej ett bra tag nu. Men vad är det?
Man går tillbaks i tanken, kanske tillbaks till rummet man kom ifrån i förhoppningen att komma på vad man glömt. Förr eller senare brukar ju minnet komma tillbaka, eller så är det någon annan person som påminner mig om vad jag missat.
Känslan är stark men jag kan inte hitta någon verklig orsak. Dagarna blir veckor och månader men den där gnagande känslan vill inte släppa. Det är förmodligen inget jag har missat utan den där känslan har säkert en grund i något annat.
Kanske är det sorgen och saknaden som tar sig uttryck i att jag missat något. Jag har missat vår framtid tillsammans, många härliga upplevelser som vi drömde om som aldrig kommer bli av. Jag har tappat bort en del av mig själv i processen som jag aldrig får tillbaks.
Kanske är det mig själv jag har glömt. Vart ska jag? Vad ska jag göra? Vad väntar mig i framtiden? Hur släpper jag taget om det förflutna trots att jag aldrig varken kan eller vill glömma? De minnen jag har med honom kommer jag alltid bära med mig som en dyrbar gåva.
Min uppgift nu är att hitta nya drömmar, nya mål. Det som är förlorat är borta och kan aldrig komma åter. Jag kan aldrig gå tillbaks till den jag var före honom, men jag kan hitta en ny mig. Någon som fått massor av erfarenheter och en hel del livsvisdom. Jag är någon annan nu, men en bättre version av mig själv.
Om jag någon gång skulle träffa en ny man så är jag en bättre kvinna nu tack vare honom. Jag vill verkligen ta vara på varje livserfarenhet för att bli en bättre människa. Inte låta motgångarna dra ner mej eller göra mig bitter och sorgsen. Jag har fortfarande kvar mycket att uppleva, få och ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar