Livets alla val

Varje händelse i våra liv formar oss till de människor vi är. Både medgång och motgång, alla upplevelser vi har breddar våra erfarenheter. Det är upp till oss vad vi gör med det. Vill vi lära oss och gå vidare starkare och klokare eller stannar vi upp och fastnar i självömkan och besvikelse? 

Alla vill inte inse att vi faktiskt har ett val. Vad man än tycker om det som hänt så väljer vi, medvetet eller omedvetet, vad vi gör med den erfarenheten. Vi väljer vad vi fokuserar på och vad som ska få påverka vår framtid. 

Blev jag retad i skolan kan jag antingen hysa agg till mobbarna resten av livet eller bestämma mig för att andras åsikter om mej är inget som ska få styra mitt liv och mina val. Hade jag en dålig chef kan jag antingen dras ner i min självkänsla eller se mitt värde och söka ett annat jobb.

Drabbas jag av sjukdom kan jag antingen förbanna eller acceptera mitt öde. Samma sak om någon nära dör, det är en process att gå igenom men en nyckel är att förstå att jag inte är staffad eller förföljd av otur. Livet drabbar oss alla, på olika sätt, olika hårt, men saker händer och ingen är speciellt utvald för motgångar.

Livet är inte rättvist, svårigheter slår ner var som helst när som helst som en blixt från klar himmel. Oavsett vad vi tycker om det, är det ändå vårt jobb att hantera det. Det är värt omaket att ta itu med våra reaktioner och låta det forma oss till en bättre människa.

Jag är den jag är idag på grund av och tack vare allt som hänt mej. Många saker har varit fina, jag har lärt mig att älska och att bli älskad, jag har lärt mig betydelsen av vänskap, jag har lärt mig att uppskatta det enkla i livet, sådant som alltid finns runt omkring mig. 

Andra saker har varit och är svåra. Men det är som det är och istället för att förbanna mörkret kan man försöka se ljuset, det lilla ljus som tränger sig ut ur sprickorna i spillrorna. Man kan inte värja sig från livet för alltid. Förr eller senare kommer det ikapp.

Bara för att jag förstår att jag behöver ta itu med känslor är det inte enkelt att göra det. Jag brottas med saker och ibland känns det som att vada i gyttja. Men jag väljer att inte stå kvar och sjunka allt djupare, jag fortsätter framåt. Sakta, sakta, på vingliga ben, men jag rör mig åt något håll i alla fall.

Om jag skulle upptäcka att jag valt fel riktning, kommer det alltid dyka upp en ny väg förr eller senare. Det är aldrig för sent att byta riktning när man upptäcker att man vill någon annnan stans. Modet kan svika, men möjligheten finns.

Jag har också fått lära mig att ha tålamod med mig själv och inte vara så hård mot mig själv. Mina egna tillkortakommanden kan vara svåra att hantera när jag vet vad jag borde göra och kan göra men ändå gör jag det inte. Ibland räcker inte orken till, eller inspirationen, eller tålamodet.

Då är det okej att bryta ihop och ta en time out. Bara man inte stannar kvar där resten av livet. Inte trycka på pausknappen och aldrig mer trycka på play. Livet kommer kanske inte bli som jag tänkt mig men det kan bli bra ändå.