Äkta människor

Jag har varit på bio i veckan. Catwalk, en film om alla människors rätt att skina, synas och bli accepterade. Oavsett utseende och eventuella funktionshinder eller handikapp. En hjärtevärmande film som jag varmt kan rekommendera.

Filmen var rörande och berörande men jag har svårt att ryckas med. Jag är dålig på att leva mej in i filmer och skratta eller gråta åt det som händer. Jag behöver ett fysiskt möte för att bli känslomässigt engagerad. 

Men då är jag verkligen engagerad och berörd. Jag har lätt för att känna in vad folk känner och känner stark empati. Jag vill möta alla nänniskor med ett öppet sinne och en förståelse för att vi alla har något vi brottas med.

Det kan göra att människor är irriterade, ledsna, lättretade eller frustrerade. Jag brukar försöka tänka att det har förmodligen inget med mej att göra, även om jag ibland får möta känslor som egentligen inte har med mej att göra.

Samtidigt försöker vi alla att hålla masken, skärpa till oss, spela med i det sociala samspelet, vara artiga och trevliga. Även om vi egentligen verkligen inte har lust. Om man är empatisk så blir det dubbla signaler att ta in.

Jag träffar varje vecka personer med olika funktionshinder likt de som var med i filmen Catwalk. Som kontaktperson och godman blir jag engagerad och involverad i deras liv. De är härliga människor som verkligen inte förställer sig.

De visar tydligt vad de tycker och känner, är de glada är de superglada och är de arga slår det gnistor! De är ärliga och uppriktiga och man behöver aldrig tvivla på vad de tycker. Det är verkligen uppfriskande!

De har ofta inget lätt liv men är ändå tacksamma för allt positivt som händer. De lever i nuet och vi andra har mycket att lära oss av dem. Lär du känna dem så tar de med dig in i sin gemenskap med bull och hår.

Jag tror att allt vi lärt oss genom våra upplevelser kan vi ha nytta av i framtiden. Att ta lärdom av det vi gått igenom och sedan bemöta våra medmänniskor med ödmjukhet och förståelse. Det tror jag är meningen med livet. Det ger även svårigheterna en mening.

Att hjälpa varandra, stötta varanda, uppmuntra och bekräfta varandra. Det är så vi borde bemöta varandra. Precis som gruppen i filmen Catwalk. De är oerhört kärleksfulla mot varandra, toleranta och vänliga. Där har vi vekligen en hel del att lära!

När livet kör ihop sej

Ibland blir det bara för mycket. Livet alltså. Saker totar ihop sig och blir en ansenlig hög man ska beta igenom. De senaste två veckorna har varit så. Men nu börjar allt ordna upp sig, det är en oerhörd lättnad.

Bara det faktum att jag varit på resa till andra sidan jorden, med en restid på ett dygn och en tidsskillnad på +10 timmar gör att man blir ganska mosig i huvudet. Sen kommer man tillbaks till jobbet och förståss ligger man efter.

Dessutom är det tid att göra årsredovisningen för mitt uppdrag som god man. Det är mycket att hålla reda på och kommunens blanketter är inte helt smidiga. Så med åren har jag byggt upp ett excel-dokument där jag förbereder och summerar alla siffror. Första året tog det tre dagar att göra redovisningen. Idag tog det tre timmar att fylla i exceldokumentet.

Sen ska blanketten fyllas i om ekonomin, blankett om mitt uppdrag, blankett om hyresbidrag, blankett om inkomstförfrågan. Under året har jag också åt personens räkning förhandlat med Försäkringskassan, det är ingen dans på rosor kan jag lova.

Men oftast rullar åren på utan några ovanliga händelser och jag har varit god man i 13 år nu. Men senaste året har varit speciellt. Över lag kan jag säga att det är ett fint uppdrag att hjälpa den som inte kan klara det själv och man får en blygsam ersättning för det. Så det är inte för pengarna man gör det.

Det handlar mer om att bistå den som är i behov av hjälp, att använda mina kunskaper till att hjälpa någon annan. För att jag kan. Att kunna göra skillnad till det bättre för en människa som är i underläge. Att alla människor har rätt att ha ett bra liv, oavsett prestation.

Precis som filmen Catwalk vill berätta, alla människors rätt att skina, oavsett om man har en funktionsvariation eller inte. Ja, förresten, vem av oss är helt utan problem, svårigheter eller egenheter?

Respekt för alla människor och deras sätt att vara är en av mina grundvärderingar och jag försöker möta människor med ett öppet och kärleksfullt sinne. Självklart är det svårt ibland att inte kritisera eller bedöma människor utifrån min egen måttstock, men hur vet man vem som har rätt och vem som har fel? Och vem har mandat att bedöma det?

Njuta här och nu

Det är så lätt att bli hemmablind, man ser och uppskattar inte helt allt man har. I stället drömmer och längtar man efter annat, vill ha mer, vill ha något annat. Det är inte fel med önskningar men man får inte glömma det man faktiskt redan har.

Nu när jag varit bortrest i tre veckor ser jag vad jag har i ett klarare ljus. Jag har friskt, gott dricksvatten direkt från kranen. Jag har en trivsam bostad, jag har ett bra jobb och fina vänner.

När jag åkte hem från jobbet i fredags kväll och var på väg till en av mina bästa vänner, så kom tårarna av tacksamhet. För allt jag har, för allt som fungerar, för att mitt liv har blivit såhär bra trots allt.

Jag kan inte önska mer av livet än det jag har. Jag har allt jag behöver och mer därtill. Mina barn har det bra och jag klarar mej själv för det mesta. Det som kan vara svårt finns det redskap till eller kunnigt folk man kan anlita.

Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om jag skulle träffa en ny man. Det skulle vara trevligt med lite sällskap ibland, gå ut och käka, gå på bio, åka på utflykter. Det är det där enkla i vardagen som man saknar. Någon att prata med om dagen som gått, om saker man funderar på.

Samtidigt har jag vant mig vid att vara själv och jag har lärt mig uppskatta det. Jag har vänner som jag kan göra saker tillsammans med, men ändå är det inte riktigt samma sak som en partner. Det är en annan nivå av gemenskap.

Så jag tänker inte fundera mer på det, jag tänker njuta av mitt liv här och nu precis som det är med de människor som finns runt omkring. Det som sker det sker och jag ska ta vara på de chanser som dyker upp. Vad som helst kan hända när som helst.  

Australien

Nu är jag hemma igen efter tre veckors semester i Australien. Jag har många minnen med mig hem i bagaget som jag kan bära med mig i hjärtat. Ett fantastiskt land med fin natur, spännande djurliv och intressant kultur.

Att studera människor och kultur är det mest inressanta med att resa. Vi människor är lika i mycket men vår kultur och traditioner skiljer sig. Att ta in med ett öppet sinne kan vara en utmaning då vi gärna sorterar saker i rätt och fel enligt vårt eget synsätt.

Australien är ett spännande land, med en förhållandevis ny historia. Urbefolkningen aborignier och noongar ser man inte mycket av i det moderna samhället. De har liknande historia som Amerikas indianer, de blev avrättade, förslavade eller sjuka av de britter som först kolonialiserade Australien i slutet av 1700-talet.

Idag är knappt 3% av befolkningen urbefolkning, resten är inflyttade från Storbrittanien men även övriga Europa, Asien och Indien. Det är en spännande mix av folk och kulturer som genomsyrar hela landet. Det är både människor och framför allt mat som man möter ute i vardagen.

Jag har besökt Melbourne, som är studenternas stad, en ung, modern stad ritad med linjal, och Sidney, som är betydligt mer inriktad på turism, en stad som är märkbart influerad av England. Gator, torg och parker har alla brittiska namn. Mitt emellan dessa ligger Canberra, som är Australiens huvudstad, då man inte kunde enas om vad som skulle bli huvudstad så man konstruerade en residensstad i mitten.

Då urbefolkningen är vad vi skulle kalla primitiv, finns inga gamla byggnader i landet. Inga gamla slott, inga ruiner från forna glansdagar. Nästa inga byggnader är äldre än 200 år men en del är byggda i gammal stil. Australien har ca 25 miljoner invånare utspritt på en area på 7,7 miljoner kvadratkilometer.

Som jämförelse kan vi ta Storbrittanien som har 65,6 miljoner invånare och en yta på 243 600 kvadratkilometer. Austalien, som verkligen är ett stort land, har samma invånarantal som den lilla ön Madagaskar...det betyder att det finns stora områden som är öde, öken, stenöken och bush.

Av de beryktade bränderna märkte jag inget, förutom en dag med brandlukt när vinden kom från nordöst. Det ovanliga vädret med häftiga regn mitt i deras sommar hjälpte till att stävja bränderna. De är ännu inte under kontroll men det har lugnat sig.

Det finns så mycket mer att berätta om landet och kulturen men det får bli senare, nu ska jag först och främst smälta alla intryck och komma i fas med tidsskillnaden på 10 timmar. Den största behållningen ned resan var ändå att få träffa min son!