Det är så lätt att bli hemmablind, man ser och uppskattar inte helt allt man har. I stället drömmer och längtar man efter annat, vill ha mer, vill ha något annat. Det är inte fel med önskningar men man får inte glömma det man faktiskt redan har.
Nu när jag varit bortrest i tre veckor ser jag vad jag har i ett klarare ljus. Jag har friskt, gott dricksvatten direkt från kranen. Jag har en trivsam bostad, jag har ett bra jobb och fina vänner.
När jag åkte hem från jobbet i fredags kväll och var på väg till en av mina bästa vänner, så kom tårarna av tacksamhet. För allt jag har, för allt som fungerar, för att mitt liv har blivit såhär bra trots allt.
Jag kan inte önska mer av livet än det jag har. Jag har allt jag behöver och mer därtill. Mina barn har det bra och jag klarar mej själv för det mesta. Det som kan vara svårt finns det redskap till eller kunnigt folk man kan anlita.
Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om jag skulle träffa en ny man. Det skulle vara trevligt med lite sällskap ibland, gå ut och käka, gå på bio, åka på utflykter. Det är det där enkla i vardagen som man saknar. Någon att prata med om dagen som gått, om saker man funderar på.
Samtidigt har jag vant mig vid att vara själv och jag har lärt mig uppskatta det. Jag har vänner som jag kan göra saker tillsammans med, men ändå är det inte riktigt samma sak som en partner. Det är en annan nivå av gemenskap.
Så jag tänker inte fundera mer på det, jag tänker njuta av mitt liv här och nu precis som det är med de människor som finns runt omkring. Det som sker det sker och jag ska ta vara på de chanser som dyker upp. Vad som helst kan hända när som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar