Nu börjar nedräkningen till semestern. Fem arbetsdagar kvar, sen väntar tre veckors ledighet. Det ska bli skönt. Denna vår har varit ovanlig, med en pandemi som har förändrat hela vår värld. Det började med att vi sakta men säkert förstod omfattningen av virusets framfart. Hur det spreds från Asien ut över världen. Att det var ingen vanlig influensa, människor dör och inget botemedel finns.
På grund av vår rörlighet som individer har vi tagit med oss smittan vart vi än har rest. För sent har vi förstått att vi måste hålla oss hemma och vara försiktiga i våra kontakter med andra. Andra länders lockdown har visserligen minskat spridningen men så fort man öppnat upp har sjukdomsfallen ökat igen.
Länderna har haft olika taktik hur man ska begränsa smittspridningen, alla med olika resultat. Sverige har fått mycket kritik för sin policy men vem som gjort de bästa valen det vet vi inte än på länge. Jag tror inte pandemin är över förrän vi har ett effektivt vaccin och då också kan kontrollera vem som är immun. Allt hänger ihop.
Jag tror inte på att man kan svälta ut ett virus genom att isolera medborgarna, och det har vi också sett nu i länder som släppt på nedstängningen och genast tar viruset fart igen. Kanske på sikt är ändå den svenska modellen det bästa, att låta invånarna fatta kloka beslut, hålla avstånd, vara noga med hygienen och låta covid ha sin gång.
Ja, det innebär dödsfall men samtidigt måste livet och samhället fortsätta för oss som fortfarande är friska. Företag måste fortsätta sin verksamhet för att vår ekonomi inte ska rasa totalt. Människor måste fortsätta vara i gemenskap för att inte bli deprimerade eller tokiga. Vi är helt enkelt inte skapta för isolering.
Vi har inte valt denna situation, vi vet inte hur viruset uppstod - även om det finns många spekulationer - men vi kan inte heller sluta leva innan livet är slut. Med försiktighet och självbevarelsedrift kommer vi klara även detta. Men vi måste tänka på varandra. Vara rädda om varandra.
Inte utsätta andra för fara, stanna hemma om jag känner mej det minsta sjuk. Inte hamstra varor i butiken som om tredje världskriget stod för dörren - och lämna andra människor helt utan förnödenheter. Själviskheten måste försvinna och medmänskligheten måste växa.
Hjälpa de som är i en riskgrupp så de slipper utsätta sig för fara och närkontakt med för många individer. Visa hänsyn, hålla avstånd, respektera andras sätt att hantera denna kris. Jag kan genom att vara lyhörd hjälpa andra som känner sig rädda och osäkra.
Jag måste inte alltid hålla med om hur andra ser på situationen, men jag kan acceptera att vi har olika synpunkter och just nu är det inte läge för diskussion eller konfrontation. Nu ska vi vara hjälpsamma och stötta och hjälpa varann. Att vara mjuk och följsam är önskvärt i tider som dessa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar