Mitt inre vill ut

 Det har varit några riktigt kalla dagar nu, och på det kom det drygt en decimeter snö. Vintern är här på riktigt och alla ungar är glada och är ute och leker och åker i snön. Jag är en surtant som bara suckar.

Jag gillar verkligen inte vintern! Jag gillar inte att frysa, sätta mej i en iskall bil, skotta snö, halka när jag går. Jo visst blir det ljust och fräscht med snö, men det uppväger inte nackdelarna. Det är ljust och fräscht på sommaren också. Och dessutom varmt.

Men det är bara att acceptera vädret, och istället göra det så mysigt man kan inomhus. Jag älskar mina nya soffor, man både sitter och ligger skönt i dem. Båda är lika viktigt. Jag trivs hemma och det är ju så viktigt.

Jag tänder några ljus, väljer en film från Netflix och bara har det bra. Jag släpper alla krav på mej själv, jag måste inte alltid göra något, prestera något. Jag kan bara vila och bara vara i nuet. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir det.

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Jag har alltid sagt min ålder vara det jag kommer att fylla nästa gång. Tills i år. Jag är 55 och nu är jag i fas med min ålder (äntligen). Jag har ett sätt att samla information som gör att jag känner mej erfaren. Jag snappar upp saker som sägs i förbigående, jag iakktar och söker kunskap.

Jag kan säkert uppfattas som dryg ibland, då jag har en tendens att oombedd servera mina kunskaper - som emellanåt kan klassas som onödigt vetande. Men jag vill ju bara dela med mej. Utan att tänka kan jag tro att alla är som jag. Vill veta, vill kunna, vill lära.

Men alla är ju inte som jag. Jag inser det mer och mer och ni skulle bara veta hur många gånger per dag jag får bita mej i tungan för att inte haspla ur mej något onödigt! Men, som min blogg beskriver, mitt inre ville ut, och jag har en massa i huvudet som snurrar runt och vill ut.

Jag måste bara tänka även på tajming, mottagaren och situationen. Jag kanske upplevs som en genomtänkt person men det är också  många känslor som passerar mitt sinne hela tiden. Oftast tar förnuftet över men ibland är det känslorna som styr.

Men sådana är vi väl lite var och en av oss. Men jag hoppas ändå att min genuina människokärlek och empati lyser igenom det mesta jag gör och säger. För det är detta som styr mig i min väg genom livet.

Nytt och fräscht

 Ibland är det tid för förnyelse. Nu var det hög tid för mej att köpa en ny soffa. Den gamla har hängt med i många år, sen barnen var små och den hade nu börjat ge upp. Skinnet sprack på sina ställen och efter en tids funderande investerade jag i en ny soffa.

Den kom i fredags och i lördags kunde jag först köra bort den gamla till tippen och sedan monterade jag ihop den nya, med hjälp av en vän. Det är en tresits och en tvåsits, som får ersätta min stora hörnsoffa. Det fanns inte jättemycket att välja på, då många soffgrupper inte har tvåsits.

Just nu är det modernt med soffor som har en divan och det passar inte här. Jag ville ha en grå tygsoffa och det var enklare för det fanns det många av i olika nyanser. Men till slut hittade jag en som jag tyckte om och som var skön att både sitta i och ligga i.

Vilken skillnad det gör för ett rum med nya möbler! Jag blir glad när jag kommer hem och ser hur bra allt blev. Jag är redo att möta ett nytt år med en god känsla att jag faktiskt har unnat mej något. Efter några år som ensamstående efter att min hjärtevän somnade in, känner jag att glädjen återvänder.

Det är många processer i sorgen. Det är svårt att hitta meningen med livet igen, i början sitter man bara och ser livet passera. Men sakta hittar man balansen igen tack vare familj och vänner. Jag är också lyckligt lottad med ett bra jobb och schyssta arbetskamrater. Att vardagen funkar bra betyder mycket för livsbalansen.

Jag har tröstätit massor och gått upp massor. Men nu var jag redo att börja lyssna på min kropp, för den var inte nöjd med mej och jag var inte nöjd med den. Men det är svårt att bryta mönster och vanor. Jag har tex alltid börjat min dag med yoggi eller fil, men denna veckan har jag helt skippat alla mejeriprodukter, allt med gluten, allt socker och all stärkelserik mat. 

På bara en vecka märker jag hur min mage är mycket lugnare och jag mår bättre. Visst saknar jag viss mat, men det gör uppenbarligen inte min kropp. Det som är gott i munnen är inte alltid gott för resten av kroppen. 

Jag behöver lära mig lyssna till det och bryta med allt som inte har varit bra för mej. Magkänslan säger man, och känslor landar ofta i magen. Därför har jag haft svårt för att skilja på vad som är hunger och vad som är någon annan känsla. Det där suget har jag instinktivt tolkat som hunger.

Nu kan jag börja urskilja de olika känslorna när kroppen har fått en liten vila samtidigt som den fått en rivstart. Vitsen med det hela är att helt bryta vanor för att se vad som faktiskt funkar. Så ren mat som möjligt utan tillsatser.

Det ställer lite krav på matlagningen och att man har lite framförhållning. Självklart också att man bara har bra saker hemma i kylskåpet. Men som sagt, jag behöver ta hand om mej själv och min kropp så att den håller i många år till.

I coronans spår

 Jag var ute och åt på restaurang igår kväll med några tjejkompisar. Det fanns ett fåtal gäster där när vi kom vid 19.30 men ganska snart var vi de enda gästerna där. Personalen tror det beror på alkoholförbudet som träder i kraft kl 20 på kvällarna, men jag kan tycka det är sorgligt att man avstår från restaurangbesök på grund av detta.

Jag tycker verkligen synd om restaurangägarna som kväll efter kväll förbereder mat till sina gäster, men sen kommer det få eller inga. Jag gissar att flera av dem kommer inte att klara sig. Det kommer bli en svår tid för vårt samhälle även efter corona.

Nu har i alla fall vaccinationerna börjat och mina föräldrar har redan fått en första dos. De mår bra och jag känner det tryggt att de snart är säkra. Jag vet inte mycket om tidsplanen för resten av befolkningen efter de äldre och sjukvårdspersonalen. Det finns ju fler samhällsbärande funktioner, till exempel min egen bransch.

Utan livsmedel klarar vi oss inte, och matbutikerna är väl en av de få som klarat sig i denna kris. Kanske en del på bekostnad av just restaurangerna, eftersom folk äter hemma mer och gör matlådor att ta med. Men jag tror att vi behöver tänka på att fortsätta gynna våra lokala butiker och restauranger.

De allra flesta har ordnat med avhämtning och utlämning av det man vill köpa. Det går att handla utan att utsätta sig själv för onödiga risker. Sedan är jag en av dem som tror på att ett allmänt användande av munskydd faktiskt skulle hjälpa. Svenska forskare säger nej men nästan alla andra länder i världen hävdar motsatsen.

Om det blev obligatoriskt i butiker, på arbetsplatser och kollektivtrafik hela tiden, tror jag faktiskt att smittspridningen skulle minska. Mycket på grund av att människor inte vet att de smittas. De har fått en så lindrig form av covid att de inte märker att de är sjuka. De går runt och smittas helt ovetande.

Med munskydd på alla kan denna smittspridning minska. Sen behöver folk utbildas i hur man använder munskydd. Inte röra vid det, låta det täcka näsa, mun och haka, inte ta av och på. Byta ut det när det är genomfuktigt. Man blir plötsligt medveten om sin egen andedräkts doft när man har munskydd. Inte alltid en trevlig upplevelse...

Man vänjer sig vid att använda munskydd. Det känns obekvämt och jobbigt i början men det går att stå ut med. Tänk bara på alla läkare som jobbar i det varje dag. De har det på sig för att minska smittspridning. Varför skulle det inte vara effektivt även ute bland allmänheten?

Varje liten sak vi kan göra för att få detta att vända är värt besväret. Följa alla rekommendationer, gå ensam till matbutiken, använd munskydd på offentliga platser. Allt detta kommer till slut att vända detta. Detta tillsammans med vaccinationer, hoppas vi att världen äntligen kan återgå till det normala.

Tillbaks till ordningen

 Det är en skön känsla när man fått packa ihop allt som hör julen till och återgå till det normala. Jag gillar inte det där mellanläget när allt ska packas ihop och ställas undan innan det vanliga kan ställas fram igen. Den där röran stör mej och ger mig ingen ro förrän allt är klart.

När allt står på sin plats kan jag slappna av. Jag är en hyfsat systematisk person som har mitt hem välordnat med en plats för var sak. I köksskåpen står tallrikar och glas i välordnade rader. Jag har en teori om varför.

Min hjärna kan väldigt lätt spreta iväg åt alla möjliga håll och jag kan driva bort i tankar och funderingar långt utanför ämnet. Jag behöver ett välordnat hem för att skapa ordning på utsidan för att kunna hantera min aldrig vilande tankeverksamhet.

Därför behöver jag också mina ensamma stunder, så jag kan vila upp mej. Det tar energi för mig att umgås med människor. Även om jag älskar gemenskapen med andra, behöver jag få stunder av vila och återhämtning där emellan.

Jag tar in en massa information dagligen från människor jag möter och pratar med. Jag registrerar ord, tonfall, kroppsspråk och allt som sägs mellan raderna. Jag kan inte stänga av min inre mottagare, det sker på automatik. Sen processar jag informationen för att få ihop en helhetsbild. 

Det är inte alltid helt enkelt, då vi människor har en förmåga att inte vara helt ärliga, eller i alla fall tvetydiga. Vi säger att allt är bra, men det är det kanske inte. Jag fattar att man kan inte berätta allt för alla, men varför är det så svårt att säga att just nu är det inte så bra, utan att för den skull känna sig tvungen att förklara.

Vi måste kunna klara av att en kompis säger att idag är det skit, utan att för den skull behöva en redogörelse, och vi behöver inte kunna fixa det heller. Det är som om vi känner en skyldighet att komma med lösningar på de problem vi får veta.

Men det är kanske inte vad personen har frågat efter. Kanske behöver man bara få tillåtelse att få ha en dålig dag utan att bli dömd eller bedömd. Jag tror att vi alla skulle må bättre av att kunna våga visa hur vi mår och hur vi har det, det tar på krafterna att visa upp en fin fasad.

Vi behöver också kunna lyssna utan att genast komma med synpunkter, åsikter och goda råd. Att lyssna med ett öppet sinne, lyssna objektivt och ge uppmuntran och stöd. Vi människor är nog mer lika än vi tror. Vi är inte ensamma om våra känslor och tankar. Vi är alla här tillsammans.

Mitt nyårslöfte

 Det finns varningstexter på saker som är farliga, kemikalier till exempel, och cigarretter. Rökning dödar, läste jag på ett cigarettpaket. Livet dödar, tänkte jag då. För det är ju ett som är säkert. Vi kommer inte levande härifrån.

Vi vet inte när eller hur, vi vet bara att. Att leva är livsfarligt, man kan dö. Inte bara kan, vi kommer alla att dö. Därför är det så viktigt att alla dagar fram till dess att leva, leva fullt ut. Våga vara modig, våga säga ja oftare än jag säger nej. Våga prova, våga bejaka glädjen.

Så mitt nyårslöfte får bli att se de där guldkornen även framöver. Att våga säga ja men kanske också att våga säga nej. Att följa mitt hjärta och inte ta någon skit. Att kanske till och med våga hoppas och drömma igen. Jag har definitivt blivit mer orädd med åren. Jag har klarat av så mycket, jag ska nog klara lite till.

Man vet inte hur mycket man klarar förrän man ställs inför faktum. Men då är männskan anpassningsbar och hittar sätt att ta sig igenom problemen. Eller lär sig att leva med det. För vad annars är alternativet? Det finns inte alltid några alternativ.

Det är inte livet på en räkmacka som utvecklar oss, det är svårigheter, motstånd och problem. Oavsett om man löser det eller inte, så lär man sig av det och framför allt tror jag man blir en bättre människa. Men vad är då en bra människa?

Jag tycker det är en omtänksam, empatisk människa som lyssnar klart innan man drar slutsatser. Som inte dömer ut utan visar medkänsla och vet av erfarenhet att vi alla har en historia och ett bagage vi dras med. Oavsett om vi hanterar det väl eller illa.

I bibeln står det att man ska ”älska din nästa som dig själv” och det kan ju vara lite svårtolkat, men med en alternativ översättning blir det i stället ”älska din nästa som din jämlike”. Då blir det genast enklare och vi förstår alla människors lika värde oavsett utbildning och karriär, hudfärg eller landstillhörighet, social status, sexuell läggning eller ålder.

Alla har ett människovärde och förtjänar att bli behandlad med respekt. Faktiskt också mig själv, för ibland glömmer jag det. Det faller sig lättare för mej att ta hand om andra än mig själv. Så mitt nyårslöfte blir att göra just det.

Jag ska ta hand om mig själv, vara snäll mot mig själv och lyssna på min kropp och mitt hjärta. Jag är inte beroende av någon annan människa men jag behöver min familj och mina vänner. En dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva.