Mitt inre vill ut

 Det har varit några riktigt kalla dagar nu, och på det kom det drygt en decimeter snö. Vintern är här på riktigt och alla ungar är glada och är ute och leker och åker i snön. Jag är en surtant som bara suckar.

Jag gillar verkligen inte vintern! Jag gillar inte att frysa, sätta mej i en iskall bil, skotta snö, halka när jag går. Jo visst blir det ljust och fräscht med snö, men det uppväger inte nackdelarna. Det är ljust och fräscht på sommaren också. Och dessutom varmt.

Men det är bara att acceptera vädret, och istället göra det så mysigt man kan inomhus. Jag älskar mina nya soffor, man både sitter och ligger skönt i dem. Båda är lika viktigt. Jag trivs hemma och det är ju så viktigt.

Jag tänder några ljus, väljer en film från Netflix och bara har det bra. Jag släpper alla krav på mej själv, jag måste inte alltid göra något, prestera något. Jag kan bara vila och bara vara i nuet. Ju äldre jag blir, ju viktigare blir det.

Jag har alltid känt mej äldre än vad jag är. Jag har alltid sagt min ålder vara det jag kommer att fylla nästa gång. Tills i år. Jag är 55 och nu är jag i fas med min ålder (äntligen). Jag har ett sätt att samla information som gör att jag känner mej erfaren. Jag snappar upp saker som sägs i förbigående, jag iakktar och söker kunskap.

Jag kan säkert uppfattas som dryg ibland, då jag har en tendens att oombedd servera mina kunskaper - som emellanåt kan klassas som onödigt vetande. Men jag vill ju bara dela med mej. Utan att tänka kan jag tro att alla är som jag. Vill veta, vill kunna, vill lära.

Men alla är ju inte som jag. Jag inser det mer och mer och ni skulle bara veta hur många gånger per dag jag får bita mej i tungan för att inte haspla ur mej något onödigt! Men, som min blogg beskriver, mitt inre ville ut, och jag har en massa i huvudet som snurrar runt och vill ut.

Jag måste bara tänka även på tajming, mottagaren och situationen. Jag kanske upplevs som en genomtänkt person men det är också  många känslor som passerar mitt sinne hela tiden. Oftast tar förnuftet över men ibland är det känslorna som styr.

Men sådana är vi väl lite var och en av oss. Men jag hoppas ändå att min genuina människokärlek och empati lyser igenom det mesta jag gör och säger. För det är detta som styr mig i min väg genom livet.