Tillbaks till ordningen

 Det är en skön känsla när man fått packa ihop allt som hör julen till och återgå till det normala. Jag gillar inte det där mellanläget när allt ska packas ihop och ställas undan innan det vanliga kan ställas fram igen. Den där röran stör mej och ger mig ingen ro förrän allt är klart.

När allt står på sin plats kan jag slappna av. Jag är en hyfsat systematisk person som har mitt hem välordnat med en plats för var sak. I köksskåpen står tallrikar och glas i välordnade rader. Jag har en teori om varför.

Min hjärna kan väldigt lätt spreta iväg åt alla möjliga håll och jag kan driva bort i tankar och funderingar långt utanför ämnet. Jag behöver ett välordnat hem för att skapa ordning på utsidan för att kunna hantera min aldrig vilande tankeverksamhet.

Därför behöver jag också mina ensamma stunder, så jag kan vila upp mej. Det tar energi för mig att umgås med människor. Även om jag älskar gemenskapen med andra, behöver jag få stunder av vila och återhämtning där emellan.

Jag tar in en massa information dagligen från människor jag möter och pratar med. Jag registrerar ord, tonfall, kroppsspråk och allt som sägs mellan raderna. Jag kan inte stänga av min inre mottagare, det sker på automatik. Sen processar jag informationen för att få ihop en helhetsbild. 

Det är inte alltid helt enkelt, då vi människor har en förmåga att inte vara helt ärliga, eller i alla fall tvetydiga. Vi säger att allt är bra, men det är det kanske inte. Jag fattar att man kan inte berätta allt för alla, men varför är det så svårt att säga att just nu är det inte så bra, utan att för den skull känna sig tvungen att förklara.

Vi måste kunna klara av att en kompis säger att idag är det skit, utan att för den skull behöva en redogörelse, och vi behöver inte kunna fixa det heller. Det är som om vi känner en skyldighet att komma med lösningar på de problem vi får veta.

Men det är kanske inte vad personen har frågat efter. Kanske behöver man bara få tillåtelse att få ha en dålig dag utan att bli dömd eller bedömd. Jag tror att vi alla skulle må bättre av att kunna våga visa hur vi mår och hur vi har det, det tar på krafterna att visa upp en fin fasad.

Vi behöver också kunna lyssna utan att genast komma med synpunkter, åsikter och goda råd. Att lyssna med ett öppet sinne, lyssna objektivt och ge uppmuntran och stöd. Vi människor är nog mer lika än vi tror. Vi är inte ensamma om våra känslor och tankar. Vi är alla här tillsammans.