Carpe Diem

 Sista semesterdagen för denna gång. Jag är mycket nöjd med mina lediga veckor, jag har sett mig omkring, träffat släkt och vänner och haft ett helt underbart väder med sol och värme. Jag är lika solbränd som efter en vecka på Kanarieöarna!

Jag har verkligen tagit till vara på varje dag, varje solchans, alla möten med människor som betyder något i mitt liv. Min familj, mina bästa vänner och min svägerska. Jag har rest 90 mil norrut med stopp hos dottern i Skänninge för att stanna hos syrran i Österforse och sedan söderut med stopp i Stockholm, Enhörna och slutligen Västervik. 

Jag har njutit av alla sovmorgnar och till skillnad från andra som försöker bryta ovanan och gå upp tidigt, tar jag vara på varje morgon som nästan kan bli förmiddag innan jag kravlar mig upp. Jag kommer ändå aldrig vänja mig vid att gå upp tidigt, det vet jag efter 56 år. Min mamma, 87 år, har heller inte gillat tidiga morgnar.

Henne kan man inte besöka före kl 11 på förmiddagen. Hon sover länge och gillar att hasa runt i morgonrock långt in på förmiddagen. Det ska jag också göra när jag blir pensionär! Men än är det tio år kvar... jag tror att det där med morgonmänniska och kvällsmänniska är ett obestridligt faktum som liksom ligger i generna.

Men trots att jag är en utpräglad kvällsmänniska märker jag att ju äldre jag blir, desto tidigare går jag och lägger mig. Så nu somnar jag redan vid 22.30 och det är bra för då får jag mina timmars sömn innan jag måste gå upp. Jag behöver det nu för tiden. Och när jag väl kommer upp kommer jag igång ganska enkelt.

Lite shopping har det blivit också, en ny klänning, en jeansjacka, en handväska och lite smycken. Detta blir också en del av alla minnen, tillsammans med alla bilder i mobilen. Minnen som värmer när dagarna blir mörka och kalla. Därför är det viktigt att medvetet skapa goda minnen. Minnen som formar vårt liv när vi ser tillbaks.

Jag och min svägerska har pratat mycket om det. Vi har båda förlorat vår livskamrat och då blir alla goda minnen extra viktiga. För man kan inte skapa några nya, och det är ju det som är kruxet. Man vet inte när sista tillfället kommer. Därför vill jag leva i den vetskapen och verkligen ta vara på dagen idag. En klyscha, men Carpe Diem, liksom.

Lilla landet lagom

 Nu när jag är ute på min semesterturné så åker jag förbi många hus och hem. Bakom varje fönster finns en människa, en berättelse, ett livsöde. Alla människor jag möter har sin historia. Inte alla vill berätta den, men alla har vi saker vi bär på, inombords.

Alla har vi upplevt något jobbigt - likaväl som något bra. Det är dessa upp- och nedgångar som formar oss som människor. Den där raksträckan i livet mellan dessa när inget särskilt händer, är ju ganska trist. Lite som OS-reklamen som går nu.

Det där om lilla landet lagom, men att lagom vinner inga guldmedaljer. Förvisso, det är väl målmedvetenheten, fokus, träning och träning som blir resultat och medaljer. Men vad är då egentligen lagom? Det sägs ju att detta ord finns bara på svenska.

Men lagom är den där gyllene platsen, inte för varmt - inte för kallt, inte för starkt - inte för svagt, inte för svårt - inte för simpelt. Lagom är ju egentligen helt perfekt! Men perfekt är för oss ett kraftuttryck så vi svenskar undviker att säga så.

Vi har nån sorts blygsamhet och osäkerhet på gränsen till självutplånande när vi inte vill hävda vår rätt eller stå upp för den. Samtidigt som vi är åsiktsmaskiner där vi tycker och tänker en massa - men oftast inte tar upp det med personen det berör, utan med andra runt omkring.

Man ska vara finkänslig, men bara gentemot andra och inte när andra har en åsikt om mej. Då ska man vara tuff och ta emot. Men man ska inte hetsa upp sej utan vara lite ljum så man inte rör upp några känslor i onödan. Om någon annan visar känslor ska dessa genast kommenteras med förnekelse.

Nämen inte ska du känna så. Det går snart över ska du se. Jaja men livet måste gå vidare förstår du. Eller klassikern: tiden läker alla sår. Men vet du vad? Det är lögner och närapå förtryckarfasoner när man förnekar andra människors känslor.

Vi behöver lära oss att våga lyssna på varandras känslor, låta dem finnas och ta plats, du varken kan eller ska hitta lösningar på andras problem. Men att bara finnas där, lyssna, bekräfta, det kan betyda allt för den andra personen. Det är inte farligt med gråt, med förtvivlan, uppgivenhet eller upprördhet.

Att lägga locket på, komma med klyschor eller vifta bort det - säkert ofta i all välmening - det är inte särskilt snällt. Ett problem blir inte löst av att sticka huvudet i sanden eller låtsas som det inte finns. Förr eller senare behöver man ta itu med konsekvenserna. Lika bra att göra det på en gång!

Roadtrip

 Idag har jag gjort en roadtrip som heter duga. Nära 90 mil ganska rakt norrut närmare bestämt. Med ett antal kortare och längre stopp längs vägen tog resan nästan 12 timmar, men vi startade tidigt så vi var ändå framme i vettig tid. 

Det är så fint att köra genom Sverige. Så många olika landskap, skiftande miljöer, vackra utsikter och alla de olika  sorters grönska. Från skogen i Småland, till kustvägen längs Vättern, upp genom fälten i Östergötland, upp mot huvudstaden där bebyggelsen blir alltmer tät i takt med trafiken. 

Genom Stockholm med alla filer och pilar och bilar. Upp mot Gävle, där tempot liksom saktar ner allt eftersom. Upp till Sundsvall där plötsligt landskapet öppnar sig och det blir höga höjder och djupa dalgångar med älven i mitten. Vidare genom Ångermanland med dess vindlande vägar och glesa trafik.

Slutligen framme hos min syster och svåger. Varmt och gott, på gränsen till kvalmigt, men det är åska i luften. Nu har vi ätit en god middag, det har varit svårt att få tag på vettig mat utmed vägen. Bara hamburgerier och bensinmackar med korv och sandwich. Tur jag hade medhavd matsäck, då jag är petig med vad jag äter nu för tiden.

Här ska jag nu stanna en vecka, se mig omkring lite, lata mig och ha det bra tillsammans med familjen. Till helgen reser jag söderut igen med tre stopp på vägen, så det tar några dagar att komma hem. Men vad gör det - jag har ju semester!

Semester

 Nu har min semester äntligen startat. Man ställer in sig på sista arbetsdagen före ledigheten och går ner för räkning. Det känns omöjligt att jobba en enda dag extra, jag har längtat efter sovmorgnar och flera lediga dagar i rad än bara en helg. 

Eftersom jag är en person som inte gillar överraskningar eller en ostrukturerad tillvaro, har jag förståss planerat min semester. Inte i detalj, för jag kan faktiskt uppskatta några spontana infall också - inom ramen för det planerade.

Första veckan blir på hemmaplan med några utflykter, andra veckan blir det en bilresa upp till syrran i Ångermanland och tredje veckan ska bli en roadtrip söderut med stopp i Stockholm, Enhörna och Västerviks skärgård. På stoppen ska jag träffa goda vänner som jag inte sett på länge så det ser jag verkligen fram emot.

Vips är mina tre lediga veckor slut och jag ska gå tillbaks till vardagens jobb och liv men förhoppningsvis med många härliga minnen och foton i bagaget. Om vädret är soligt och varmt är det ett plus men oavsett vilket ska jag passa på att njuta av livet, vila, läsa och bara umgås med släkt och vänner.

Den svenska naturen på sommaren är så fantastisk. Olika blommor avlöser varann, allt är fortfarande grönt och frodigt, sjöar som glittrar i solen, solnedgångar som färgar himlen orange. Jag har förstått att uppskatta nuet, att glädjas åt allt som är vackert omkring mej, att lägga tid på människor i mitt liv som är betydelsefulla.

Det behöver inte alltid betyda att man ses ofta, med vissa vänner kan det gå väldigt lång tid mellan våra möten, men de är lika fullt värdefulla och viktiga. Tack vare internet kan vi hålla kontakten ändå och följa med i varandras liv. Extra viktigt har detta varit under den långa pandemitiden.

Tekniken har gjort livet enklare och vägen mellan vänner kortare. Dessutom med en son i Australien är digital kommunikation ovärderlig. Längtan blir mindre även om ingen teknik i hela världen kan slå det fysiska mötet. Men i brist på det får det andra duga.

Man lär sig leva med längtan och saknaden, på något sätt får man stänga av de känslorna annars går man under. Precis som jag saknar mannen jag älskade - och älskar - men som är död. Det går inte att stanna kvar i de negativa känslorna. Då blir man bara en bitter version av sig själv där man anklagar livet, ödet och Gud för orättvisorna.

Man måste koncentrera sig på det fina i livet som trots allt finns, tänka på glada minnen och tro på en framtid som kan överraska på ett positivt sätt - trots att jag inte gillar överraskningar. Men om framtiden vet ingen något så varför inte tro och hoppas på goda ting?