Nu har min semester äntligen startat. Man ställer in sig på sista arbetsdagen före ledigheten och går ner för räkning. Det känns omöjligt att jobba en enda dag extra, jag har längtat efter sovmorgnar och flera lediga dagar i rad än bara en helg.
Eftersom jag är en person som inte gillar överraskningar eller en ostrukturerad tillvaro, har jag förståss planerat min semester. Inte i detalj, för jag kan faktiskt uppskatta några spontana infall också - inom ramen för det planerade.
Första veckan blir på hemmaplan med några utflykter, andra veckan blir det en bilresa upp till syrran i Ångermanland och tredje veckan ska bli en roadtrip söderut med stopp i Stockholm, Enhörna och Västerviks skärgård. På stoppen ska jag träffa goda vänner som jag inte sett på länge så det ser jag verkligen fram emot.
Vips är mina tre lediga veckor slut och jag ska gå tillbaks till vardagens jobb och liv men förhoppningsvis med många härliga minnen och foton i bagaget. Om vädret är soligt och varmt är det ett plus men oavsett vilket ska jag passa på att njuta av livet, vila, läsa och bara umgås med släkt och vänner.
Den svenska naturen på sommaren är så fantastisk. Olika blommor avlöser varann, allt är fortfarande grönt och frodigt, sjöar som glittrar i solen, solnedgångar som färgar himlen orange. Jag har förstått att uppskatta nuet, att glädjas åt allt som är vackert omkring mej, att lägga tid på människor i mitt liv som är betydelsefulla.
Det behöver inte alltid betyda att man ses ofta, med vissa vänner kan det gå väldigt lång tid mellan våra möten, men de är lika fullt värdefulla och viktiga. Tack vare internet kan vi hålla kontakten ändå och följa med i varandras liv. Extra viktigt har detta varit under den långa pandemitiden.
Tekniken har gjort livet enklare och vägen mellan vänner kortare. Dessutom med en son i Australien är digital kommunikation ovärderlig. Längtan blir mindre även om ingen teknik i hela världen kan slå det fysiska mötet. Men i brist på det får det andra duga.
Man lär sig leva med längtan och saknaden, på något sätt får man stänga av de känslorna annars går man under. Precis som jag saknar mannen jag älskade - och älskar - men som är död. Det går inte att stanna kvar i de negativa känslorna. Då blir man bara en bitter version av sig själv där man anklagar livet, ödet och Gud för orättvisorna.
Man måste koncentrera sig på det fina i livet som trots allt finns, tänka på glada minnen och tro på en framtid som kan överraska på ett positivt sätt - trots att jag inte gillar överraskningar. Men om framtiden vet ingen något så varför inte tro och hoppas på goda ting?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar