Sista semesterdagen för denna gång. Jag är mycket nöjd med mina lediga veckor, jag har sett mig omkring, träffat släkt och vänner och haft ett helt underbart väder med sol och värme. Jag är lika solbränd som efter en vecka på Kanarieöarna!
Jag har verkligen tagit till vara på varje dag, varje solchans, alla möten med människor som betyder något i mitt liv. Min familj, mina bästa vänner och min svägerska. Jag har rest 90 mil norrut med stopp hos dottern i Skänninge för att stanna hos syrran i Österforse och sedan söderut med stopp i Stockholm, Enhörna och slutligen Västervik.
Jag har njutit av alla sovmorgnar och till skillnad från andra som försöker bryta ovanan och gå upp tidigt, tar jag vara på varje morgon som nästan kan bli förmiddag innan jag kravlar mig upp. Jag kommer ändå aldrig vänja mig vid att gå upp tidigt, det vet jag efter 56 år. Min mamma, 87 år, har heller inte gillat tidiga morgnar.
Henne kan man inte besöka före kl 11 på förmiddagen. Hon sover länge och gillar att hasa runt i morgonrock långt in på förmiddagen. Det ska jag också göra när jag blir pensionär! Men än är det tio år kvar... jag tror att det där med morgonmänniska och kvällsmänniska är ett obestridligt faktum som liksom ligger i generna.
Men trots att jag är en utpräglad kvällsmänniska märker jag att ju äldre jag blir, desto tidigare går jag och lägger mig. Så nu somnar jag redan vid 22.30 och det är bra för då får jag mina timmars sömn innan jag måste gå upp. Jag behöver det nu för tiden. Och när jag väl kommer upp kommer jag igång ganska enkelt.
Lite shopping har det blivit också, en ny klänning, en jeansjacka, en handväska och lite smycken. Detta blir också en del av alla minnen, tillsammans med alla bilder i mobilen. Minnen som värmer när dagarna blir mörka och kalla. Därför är det viktigt att medvetet skapa goda minnen. Minnen som formar vårt liv när vi ser tillbaks.
Jag och min svägerska har pratat mycket om det. Vi har båda förlorat vår livskamrat och då blir alla goda minnen extra viktiga. För man kan inte skapa några nya, och det är ju det som är kruxet. Man vet inte när sista tillfället kommer. Därför vill jag leva i den vetskapen och verkligen ta vara på dagen idag. En klyscha, men Carpe Diem, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar