Höstens härligheter

Härligt höstväder denna helg! Jag tog en dagstur till västkusten över lördagen, körde runt Laholmsbukten, som är enligt mitt tycke en av de vackraste platserna i detta land. Började i Halmstad, sen till Båstad, Boarp, Kattvik och Torekov. Fantastiska äppelodlingar, vilda vågor på havet, vidderna, grönskan och ljuset. Det ger mat för alla sinnen.

Söndag är kyrkan, sen en vän på middag, sen en härlig tur ut i skogen. Vände hemåt igen när svampkorgen var full. Men det finns mer att hämta på mitt ställe. Lite mer trist är att ta hand om all svamp, rensa och steka och förpacka. Men nu är hälften gjort.

Gula kantareller är på gränsen att vara för gamla nu, de är väldigt mjuka och blöta. Men stora, större än jag brukar se. Det gör mej förunderligt lycklig att hitta dessa skogens guldklimpar. Trattkantarellerna är också stora och fina nu och tål hösten och kylan bättre.

Jag har tänkt torka mina trattisar i år. Har kommit på att det är gott att köra torkade trattkantareller ihop med lite grovsalt i mixern och göra ett svampsalt av det till matlagningen. Precis som jag gör örtsalt av mina hemodlade, torkade örter.

Lever ständigt med brickor fulla med örter för närvarande. Som får ligga och torka innan de mixas och blandas med salt, 1 del salt och 3 delar örter, gärna blandade. Men även rena torkade örter som jag lägger i burkar för att ha hela vintern. Jag är helt självförsörjande på örtkryddor.

De flesta tomatplantorna har gett upp för i år, men fortfarande kan jag plocka små, söta tomater från min buske Tusen på Tusen. Den gör verkligen skäl för namnet. Under högsäsong plockade jag 30-40 st per dag! Jag fick till och med koka ihop tomatsås och lägga på burk för att kunna ta tillvara på allt.

Jag har en förkärlek för att ta tillvara på det jag har och får. Kanske är det smålänningen i mej som tänker så, men hur som helst tycker jag det är en bra inställning. Miljövänligt, ekologiskt och ekonomiskt. Dessutom är det roligt att hitta på saker från naturen som går att äta och förgylla måltiderna. Gratis är ju gott!

Vad är din grej?

 Jag har varit på konsert ikväll i Fryele kyrka. Det var en trio som spelade och sjöng musik från då till nu. Det var nog nästan två år sen jag var på konsert senast och det var fantastiskt! Det märktes bland publiken att det var ett uppdämt behov som äntligen infriades.

Sakta men säkert släpper restriktionerna efter corona och livet försöker återgå till som det var förut. Men ändå kommer livet aldrig att bli som innan. Corona kommer att finnas med oss under lång tid framöver. För viruset vill liksom inte släppa greppet. Även vi som är vaccinerade kan bli smittade, men det manifesteras som en vanlig förkylning.

Det finns så många hemmasnickrade teorier om viruset och vaccinet. Men faktum är att när du är vaccinerad kan du visserligen blir sjuk, men inte allvarligt sjuk. Är du inte vaccinerad kan du faktiskt dö. Den som är vaccinerad är dessutom mindre benägen att smitta andra.

Men i alla fall är det underbart att det kan börja öppnas upp för offentliga evenemang igen. Vi är nog många som längtat efter upplevelser och att helt enkelt få göra saker tillsammans. Visst måste vi fortfarande hålla avstånd, tänka på vår hälsa och sitta på uppmärkta platser. Men vad gör väl det? Vi får vara tillsammans!

Vi är svältfödda på kultur och musik, det blir tydligt hur mycket det betyder för oss människor att få själslig föda. Det räcker inte med det basala behoven med mat och sömn. Vi behöver annat för vår inre människa också. Vi behöver upplevelser, musik, skönhet och beröring. Vi kan både bli berörda av en annan människa rent fysiskt men vi kan också bli berörda av en upplevelse.

Att höra eller se något vackert eller provocerande, att älska eller hata, smaka eller lukta på något gott eller äckligt, att få uppmuntran eller kritik. Allt som berör oss gör oss också mänskliga. Vi reagerar, och om det behövs, agerar på det som berör oss. Empati är en del av att vara en medmänniska, att kunna sätta sig in i andra människors känslor och behov.

När jag identifierat vad som får mig att må bra, behöver jag avsätta tid för att kunna ägna mig åt det. Oavsett om det gäller att gå på konserter, träna på gym, plocka svamp i skogen eller laga mat. Hitta din må-bra-grej och gör det så ofta du kan!

Fara och rädsla

 ”Danger is real, fear is a choise”

Citatet är från en film, jag minns inte vilken men citatet fastnade. Fara är verkligt, rädsla är ett val. Det är inte alltid så enkelt, men det är ändå bra att ha i åtanke när man blir rädd. Det är ju också så att rädsla är olika för olika människor.

En del är rädda för spindlar, andra tycker de är fashinerande. Samma med andra djur och händelser. En del blir skrämda, andra blir nyfikna och somliga tar det som en utmaning. Det verkar ju ändå som om vi har en slags val i detta. Om man kan hålla sina känslor i schack.

Det krävs självinsikt att kunna hålla distans till sina känslor, för att analysera dem innan de drar iväg med oss. Känslor har ju en tendens att skifta, ibland plötsligt men oftast över tid. Känslor är inte alltid helt sanna eftersom de är väldigt subjektiva. De baseras på en ögonblicksbild men oftast är anledningen djupare än så.

Självklart ska vi inse när det är fara å färde och vara försiktiga i mötet med det. Men när rädslan tar över är vi ofta irrationella och fattar ogenomtänkta beslut. Har vi otur, kan vi förvärra situationen istället för att lösa den. Därför är det viktigt att kunna ta några djupa andetag, stanna upp, kanske backa lite, och fundera på vad som gör mig rädd.

Är rädslan verklig eller är det något som en tillfällig känsla har skapat? Är det något inlärt, kanske ärvt, och har det någon grund i fakta? Ju äldre och erfarnare jag blir, ju bättre blir jag på detta. En annan faktor som spelar in är också hur ofta man varit rädd. Till slut blir man trött på den känslan och vill göra något åt det.

Jag kan också konstatera att när det värsta som kan hända redan har hänt, ja då finns det liksom inte mycket rädsla kvar förutom för den verkliga faran. När min älskade blev sjuk, alla operationer, behandlingar, undersökningar, all väntan på provsvar, slutligen det fruktade samtalet med överläkaren att det finns inget mer att göra. Livet som rann ur honom. 

När döden slutligen kom fanns ingen rädsla kvar. Varken hos honom eller mej. Efter det är det få saker som skrämmer mej. Det är visserligen tragiskt att det ska till sådana drastiska händelser för att rädslan ska ta slut och oron inte längre får plats. Jag kan fortfarande tänka att jag skulle kunna bli ännu mer orolig för precis allt efter detta men jag har valt att inte låta låta oron få ta över mina känslor.

Oro är ett scenarie vi målar upp i vårt sinne, tänk om... Detta något har ju inte hänt än. När vi grubblar över det värsta tänkbara så försöker vi samtidigt klura ut en lösning. Ännu mer grubblerier. För något som än så länge bara finns i våra tankar. Någon sa att oroa sig är som att sitta i en gungstol. Det håller dej sysselsatt men du kommer ingenstans.

Oro är också en sorts övertro på min egen förmåga, att jag ska kunna fixa allt det som eventuellt skulle kunna inträffa. Kan man lära sig att kontrollera sin oro och rädsla kommer man känna betydligt mer harmoni i sitt liv. Man lär sig att leva idag, ta en dag i taget, låta morgondagen bära sina bekymmer själv.

Det handlar i mångt och mycket att leva i nuet, leva fullt ut. En dag ska jag dö, men alla andra dagar ska jag leva. Hur vill jag ta vara på mitt liv, mitt välbefinnande? Om jag visste när jag skulle dö, skulle det förändra mitt sätt att leva? Om jag fick veta att jag har en månad kvar att leva, vad skulle jag göra då? Vad skulle jag våga göra, förändra, uppleva? Vad hindrar dej från att göra det nu?

Utsidan speglar insidan

 Jag mötte en gammal bekant här om dagen. Vi har barn i samma ålder och umgicks lite för typ 20 år sen. När jag skilde mej och flyttade så sågs vi inte mer. Senare fick jag veta att även hon skilt sej och flyttat. Nu möttes vi på ICA och det var ett glatt återseende.

Hon tycket att jag såg ut att må bra och jag tyckte det samma om henne. Jag jämförde i mitt sinne hur hon var innan, och jag förstod att hon, liksom jag, inte var så lycklig då. Det är förunderligt hur vårt mentala mående verkligen syns på utsidan. 

När man mår bra får man en annan hållning. Man går mer rakryggad och med självsäkra steg. Man får en annan glans i ögonen, man ser gladare ut och man är liksom mer öppen i ansiktet. Man ser folk i ögonen och man vågar prata med vem som helst.

Man skäms inte över sitt liv utan är stolt över hur långt man kommit i sin mentala utveckling. Man utstrålar både vänlighet och styrka på samma gång. Detta är tilltalande för vissa och skrämmande för andra. Kanske mest skrämmande för de som ogillar förändringar, men som egentligen skulle behöva en förändring i sitt liv.

För det kommer inte lätt, det där med förändring och utveckling. Man måste jobba på det, sträva mot ett mål som man själv väljer och sätter upp. Klappa sig själv på axeln när man uppnått det. Hård panna och mjukt hjärta är vad som behövs för att ta sig framåt i det inre livet. Det yttre livet följer med på köpet.

Men först måste man alltså sätta sej ner och fundera på vad man vill uppnå, vart man vill komma, och sedan hitta vägar dit. Min väg är min egen och du måste hitta din väg, även om målet är det samma. Vi funkar olika i våra kroppar och själar, man måste hitta det som är mitt sätt att nå målet.

Du kan inte kopiera någon annans väg för det är inte alls säkert att det funkar för dej. Du måste hitta din balans i livet för att må bra och inte följa efter någon annan, för då kommer du att snubbla och livet blir en enda stor ansträngning. Det ska vara gott att leva! Finn din harmoni mellan kropp och själ, då kommer du må bättre.