”Danger is real, fear is a choise”
Citatet är från en film, jag minns inte vilken men citatet fastnade. Fara är verkligt, rädsla är ett val. Det är inte alltid så enkelt, men det är ändå bra att ha i åtanke när man blir rädd. Det är ju också så att rädsla är olika för olika människor.
En del är rädda för spindlar, andra tycker de är fashinerande. Samma med andra djur och händelser. En del blir skrämda, andra blir nyfikna och somliga tar det som en utmaning. Det verkar ju ändå som om vi har en slags val i detta. Om man kan hålla sina känslor i schack.
Det krävs självinsikt att kunna hålla distans till sina känslor, för att analysera dem innan de drar iväg med oss. Känslor har ju en tendens att skifta, ibland plötsligt men oftast över tid. Känslor är inte alltid helt sanna eftersom de är väldigt subjektiva. De baseras på en ögonblicksbild men oftast är anledningen djupare än så.
Självklart ska vi inse när det är fara å färde och vara försiktiga i mötet med det. Men när rädslan tar över är vi ofta irrationella och fattar ogenomtänkta beslut. Har vi otur, kan vi förvärra situationen istället för att lösa den. Därför är det viktigt att kunna ta några djupa andetag, stanna upp, kanske backa lite, och fundera på vad som gör mig rädd.
Är rädslan verklig eller är det något som en tillfällig känsla har skapat? Är det något inlärt, kanske ärvt, och har det någon grund i fakta? Ju äldre och erfarnare jag blir, ju bättre blir jag på detta. En annan faktor som spelar in är också hur ofta man varit rädd. Till slut blir man trött på den känslan och vill göra något åt det.
Jag kan också konstatera att när det värsta som kan hända redan har hänt, ja då finns det liksom inte mycket rädsla kvar förutom för den verkliga faran. När min älskade blev sjuk, alla operationer, behandlingar, undersökningar, all väntan på provsvar, slutligen det fruktade samtalet med överläkaren att det finns inget mer att göra. Livet som rann ur honom.
När döden slutligen kom fanns ingen rädsla kvar. Varken hos honom eller mej. Efter det är det få saker som skrämmer mej. Det är visserligen tragiskt att det ska till sådana drastiska händelser för att rädslan ska ta slut och oron inte längre får plats. Jag kan fortfarande tänka att jag skulle kunna bli ännu mer orolig för precis allt efter detta men jag har valt att inte låta låta oron få ta över mina känslor.
Oro är ett scenarie vi målar upp i vårt sinne, tänk om... Detta något har ju inte hänt än. När vi grubblar över det värsta tänkbara så försöker vi samtidigt klura ut en lösning. Ännu mer grubblerier. För något som än så länge bara finns i våra tankar. Någon sa att oroa sig är som att sitta i en gungstol. Det håller dej sysselsatt men du kommer ingenstans.
Oro är också en sorts övertro på min egen förmåga, att jag ska kunna fixa allt det som eventuellt skulle kunna inträffa. Kan man lära sig att kontrollera sin oro och rädsla kommer man känna betydligt mer harmoni i sitt liv. Man lär sig att leva idag, ta en dag i taget, låta morgondagen bära sina bekymmer själv.
Det handlar i mångt och mycket att leva i nuet, leva fullt ut. En dag ska jag dö, men alla andra dagar ska jag leva. Hur vill jag ta vara på mitt liv, mitt välbefinnande? Om jag visste när jag skulle dö, skulle det förändra mitt sätt att leva? Om jag fick veta att jag har en månad kvar att leva, vad skulle jag göra då? Vad skulle jag våga göra, förändra, uppleva? Vad hindrar dej från att göra det nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar