Jag blir mer och mer van att leva ensam. Det är ju ett ganska bekvämt liv. Ingen som frågar efter mat, ingen som stökar ner eller fyller tvättkorgen. Allt är på sin plats när jag kommer hem som när jag gick. Jag bestämmer själv vad jag ska göra och när jag ska göra det.
Jag har blivit ganska bekväm med att göra saker själv. Handla, fixa saker, åka på utflykter, sköta om det som behöver skötas om. Jag har alltid varit självständig och handlingskraftig så detta har väl bara förstärkt de egenskaperna. Man får helt enkelt lära sig det man inte kan.
Livsmåttot får bli ”hur svårt kan det vara?” Jag är inte mer korkad än andra så kan du så borde väl jag kunna lära mig. Sen har man mer fallenhet och intresse för vissa saker än andra, men det är inte mycket jag anser vara omöjligt. Är det komplicerat får man helt enkelt be om hjälp.
Jag tycker också det är stimulerande att klura ut lösningar på olika problem och det har hjälpt mej många gånger. Jag är inte heller rädd för att försöka och det underlättar ju också. Jag har blivit mer orädd med åldern och med de erfarenheter jag har i livet. Det är inte mycket som skrämmer mej längre.
Samtidigt är det precis det där man saknar, någon att laga mat till och äta tillsammans med, någon man kan fråga var mina nycklar ligger eller min mobil, någon man kan sucka över när man ser stöket i köket eller någon som hittar på saker att göra. Någon att åka på semester och utflykter med.
Någon att dela vardagen med helt enkelt. Först flyttade barnen och det blev en tomhet i det men vi hade varann, jag och han. Någon som frågar hur min dag har varit när jag kommer hem, någon att diskutera med och göra upp planer med. När han dog så blev det en definitiv tomhet i mitt liv. Barnen finns ju kvar, på lite avstånd fysiskt men bara ett telefonsamtal bort.
När drömmar och framtidsplaner slås i spillror är det inte helt enkelt att samla ihop sig och gå vidare. Det är svårt att hitta nya drömmar och framtiden får bli som den blir. Jag går framåt en dag i taget och det får vara bra så. Men ibland surfar jag in på en researrangörs hemsida, letar upp en resa till vårt - mitt - favoritställe, väljer hotell, väljer transfer, mat och går hela vägen fram till sista boxen ”boka”, då stänger jag ner.
En vacker dag kommer jag boka den där resan. Kanske åker jag ensam. Det kommer bli i en känslosam resa där jag kan gå omkring och minnas allt fint och tokigt och roligt och härligt. Att minnas är en del av bearbetningen. Man kan inte bara glömma och gå vidare, då förtränger man en massa och det är inte sunt.
Människor man mött och haft en relation med glömmer man aldrig, oavsett om de är avlidna eller har flyttat och man har tappat kontakten. Att få minnas och prata med andra som minns, känns uppmuntrande. Det är betryggande att känna att relationen finns kvar i hjärtat. För det gör den oavsett tid och avstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar