Det är livsfarligt att leva

 Det är livsfarligt att leva - du kan dö. Eller rättare sagt - du kommer att dö. Vi vet bara inte när eller på vilket sätt. Men varje dag är en risk och vad som helst kan hända när som helst. Det gäller bara att se det som en utmaning att kämpa och ta vara på dagen och inte bli lamslagen av skräck.

Här om dagen när jag var ute och körde bil så tvärbromsade bilen framför mej och jag fick göra det samma. Bilen bakom mej kom i ganska hög fart och upptäckte lite sent att det var tvärnit framför honom. Han ställde sej på bromsen och jag såg hans bil närma sig min oroväckande snabbt. Hans bil sladdade till och han fick stopp på den precis innan han var i min bakruta.

Jag kunde inte göra något, bara beskåda händelseförlopet i min backspegel. Eftersom jag stod stilla kunde jag inte väja undan och jag bara väntade på smällen. Får jag en whiplash-skada nu, hann jag tänka. Men allt gick ju tack och lov bra.

Men man vet ju aldrig hur det kunde sluta. Trafiken är ju en risk, både farten och medtrafikanterna. Jag befinner mej i trafiken varje dag. Det är väl den största risken jag utsätter mej för frivilligt. Men jag är bekväm och tar bilen till jobbet och jag gillar att vara ute och nöjesköra på fritiden.

Nu är bensinen galet dyr så det blir lite mindre av den varan, nu får det vara ett mål med min bilkörning. Jag är i alla fall tacksam att min gamla bil är en flexifuel så att den funkar bra med det nya tillskottet av etanol i bränslet. Men mer bränsle går det åt, tyvärr, så då blir det ännu dyrare.

Nu ägnar jag mej inte åt så många andra kostsamma fritidssysselsättningar, så jag får väl acceptera att det är som det är. Jag är glad för min gamla bil, en trotjänare sen 9 år tillbaka och den var inte ny när jag köpte den. Men vi har varit med om mycket tillsammans, jag och min lille fransman (det är en Peugeot) och den har hjälpt mej många gånger.

Den har tagit mej till platser jag velat se, den har tagit mej till personer jag velat träffa. Den har transporterat saker från en plats till en annan och den är otroligt rymlig på insidan trots att den är ganska smäcker på utsidan. Dessutom är den grå och kan vara otvättad länge utan att se skitig ut.

För mej är bilen frihet och självständighet. Det är väldigt viktigt för mej. Det blev tydligt vid min skilsmässa när jag skaffade bilen, och ännu mer när min hjärtevän dog och jag blev ensam. Jag måste kunna ta vara på mej själv och är nog lite stolt att jag klarar det. Jag känner mej trygg i mig själv och stabil i livet.

Men när den jag älskat har dött har jag liksom hamnat i ett läge när jag inte fruktar döden. Inte så att jag sitter och väntar på att det ska hända, men att jag inte lämnar lösa trådar runt mej. Jag ser till att vara förberedd, har ordning på mitt liv och ser till att det blir så enkelt som möjligt rent praktiskt att ta hand om allt efter min bortgång.

Jag är bra försäkrad, har efterlevandeskydd, kapitalförsäkring och sparar i fonder. På jobbet skriver jag manualer om hur allt ska skötas, eftersom jag är ensam på min tjänst som administratör. Det ska vara enkelt att ta över. Jag tycker inte om tanken att vara oersättlig, även om jag har vissa specialkunskaper.

Livet går vidare oavsett vilka som är i livet. Det var faktiskt en av sakerna som slog mig när min hjärtevän dog. Hur människor omkring mej fortsatte med sina liv som vanligt, dagar kom och gick, jorden fortsatte snurra sin bana runt solen. När min värld hade stannat så hade ingen annans gjort det. 

Till slut måste man välja. Ska jag fortsätta leva eller bara vänta på döden? Jag väljer att leva, att njuta av alla goda tillfällen som dyker upp, att glädjas åt varje liten bra sak, att inte oroa mig för framtiden. Att fortsätta leva trots att det är livsfarligt. En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva.