Jular förr och nu

 Idag är det första advent. Jag har fått upp adventsljusstakarna i fönstret och mina två ljusstakar för köksbordet och soffbordet. Allt eftersom dagarna går mot jul kommer jag succesivt att julpynta mitt hem. Det är en riktigt mysig tid!

Jag har alltid tyckt om julen men av olika anledningar. Som barn var det förståss paketen som var det bästa. Det var en evighetslång väntan på julaftonskvällen när äntligen julklapparna skulle delas ut. Min familj firade alltid hos mormor med min moster med familj. När mormor inte orkade längre tog min familj över kvällen. Jullunchen spenderades alltid hos moster med familj med dopp i grytan.

När jag själv fick familj så blev ju barnen i fokus och man gjorde jul för deras skull. Nu fanns inte mormor kvar i livet, syrran hade flyttat till norrland och brorsan delade dagen med sin frus familj och oss. Vi brukade fira julafton med de mina och juldagen med barnens farmor och farfar.

Barnen växer upp, får respektive och fler och fler familjer blir inblandade. Man blir helt enkelt tvungen att dela på sig för att det ska funka. En del kör vartannat år här och där, en del delar dagen, andra väljer olika dagar för olika konstellationer. Man får göra det som funkar bäst för sin egen familj, man kan inte vara överallt med alla.

Då insåg man att julen är mer än julafton och det var bara mysigt att dela upp dagarna mellan de olika släktingarna man ville träffa. Vid skilsmässan från mina barns far blev det slut på att fira med den släkten. Då blev det istället min kusin med familj som blev vårt sällskap över annandagen. 

Min ena moster har inga barn, min andra moster hade bara ett barn, min enda kusin på mammas sida. Så vi har alltid varit nära, mina syskon och hon. Det är ju speciellt att ha firat jul tillsammans varje år i hela livet. Några enstaka år har det varit annorlunda, ett år åkte vi upp till syrran i norrland, ett år firade vi jul i Sälen.

Nu är det andra tider åter igen. Sonen bor ju i Australien, så vi har inte firat jul tillsammans på flera år. Dottern med sambo bor i Skänninge och i år firar de med hans pappa. Syrran är kvar i norrland och brorsan har varannanjul-systemet och denna jul kommer båda hans barn med familjer hem och de firar för sig.

Så kvar på julafton blir mamma, pappa och jag. Det blir en lugn tillställning och det passar mina åldrade föräldrar bra. Så länge de är i livet vill jag prioritera julen med dem. En vacker dag är även de borta och jultraditionerna får ändras än en gång. Släkten kommer och släkten går, som det står i dikten Tomten av Viktor Rydberg.

En helg i Göteborg

 Vilken helg! Det började i fredags med en bussresa till Göteborg med ett glatt gäng från Kvantum och vi bjöds på trerätters och show på Park Lane. När gänget tog bussen hem på kvällskvisten blev jag upphämtad av min bästa vän Maria som bor i Göteborg, vi har känt varann i över 40 år och det är så dyrbart med gamla vänner. 

Vi tog en skön sovmorgon på lördagen och sen bara umgicks vi och gjorde oss i ordning för kl 15 skulle vi iväg på julbord med show på The River. Fantastisk mat och trevlig underhållning. Jag åt för mycket och blev lätt illamående, men det gick över med hjälp av citron och himalayasalt (utan tequila). 

Sen satt vi och tjötade till mitt i natten. Man delar sitt liv sen sist vi träffades, man pratar om sina barn, sitt jobb och sina känslor. Vi kan verkligen prata om allt och det är härligt! Man behöver såna vänner i sitt liv för att det ska vara meningsfullt. Vänskap behöver vårdas även om man inte träffas så jätteofta.

Efter en lugn morgon blev jag skjutsad till centralstationen och tog tåget hem till Värnamo. Det tar ju faktiskt bara två timmar, så mitt löfte till mej själv är att åka till Göteborg lite oftare framöver. Jag har ju även en kusin i Göteborg så det finns flera anledningar till att besöka landets näst största stad.

När man sovit borta i två nätter är det ändå skönt att komma hem. Packa upp väskan. Köra en maskin tvätt. Fixa matlåda till i morgon. Sjunka ner i fåtöljen framför TVn. Skön söndag helt enkelt. Nu är det bara att ladda om inför en ny vecka och nästa helg blir det ut på nya äventyr!

Livet blir faktiskt lite vad man gör det till. Att tacka ja till trevliga aktiviteter, träffa vänner, även om jag inte helt kan släppa loss än, så fortsätter jag försöka kasta mig ut i sociala sammanhang. Jag utmanar mig själv att göra saker som jag inte brukar göra för att jag behöver ny inspiration i mitt liv. 

Det som känns ovant och lite obekvämt i början kan bli bra om man vågar hålla i. Precis som när man startar ett nytt jobb. Tankarna far runt, runt de första veckorna och man undrar om man nånsin kommer att lära sig allt. Men tiden går och man blir mer varm i kläderna ju fler gånger man gör sina saker. Efter ett tag känner man sig riktigt bekväm med det nya.

Så vill man ändra inriktning i livet så måste man också utmana sig själv med förändringar. Våga känna sig obekväm, våga känna ovisshet och ovana. Antingen kommer man på att detta var inget för mej eller så känner man sig allt mer bekväm med det nya. Man kan inte få ett nytt resultat genom att göra som man alltid har gjort.

Fars Dag

 Fars dag idag. En del tycker det är ett kommersiellt jippo, men jag tar det för en dag när jag får umgås med och fira min pappa. Han är 92 år så att få uppleva fler fars dagar är inte självklart. Han har ålderskrämpor, förslitningsskador och minnet är lite si och så. Men han känner igen sin familj och vet namnen på alla barnbarn och barnbarnsbarn.

Sen vet han inte vilken dag i veckan det är, men har man varit pensionär i snart 30 år så kan man förstå att alla dagar är lika varann. Han vet inte heller om han har ätit eller inte för han har slutat vara hungrig, men får han en tallrik mat så äter han med god aptit.

Det är tur de har varann, han och mamma. Hon håller koll på dagarna och måltiderna och hennes söndagspyssel är att fylla på deras doskassetter för medicinerna. De har valt att inte ha någon hemhjälp för de ogillar tanken att ha främmande människor göra sysslor åt dem. Så vi syskon hjälper till att handla, städa och laga mat.

Det funkar hjälpligt och de sätter en heder i att bo kvar hemma och klara dig själva i stor utsträckning. Det är nog ganska typiskt för deras generation, att klara sig själv och inte behöva be om hjälp. Men det finns en gräns för vad de klarar själva och då är det naturligt för oss syskon att rycka ut.

Jag ringer dem varje dag och kollar läget. Bara ett snabbt samtal för att höra att allt är som det ska. Det är tryggt både för dem och för mej att ha en liten kort avstämning varje dag. När de är så gamla är inget längre självklart. Man vet aldrig när det är vårt sista samtal, vårt sista möte. Så jag vill att allt ska kännas bra.

Tacksamhet och förnöjsamhet är två ord som beskriver mina föräldrar. Det har inte alltid varit så, de har haft fullt upp med jobb, familj, hus och sommarstuga och alla deras aktiva år har varit fyllda med arbete. Trädgården skulle skötas perfekt och även stugan. Det är sällan jag minns dem bara sitta och njuta av vad de åstadkommit.

Men nu när åldern sätter stopp för produktiviteten, kan de faktiskt vara nöjda. De är också tacksamma för sin familj, som de är stolta över och lite lätt förundrade faktiskt. De tycker det är otroligt att deras barn blivit så fantastiskt bra. Men utan att ha förstått det har de varit fina förebilder.

På idoghet, strävsamhet, konsten att bygga upp något av inget. De har stundtals varit hårda och inte alltid inlyssnande som föräldrar, men vi barn har blivit vettiga vuxna som är driftiga och händiga. De har varit den gamla typen av föräldrar, där daltandet inte hade något utymme. Curlingföräldrar är ett okänt begepp för dem.

Det är först nu som de kan visa känslor för det gjorde man inte förr. Att vara stark har varit det viktigaste. Men de har visat sin omsorg genom att göra saker, alla har sitt sätt att visa kärlek. Enligt en modell finns det fem kärleksspråk: Ord som bekräftar, tid tillsammans, att ge gåvor, att göra tjänster och fysisk beröring.

En del har allt detta, en del har ett eller två. Om man är lyhörd kan man uppfatta kärleksspråket hos sin partner, sina barn, sina syskon och sina vänner. Kan man tolka det blir det så mycket enklare att känna sig älskad och visa kärlek. För vet jag den andres kärleksspråk kan jag kommunicera via detta.

Man kan ha ett kärleksspråk för att visa kärlek och ett annat för att känna sig älskad. Därför är det viktigt att man pratar med varann och berättar vad som gör mej glad och vad jag behöver för att känna mig uppskattad. Det kan ofta vara en aha-upplevelse när man förstår sin närståendes kärleksspråk. Du kanske är varmt älskad utan att ha förstått det.

Allt har sin tid

 Allhelgonahelg. En stund att minnas och hedra de som inte längre finns med oss i livet. Vi tänder ljus och kyrkorna har olika samlingar till tröst och gemenskap. Det är en tid när döden blir påtagligt närvarande och man blir extra påmind om de man saknar och sörjer.

Jag har varit på två gudstjänster idag, i olika kyrkor. Det är intressant att se hur man bemöter sorgen på ett kollektivt sätt. Det har varit en tröst att dela en sån här helg med andra, men bäst ändå är att vara tillsammans med de närmaste.

Jag mötte bonusfamiljen vid hans grav, vi kramades och tände ljus tillsammans. Vi skojade om att han är inte kvar på kyrkogården, han är ju fri att flyga vart som helst och det är vi säkra på att han utnyttjar till fullo.

På samma sätt som vi är säkra på att han lever kvar i våra hjärtan och i vårt minne. Så länge han  finns där är han inte borta, bara ur sikte. Eftersom till och med vetenskapen har bevisat att allt liv är energi och energi inte kan förstöras, bara omvandlas, är det bara logiskt att tro att människans energi lever vidare i annan form.

Vi kan inte se den, röra vid den eller ha ett samtal med den, men är man mottaglig kan man emellanåt förnimma en närvaro av denna energi. Och varför inte? Det är högst troligt att den vill besöka de personer de haft en relation med i livet.

Kyrkan kallar energin för själ och det är fint. Alla helgonahelgens söndag heter Alla själars dag i kyrkoårets kalender. Ljusen vi tänder visar på att mörkret måste vika undan för den minsta lilla ljuslågan. Därför är det så viktigt att släppa in ljusa tankar i vårt sinne så att det inte blir mörkt där inne.

Det är ett aktivt val man som människa behöver göra varje dag. Fylla på sinnet med ljus, glädje och värme. Det finns så mycket mörker, elände och grymhet i världen men vi får inte låta det ta över och kväva det som är gott. Inte låta det ta alltför stor plats i våra tankar. Vi ska inte förneka att det negativa finns men vi kan välja att fokusera på det positiva.

Även om minnen är det enda man har kvar av den man älskar så får man vårda dessa och inte ha dåligt samvete för att man vill älta dessa om och om igen. Ett av rådan man ger till vännerna runt den som sörjer är att lyssna, lyssna, lyssna. Inte komma med klämkäcka råd om att glömma och gå vidare.

Man kan gå vidare samtidigt som man minns och ser tillbaka. Det är när man isolerar sig och stänger ute omvärlden som det blir skadligt. Jag har blivit berydligt bättre på att leva i nuet och ta vara på varje litet guldkorn i vardagen efter att ha förlorat den jag älskar. Nej jag använder inte ”älskade” som i dåtid, jag känner fortfarande kärlek, den kan inte stängas av.

Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna älska någon annan. Jag älskade min förstfödde son hejdlöst så fort jag blev mamma och det var lika mycket kärlek som väcktes när min dotter kom. Hjärtat rymmer mycket kärlek, olika sorters kärlek. Till ett barn, till en partner, till ett syskon, till föräldrar och till vänner.

Men som kung Salomo, som levde 950 år före vår tideräkning, sa:

Födas har sin tid, och dö har sin tid

Gråta har sin tid, och le har sin tid

Sörja har sin tid, och dansa har sin tid

Allt har sin tid och vi är många som ska gå igenom mycket innan livet är slut. Så det gäller att göra det mesta och det bästa av varje dag. Jag vill hellre ångra något dumt jag gjort än att ångra allt jag inte gjorde.