Allt har sin tid

 Allhelgonahelg. En stund att minnas och hedra de som inte längre finns med oss i livet. Vi tänder ljus och kyrkorna har olika samlingar till tröst och gemenskap. Det är en tid när döden blir påtagligt närvarande och man blir extra påmind om de man saknar och sörjer.

Jag har varit på två gudstjänster idag, i olika kyrkor. Det är intressant att se hur man bemöter sorgen på ett kollektivt sätt. Det har varit en tröst att dela en sån här helg med andra, men bäst ändå är att vara tillsammans med de närmaste.

Jag mötte bonusfamiljen vid hans grav, vi kramades och tände ljus tillsammans. Vi skojade om att han är inte kvar på kyrkogården, han är ju fri att flyga vart som helst och det är vi säkra på att han utnyttjar till fullo.

På samma sätt som vi är säkra på att han lever kvar i våra hjärtan och i vårt minne. Så länge han  finns där är han inte borta, bara ur sikte. Eftersom till och med vetenskapen har bevisat att allt liv är energi och energi inte kan förstöras, bara omvandlas, är det bara logiskt att tro att människans energi lever vidare i annan form.

Vi kan inte se den, röra vid den eller ha ett samtal med den, men är man mottaglig kan man emellanåt förnimma en närvaro av denna energi. Och varför inte? Det är högst troligt att den vill besöka de personer de haft en relation med i livet.

Kyrkan kallar energin för själ och det är fint. Alla helgonahelgens söndag heter Alla själars dag i kyrkoårets kalender. Ljusen vi tänder visar på att mörkret måste vika undan för den minsta lilla ljuslågan. Därför är det så viktigt att släppa in ljusa tankar i vårt sinne så att det inte blir mörkt där inne.

Det är ett aktivt val man som människa behöver göra varje dag. Fylla på sinnet med ljus, glädje och värme. Det finns så mycket mörker, elände och grymhet i världen men vi får inte låta det ta över och kväva det som är gott. Inte låta det ta alltför stor plats i våra tankar. Vi ska inte förneka att det negativa finns men vi kan välja att fokusera på det positiva.

Även om minnen är det enda man har kvar av den man älskar så får man vårda dessa och inte ha dåligt samvete för att man vill älta dessa om och om igen. Ett av rådan man ger till vännerna runt den som sörjer är att lyssna, lyssna, lyssna. Inte komma med klämkäcka råd om att glömma och gå vidare.

Man kan gå vidare samtidigt som man minns och ser tillbaka. Det är när man isolerar sig och stänger ute omvärlden som det blir skadligt. Jag har blivit berydligt bättre på att leva i nuet och ta vara på varje litet guldkorn i vardagen efter att ha förlorat den jag älskar. Nej jag använder inte ”älskade” som i dåtid, jag känner fortfarande kärlek, den kan inte stängas av.

Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna älska någon annan. Jag älskade min förstfödde son hejdlöst så fort jag blev mamma och det var lika mycket kärlek som väcktes när min dotter kom. Hjärtat rymmer mycket kärlek, olika sorters kärlek. Till ett barn, till en partner, till ett syskon, till föräldrar och till vänner.

Men som kung Salomo, som levde 950 år före vår tideräkning, sa:

Födas har sin tid, och dö har sin tid

Gråta har sin tid, och le har sin tid

Sörja har sin tid, och dansa har sin tid

Allt har sin tid och vi är många som ska gå igenom mycket innan livet är slut. Så det gäller att göra det mesta och det bästa av varje dag. Jag vill hellre ångra något dumt jag gjort än att ångra allt jag inte gjorde.