Corona och rättvisan

 Ja, så blev det nya restriktioner igen till jul på grund av corona. Kan inte hjälpas men jag undrar vilken nytta vår vaccination verkligen har eftersom vi har en hög täckning av vaccinerade men ändå nödgas vidta dessa åtgärder. Vad är det som inte funkar?

Nu har vi också börjat med dos 3 och Israel planerar för dos 4. Samtidigt finns det många av de fattiga länderna som inte ens har 20% av befolkningen som fått dos 1. Om vi ska vara rättvisa och solidariska bör vi väl ändå försöka fördela vaccinet till alla länder i världen?

I alla fall om vi vill ha öppna gränser och fri rörlighet. Då krävs det att alla länder får hjälp att uppnå flockimmunitet, dvs 80% av befolkningen är vaccinerade. Annars måste vi fortsätta lockdown, stängda gränser och utkrävande av covidpass.

Men alla dessa som haft covid? De har ju ett naturligt immunförsvar ett antal månader men detta räknas inte utan de förväntas vaccineras också för att kunna få covidpass. Detta är väl slöseri med vaccin? Ett immuntest borde väl räcka?

Jag kan tycka att man inte har någon långtidplan för covid. Man hittar på nya regler allt eftersom nödsituationer uppstår. Men det finns många faktorer att räkna in. Dessutom finns en annan grupp, de naturligt immuna. Cirka 11% av befolkningen har T-celler som skapar ett naturligt immunsystem mot covid.

Men ett t-cellstest görs inte, vill man ha det får man begära och bekosta det själv. 1500:- kostar det när jag frågade. Vore inte även detta en vettig åtgärd? Jag tillhör dem som aldrig får någon influensa eller vinterkräksjuka och trots att jag omgivits av mycket människor i mitt jobb på ICA och flera vänner som haft covid, har jag inte blivit sjuk.

Självklart funderar jag på om jag har t-celler, dvs är naturligt immun. I så fall är vaccin bortkastat på mig. Borde det inte vara samhällsekonomiskt vettigt att ta reda på det? Nu har jag ändå valt att vaccinera mig, men hur länge ska detta fortsätta? Hur många doser?  Blir det resten av livet? Den tanken tilltalar mig inte.

Jag tycker det behövs mer genomtänkta beslut, en långtidsplanering, mer solidaritet med de fattiga länderna och att man kan tillgodoräkna sig immunitet och därmed få covidpass om man haft sjukdomen eller har bekräftade t-celler. Men allt grundas på vaccinet. Som i sin tur gynnar läkemedelsföretagen. 

Man kan undra om det finns en dold agenda i detta. Kanske är det bara mina egna spekulationer, precis som det spekuleras i att viruset är framtaget i ett laboratorium från början och av misstag (?) har spridits ut över världen.

Tack vare vår stora rörlighet runt kontinenter och länder sprids det snabbt. Därför kan jag tycka att vaccinering/immunitet borde få gemensam hantering för alla länder så att vi alla, oavsett var vi bor eller vart vi vill resa, kan vara trygga med att alla har samma förutsättningar, skydd och förhållningsregler.

Det ska va gött att leva

 Om en vecka är det annandag jul och julen ör över för i år. Allt man grejat, fixat, planerat, handlat, städat och sett fram emot i flera veckor. Så dessa få dagar fram till dess vill jag njuta och ta vara på julmyset. Jag är klar med allt så jag kan göra det utan stress.

Jag har haft några år när det var varit mindre kul med jul men nu känns det bättre. Jag gör jul för min egen skull och lägger det på en nivå som passar mej. Julafton spenderas med föräldrarna och sedan blir det annandagen med dottern och hennes sambo. Juldagen blir en mellandag för vila och mys i pyjamas. Någon trevlig film blir det säkert.

Jag tillhör dem som är glad att snön smälter bort. Jag gillar inte vintern i allmänhet och snön i synnerhet. Så när jag blir pensionär ska jag bo i ett varmare land på vintern. Jag har ju en son i Australien, kanske kan jag dela min tid mellan Sverige och down under.

Ändå är ju södra Sverige mer barmhärtig på vintern än norrland. Så eftersom jag hör hemma här så får jag väl finna mej i detta med vintern, men jag vänjer mej aldrig. Precis som jag aldrig vänjer mej vid att kliva upp tidigt på morgonen. Visserligen har det blivit något lättare med åldern, eftersom jag är något tröttare på kvällen. Men någon  morgonmänniska blir jag aldrig.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag sortera ut vad som är viktigt och vad som är andras idé om vad som är viktigt. Det som är betydelsefullt för mej är det jag lägger min tid och energi på. Det som andra tycker är viktigt får stå för dem och det får de ordna med. Mitt liv är mitt och jag tar mitt eget öde i mina händer.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag bortse från andra människors åsikter och förväntningar. Att vara sann mot mig själv är viktigast och jag gör inte avkall på det bara för att göra någon annan nöjd på bekostnad av min egen själsfrid. Det har jag gjort tillräckligt mycket i min dag och det gjorde mej bara olycklig och tom.

Ju äldre jag blir ju mer kan jag svara ärligt på frågor. Jag kan säga ja när det passar och säga nej utan att känna mej tvungen att förklara mej. Jag kan säga vad jag tycker när någon frågar om det utan att be om ursäkt för det. Så på sätt och vis är det befriande att bli äldre.

Jag kan vara mer sann, mer ärlig, mer rak och tydlig utan att fundera alltför mycket på vad andra tycker och tänker. Det är deras bekymmer. Självklart vill jag inte vara elak eller förolämpa någon, så ibland är det bättre att vara tyst och humma lite fint... 

Jag har inget behov av att påtvinga andra mina åsikter eller att försöka få dem att förstå hur jag tänker. Jag är trygg i mig själv, den jag har kämpat för att bli. För jag har inte kommit så här långt utan arbete och eftertanke. 

Som Galenskaparna sjunger - det ska va gött att leva, annars kan det kvitta. Det blir inte gött av sig själv, jag måste aktivt välja och välja bort saker för att det ska bli bra. Att inte välja är ju också ett val, men då har man heller ingen kontroll över vart det tar vägen. Jag vill välja själv vart mitt liv ska ta vägen.

Relationers årstider

 I flera år har min syster umgåtts med tanken att en dag flytta hem till småland igen. Vintrarna i norrland är tunga och mörka och det blir inte lättare ju äldre man blir. Det senaste året har sökandet efter en bostad intensifierats och jag har åkt runt och tittat på hus åt henne och haft henne med via facetime.

Äntligen har rätt hus till rätt pris och rätt läge landat i deras händer och i helgen har hon och hennes man fått nycklarna till huset och börjat flytta in. Under våren kommer de succesivt att renovera och flytta ner och till sommaren blir de bofasta smålänningar på heltid.

Det är något speciellt med en syster och att kunna få möjligheten att umgås med henne mer regelbundet kommer bli fantastiskt roligt! Det är så mycket vi ska göra tillsammans och vi har så mycket tid att ta igen efter att ha bott 90 mil från varann i så många år.

Samtidigt är det en stor omställning, både att flytta och att sluta jobba. Självklart är det både spännande och skrämmande. De lämnar också en stor del av sitt liv där uppe i norr, så jag hoppas de kommer trivas här nere och skaffar nya vänner.

För ibland är det tid att börja en ny säsong i livet. Ibland behöver man få kasta sig ut och följa sin dröm. Ibland är en nystart precis vad man behöver för att få nya utmaningar. När man bildar familj och barnen växer upp är det dem som kommer i första hand. Men till slut blir det min tid.

Min tid att välja var och hur jag vill bo, min tid att göra det jag har lust med, min tid att umgås med de människor jag tycker om, inte bara barnens kompisars föräldrar och andra som jag kanske inte själv har valt. Samtidigt blir föräldrarna gamla och behöver sina barns hjälp.

Cirkeln sluts, från att föräldrarna tar hand om barnen till att barnen tar hand om föräldrarna. Men det är väl vad relationer handlar om. Man tar hand om varann och hjälper varann, ibland är det jag som behöver hjälp, ibland du. Relationer kräver både att ge och att få.

Hur har du det med kärleken idag?

 Här om dagen mötte jag en vän som frågade hur det står till med kärleken. Det har jag lagt ner, svarade jag. Det ska du inte göra, sa han. Du är en alltför fin tjej för att sitta ensam hemma. Jag blev rörd till tårar och hade svårt att samla mej. Det var precis det som Johnny sa till mej någon månad innan han dog.

Det var en av de få klara stunderna han hade den sista tiden. Han gick på en hög dos morfin på grund av den oerhörda smärtan han levde med på grund av tumörerna som obevekligt bröt sönder hans skelett. Men han hade ett och annat tillfälle när han var sig själv.

Han ville att jag skulle var lycklig, att jag skulle hitta någon annan. Men hur lätt är det? När man hade en relation som var perfekt med en man som passade mej perfekt. Jag kommer nog aldrig att få detta igen och jag vet inte om jag vill ha något annat.

Samtidigt håller jag med min vän. Det är lika sorgligt att ha förlorat sin stora kärlek som att få tillbringa resten av livet ensam. Men man får väl landa i en annan typ av relation, antar jag. Någon som är snygg och luktar gott och som är trevlig, som Hanna Ferm sjunger.

”Jag kanske hittar nån som älskar mig för evigt 

Nån som är snygg och luktar gott och som är trevlig 

Men vad gör det när jag är helt ointresserad? 

För bara du kan få mitt hjärta å fungera…”

Man slits mellan detta. Så om man skulle träffa någon annan måste denne man vara införstådd med att en del av mitt hjärta kommer alltid slå för Johnny. Kanske krävs det en man som själv gått igenom det jag gått igenom. Som själv har en del av sitt hjärta hos någon annan som inte längre lever.

Jag tänker att det vore trevligt med någon som man kan åka på utflykter med, gå på events, laga mat tillsammans med eller kanske bara sitta i soffan och kolla på en film. Någon annan vuxen man kan dela tankar och vardagens upplevelser med. 

Enklast blir då att sitta hemma själv. Jag är bekväm i mitt singelliv och trygg i min tillvaro. Jag har många vänner och saknar verkligen inte sysselsättning. Men ändå.. tanken återvänder till att kunna ha någon vid min sida, i alla fall emellanåt.

Jag tror att man i min ålder har lite andra preferenser på en kärleksrelation. Det handlar inte bara om passion och romans, det är viktigare med en själens gemenskap och intelektuell stimulans. Men hur ska man våga prova? Det vet jag faktiskt inte. Än.