Hur har du det med kärleken idag?

 Här om dagen mötte jag en vän som frågade hur det står till med kärleken. Det har jag lagt ner, svarade jag. Det ska du inte göra, sa han. Du är en alltför fin tjej för att sitta ensam hemma. Jag blev rörd till tårar och hade svårt att samla mej. Det var precis det som Johnny sa till mej någon månad innan han dog.

Det var en av de få klara stunderna han hade den sista tiden. Han gick på en hög dos morfin på grund av den oerhörda smärtan han levde med på grund av tumörerna som obevekligt bröt sönder hans skelett. Men han hade ett och annat tillfälle när han var sig själv.

Han ville att jag skulle var lycklig, att jag skulle hitta någon annan. Men hur lätt är det? När man hade en relation som var perfekt med en man som passade mej perfekt. Jag kommer nog aldrig att få detta igen och jag vet inte om jag vill ha något annat.

Samtidigt håller jag med min vän. Det är lika sorgligt att ha förlorat sin stora kärlek som att få tillbringa resten av livet ensam. Men man får väl landa i en annan typ av relation, antar jag. Någon som är snygg och luktar gott och som är trevlig, som Hanna Ferm sjunger.

”Jag kanske hittar nån som älskar mig för evigt 

Nån som är snygg och luktar gott och som är trevlig 

Men vad gör det när jag är helt ointresserad? 

För bara du kan få mitt hjärta å fungera…”

Man slits mellan detta. Så om man skulle träffa någon annan måste denne man vara införstådd med att en del av mitt hjärta kommer alltid slå för Johnny. Kanske krävs det en man som själv gått igenom det jag gått igenom. Som själv har en del av sitt hjärta hos någon annan som inte längre lever.

Jag tänker att det vore trevligt med någon som man kan åka på utflykter med, gå på events, laga mat tillsammans med eller kanske bara sitta i soffan och kolla på en film. Någon annan vuxen man kan dela tankar och vardagens upplevelser med. 

Enklast blir då att sitta hemma själv. Jag är bekväm i mitt singelliv och trygg i min tillvaro. Jag har många vänner och saknar verkligen inte sysselsättning. Men ändå.. tanken återvänder till att kunna ha någon vid min sida, i alla fall emellanåt.

Jag tror att man i min ålder har lite andra preferenser på en kärleksrelation. Det handlar inte bara om passion och romans, det är viktigare med en själens gemenskap och intelektuell stimulans. Men hur ska man våga prova? Det vet jag faktiskt inte. Än.