Dramatisk dröm

 Jag vaknade mitt i natten av en mardröm. Hjärtat slog hårt och jag var verkligen rädd. Jag drömde  att jag var i mitt barndomshem, mamma och pappa var där, jag hade min gamla katt Otto där, som jag hade när jag var i 10-årsåldern, och min syster var där med sin gamla hund Nevil som hon hade när jag var tonåring.

Jag kan faktiskt inte minnas om Otto och Nevil levde samtidigt, men det är inte omöjligt. I drömmen var både jag och syrran yngre än vad vi är idag men äldre än vad vi borde varit i förhållande till djuren. Jag drömde att det brann. En gigantisk brand i området intill.

Jag drömde att jag tittade ut genom köksfönstret och såg ett märkligt ljus på himlen. Jag öppnade ytterdörren och tittade ut. Hela världen stod i lågor. I drömmen var min syster ute med hunden och jag ropade förtvivlat efter henne. Hon kom hem från motsatt håll från branden och vi började i panik försöka bestämma vad vi skulle göra.

Skulle vi lämna huset och fly iväg? Skulle vi stanna kvar och avvakta skeendet? Jag drömde så levande om grannarna och husen intill och omgivningarna, exakt som det såg ut när vi bodde där. Faschinerande vad hjärnan minns och kokar ihop en story sådär slumpmässigt. Inte långt från mitt hem rinner Nissan förbi och det var runt vattnet som den stora branden härjade.

Mellan villakvarteret och Nissan går landsvägen till nästa samhälle, och det var den vägen som blev gränsen mellan oss och branden. Ganska snart hörde vi sirener och brandbilar försökte hålla vägen fri från elden. En av grannarna skrattade och skojade och tyckte det var spännande. Jag var livrädd.

Det fanns inga nyheter på radion, inga instruktioner från myndigheterna om vad vi skulle göra. Vi var utlämnade åt vårt evet öde. Skulle vi evakuera eller inte? Mitt i allt kaos och panik vaknade jag. Med bultande hjärta försökte jag samla mej och mina tankar och försöka återgå till verkligheten. Det tog sin lilla tid.

Jag drömmer ofta och livligt och kommer ofta ihåg mina drömmar men det är sällan jag drömmer så skrämmande drömmar som i natt. Jag har ett anteckningsblock på mitt sängbord där jag noterar vissa drömmar som gör intryck. Jag har en liten bok om drömtydning också och jag letade olika stödord där för att försöka förstå vad jag drömt.

Som så ofta så har drömmens betydelse den motsatta som vad själva drömmen säger. Brand och eld står för förändring och förbättring av nuvarande livssituation. Inte vet jag om det ligger någon sanning i det, det återstår att se. Men jag vet säkert att det är skillnad på drömmar och drömmar och en del klamrar sig fast i mitt minne som om de vill säga något.

Ja, vem vet vad det undermedvetna upplever när kroppen sover? Vem vet hur verklig drömmens värld egentligen är? Vem vet vilka buskap vi kan få av en speciell dröm? Det får vi nog aldrig svaret på, men vissa drömmar kan nog bli verklighet. Men då hoppas jag på den motsatta betydelsen gentemot händelserna i drömmen!

Familjen först

 Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar. Jag åker dit varannan vecka nu, de behöver mer och mer hjälp. Idag har jag städat badrummet, diskat, lagat mat och hjälpt till att fylla i blanketter från kommunen och månadens bankgirobetalningar.

Mamma blir yr ibland och för nån vecka sedan ramlade hon. Lyckligtvis gick det förhållandevis bra utan något brutet, men ett rejält blåmärke blev det på höften som ömmar såklart. Det resulterade i att hon fick en rollator och ett eget trygghetslarm. Det räcker inte med att pappa har ett, hon behöver ett eget.

Det känns skönt att hon kan larma om det behövs. Pappa hör så dåligt så hon kan inte ropa på honom på hjälp. Han kan inte heller hjälpa henne om han upptäcker att hon ligger på golvet. Han är ju 93 år och ganska skröplig. Mamma är 88 så även det är en aktningsvärd ålder.

Hon har ändå svårt att acceptera att de krämpor hon har beror på att hon helt enkelt är gammal. Hon är frustrerad att det inte finns någon mirakelkur som gör henne pigg och frisk, men ingen doktor i världen kan göra underverk. Men jag förstår att det är svårt att inse det.

Även om de har mat som är färdig och bara att värma, så blir det inte alltid någon ordning på måltiderna eftersom de inte längre känner någon hunger. Vi anhöriga försöker säga att de måste ju äta och dricka för att må så bra de kan, men ändå missar de äta emellanåt. Vi säger att de kan inte gå efter vad de känner, eftersom det inte längre funkar, utan de måste gå efter klockan och gamla rutiner.

Men det är mycket som inte funkar längre med deras vardag nu, men tyvärr funkar hemtjänsten i deras kommun mycket dåligt. De har svårt att få tag på kompetent personal så efter ett par försök med hemhjälp har vi gett upp. Det blir vi barn som får sköta marktjänsten. Städa, handla, fixa, laga mat, se till att de har vad de behöver.

Självklart gör vi detta för dem, de har alltid ställt upp på oss, vad det än har varit. Men ändå blir det ett svårt läge då man ständigt är på helspänn och oroar sig för vad som kan hända. Jag och min syster bor också på annan ort och har då en bit att åka, vilket också blir ett stressmoment. Samtidigt som föräldrarna är livrädda för att vara en börda och till besvär.

Men att hjälpa de man tycker mycket om är ju aldrig en börda, men ibland blir det svårt då de själva inte tycker de behöver så mycket hjälp utan att det funkar ganska bra. Men vi ser ju att det faktiskt inte funkar jättebra. En svår balans för att de ska få behålla sin värdighet. De har ju alltid klarat sig själva.

Men så är väl livets kretslopp. Man får barn och ägnar många år att sköta om, fostra och ta hand om dem. När ungarna är vuxna och har egna liv och hem, då blir föräldrarna gamla och skröpliga och behöver omvårdnad. Alltid är det något... men alternativet att inte ha varken barn eller föräldrar vore ju trist...

Må bra inifrån och ut

 Jag har lärt mej hur jag ska äta för att må bra i kroppen. Jag mådde inte bra för några år sen, varken fysiskt eller psykiskt. Men så fick jag ett tips av min svärdotter om ”Shape your life” som är ett koncept om hur man kan rensa kroppen från typ allt och sedan tillsätter man olika födoämnen succesivt i flera steg för att kunna urskilja vad som funkar och inte.

Man får en matlista med ytterst begränsade livsmedel som man följer i 30 dagar och sedan får man en ny lista för de nästkommande 30 dagarna och ytterligare en tredje lista för tredje månaden. Om man inte känner sig bra efter fas 2 kan man återgå till fas 1 och börja om. Jag fick verkligen utmana mina gamla vanor.

I konceptet ingår att dricka 3 liter vatten om dagen. Bara det var svårt i början. I första fasen får man bara äta nötkött, kyckling och grönsaker, lite nötter och fröer. Inga mejeriprodukter, inga spannmål, inget socker och inga fetter eller oljor. Ska man steka får man steka i vatten, men då blir det ju mest ugnsstekt eller kokt.

Sedan tillsätter man sakta lite bra oljor, som kokosolja och olivolja. Sen får man äta fisk. Sedan sakta lite mejeriprodukter för att se hur kroppen reagerar. Det har varit så nyttigt att rensa ur kroppen och kunna nollställa systemet för att börja om varsamt och hela tiden lyssna till hur kroppen reagerar.

Jag har kunnat konstatera att gluten inte är bra för mej, då blir min mage kaotisk. Laktos går bra men jag mår bättre på laktosfritt. Jag har nog inga extrema födoämnesallergier egentligen men jag mår bra av att undvika vissa livsmedel. Socker har jag helt slutat med, det får mej att må dåligt och det innehåller inget nyttigt.

Jag vill inte längre förstöra min kropp med sådant som inte ger mej näring och bestående energi. Jag vill bli mätt och kunna äta en rejäl måltid, men med grejor som lirar med vad just min kropp behöver. Jag har tränat upp min förmåga att lyssna inåt och faktiskt göra som min kropp säger att jag borde.

Det var visst nån fotomodell som sagt: Nothing tastes as good as the feeling of being thin. Det är inte en sund inställning, men jag vill säga: Inget är så gott som känslan att ha en sund kropp. Det handlar inte om att bli smal, det handlar om att må bra. Då är det ett lätt val att välja bort det som inte tillför min kropp något bra.

Jag har tyckt om att fika, äta godis, chips och sådant. Men det var gott så länge man tuggade, sen är det inte så gott i magen och tarmarna. Sen var det även sådant något jag tog till för att tröstäta, när jag var ledsen. Jag är färdig med det nu och saknar det inte över huvud taget. Om jag nu, efter två år, äter något med socker, får jag hjärtklappning och mår illa.

Jag har verkligen nördat ner mej i närings-träsket och hittat alternativa livsmedel och alternativa sätt att laga mat. Det har också hjälpt att studera vad de olika livsmedlen verkligen innehåller och vad de omvandlas till när de processas i kroppen. Till exempel stärkelserik mat, såsom potatis, ris och majs, blir socker i kroppen när matsmältningen gör sitt.

Det finns så mycket nu, sockerfritt, glutenfritt och laktosfritt, så det är inget problem att hitta alternativ. Det gör att jag kan äta väldigt varierat utan att äventyra mitt mående. Jag har nu hittat en balans ilivet där jag mår bra, känner mej bra och har åtegått till en vikt jag är nöjd med. När livet känns bra är både kropp och själ i balans.

Planer, drömmar och längtan

 Om världen hade varit normal så hade jag varit på väg till Australien nu. Men biljetterna är mer än dubbelt så dyra för närvarande - de har varit ännu dyrare för ett par månader sedan - men fortfarande på tok för dyra för att jag ska kunna boka resa.

Vet inte om det är en post-covid-effekt, höga bränslepriser, kriget mellan Ryssland och Ukraina, eller Australiens konflikt med Kina som gör det, kanske lite av allt. Asien står ju för många flyg till Australien, då många rutter mellanlandar i Hong Kong eller Bankok. Nu får araberna lite monopol på marknaden med mellanlandningen i Quatar - den rutt jag brukar välja. 

Så jag får snällt stanna hemma och vänta på bättre tider. Det är svårt, och blir allt svårare att inte få träffa min son. Vi har inte setts sen januari 2020, efter det har världen vänts upp och ner. Det är både tungt och sorgligt. Ett digitalt möte kan inte ersätta ett fysiskt möte öga mot öga. Även om det digitala är bätte än inget.

Visst är det fantastiskt att kunna prata med varann, dela bilder och filmer från vår vardag med varann men inget kan ersätta en stor, varm kram. Det svåraste har ändå varit att inte veta. Inte kunnat planera en resa, inte kunna räkna ner dagarna till vårt möte, inte ha något att se fram emot. 

Annars är det så jag har hanterat saknaden. Att tänka på nästa gång vi ses, att längta till resan. Nu svävar allt i ovisshet och det gillar jag inte. Jag gillar ju att planera, att ha saker inbokade och bestämda framöver. Nu kan jag inte planera något av det viktigaste av allt - att få träffa mitt barn. Det är tungt.

Så nu funderar vi på en alternativ lösning på att mötas, att titta på en resa där vi möts på halva vägen. Planen från början var att träffas en gång om året, varannat år kommer de hit och varannat år åker jag dit. Snart har han bott där i 7 år. Men vi hoppas kunna mötas någonstans under detta år. Ja, vi måste bara se till att det blir så!

Tack och lov har jag en dotter som bor ”bara” 20 mil bort. Vi träffas minst en gång i månaden och det är en glädje och en tröst för mammahjärtat. Vi hörs på telefon ofta där emellan och vi pratar om allt. Det är så coolt att ett barn som man lärt att äta, prata och gå, nu är min bästa vän. Dessutom har hon blivit smartare än sin mor!

Det är ju det bitterljuva resultatet av föräldraskapet - att lära barnen allt man kan och sedan lära dem hur man skaffar sig ännu mer kunskap på egen hand, om det som intresserar en. Att bli överflödig som förälder, man har gjort sitt. Men istället bli ett bollplank, en supporter, en livboj om det skulle behövas. För en mamma är ändå alltid en mamma.

Nyårslöften

 Ett nytt år har börjat. Efter ett trevligt nyårsfirande med syster och svåger har jag städat ut julen här hemma. Det är min nyårstradition. Skönt att få bort granen och pyntet och byta dukarna. Gardinerna och ljusstakarna får dock vara kvar en vecka till. 

Men annars är det gott att hemmet återgår till det vanliga. En massa pynt är ju egentligen inte min stil även om det är mysigt med julkänslan. Nytt år innebär också ny almanacka och att slänga bort de gamla. Inser att jag glömt köpa ny skrivbordslalender så det måste jag införskaffa snarast.

Även om jag använder mej av kalenderfunktionen i mobilen vill jag ändå ha en liten almanacka där jag skriver in det jag ska göra. Det blir liksom lite mer överskådligt på något vis. Jag behöver stöd för mitt minne annars är det risk att jag glömmer något. Det kanske är åldern - eller att jag har för mycket att hålla reda på.

Det blev bara en extra ledig dag denna jul och nyår då det inföll över helgerna. Men det blir en extra dag på fredag vid trettonhelgen. Då kan man planera in sådant man inte känner att man hinner med en vanlig helg. Sen behöver jag vila lite också, livet är intensivt och rusar på utan paus, så även det måste man planera in i kalendern. Egentid.

Låter kanske löjligt att en ensam kvinna behöver egentid, men det är så lätt att dagarna fylls av sysslor och sociala kontakter - som i sig är väldigt trevliga men i år behöver jag bli bättre på att lyssna till mitt inre och säga nej, även om det låter roligt. Jag behöver lugn och ro också.

Jag förstår att jag behöver det när jag gläds åt inställda planer och jag får en oväntad lucka i kalendern. Så varför inte planera in det från början? Tid att andas, tid att vila, att bara vara. Det är mitt nyårslöfte till mej själv.