Om världen hade varit normal så hade jag varit på väg till Australien nu. Men biljetterna är mer än dubbelt så dyra för närvarande - de har varit ännu dyrare för ett par månader sedan - men fortfarande på tok för dyra för att jag ska kunna boka resa.
Vet inte om det är en post-covid-effekt, höga bränslepriser, kriget mellan Ryssland och Ukraina, eller Australiens konflikt med Kina som gör det, kanske lite av allt. Asien står ju för många flyg till Australien, då många rutter mellanlandar i Hong Kong eller Bankok. Nu får araberna lite monopol på marknaden med mellanlandningen i Quatar - den rutt jag brukar välja.
Så jag får snällt stanna hemma och vänta på bättre tider. Det är svårt, och blir allt svårare att inte få träffa min son. Vi har inte setts sen januari 2020, efter det har världen vänts upp och ner. Det är både tungt och sorgligt. Ett digitalt möte kan inte ersätta ett fysiskt möte öga mot öga. Även om det digitala är bätte än inget.
Visst är det fantastiskt att kunna prata med varann, dela bilder och filmer från vår vardag med varann men inget kan ersätta en stor, varm kram. Det svåraste har ändå varit att inte veta. Inte kunnat planera en resa, inte kunna räkna ner dagarna till vårt möte, inte ha något att se fram emot.
Annars är det så jag har hanterat saknaden. Att tänka på nästa gång vi ses, att längta till resan. Nu svävar allt i ovisshet och det gillar jag inte. Jag gillar ju att planera, att ha saker inbokade och bestämda framöver. Nu kan jag inte planera något av det viktigaste av allt - att få träffa mitt barn. Det är tungt.
Så nu funderar vi på en alternativ lösning på att mötas, att titta på en resa där vi möts på halva vägen. Planen från början var att träffas en gång om året, varannat år kommer de hit och varannat år åker jag dit. Snart har han bott där i 7 år. Men vi hoppas kunna mötas någonstans under detta år. Ja, vi måste bara se till att det blir så!
Tack och lov har jag en dotter som bor ”bara” 20 mil bort. Vi träffas minst en gång i månaden och det är en glädje och en tröst för mammahjärtat. Vi hörs på telefon ofta där emellan och vi pratar om allt. Det är så coolt att ett barn som man lärt att äta, prata och gå, nu är min bästa vän. Dessutom har hon blivit smartare än sin mor!
Det är ju det bitterljuva resultatet av föräldraskapet - att lära barnen allt man kan och sedan lära dem hur man skaffar sig ännu mer kunskap på egen hand, om det som intresserar en. Att bli överflödig som förälder, man har gjort sitt. Men istället bli ett bollplank, en supporter, en livboj om det skulle behövas. För en mamma är ändå alltid en mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar