Familjen först

 Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar. Jag åker dit varannan vecka nu, de behöver mer och mer hjälp. Idag har jag städat badrummet, diskat, lagat mat och hjälpt till att fylla i blanketter från kommunen och månadens bankgirobetalningar.

Mamma blir yr ibland och för nån vecka sedan ramlade hon. Lyckligtvis gick det förhållandevis bra utan något brutet, men ett rejält blåmärke blev det på höften som ömmar såklart. Det resulterade i att hon fick en rollator och ett eget trygghetslarm. Det räcker inte med att pappa har ett, hon behöver ett eget.

Det känns skönt att hon kan larma om det behövs. Pappa hör så dåligt så hon kan inte ropa på honom på hjälp. Han kan inte heller hjälpa henne om han upptäcker att hon ligger på golvet. Han är ju 93 år och ganska skröplig. Mamma är 88 så även det är en aktningsvärd ålder.

Hon har ändå svårt att acceptera att de krämpor hon har beror på att hon helt enkelt är gammal. Hon är frustrerad att det inte finns någon mirakelkur som gör henne pigg och frisk, men ingen doktor i världen kan göra underverk. Men jag förstår att det är svårt att inse det.

Även om de har mat som är färdig och bara att värma, så blir det inte alltid någon ordning på måltiderna eftersom de inte längre känner någon hunger. Vi anhöriga försöker säga att de måste ju äta och dricka för att må så bra de kan, men ändå missar de äta emellanåt. Vi säger att de kan inte gå efter vad de känner, eftersom det inte längre funkar, utan de måste gå efter klockan och gamla rutiner.

Men det är mycket som inte funkar längre med deras vardag nu, men tyvärr funkar hemtjänsten i deras kommun mycket dåligt. De har svårt att få tag på kompetent personal så efter ett par försök med hemhjälp har vi gett upp. Det blir vi barn som får sköta marktjänsten. Städa, handla, fixa, laga mat, se till att de har vad de behöver.

Självklart gör vi detta för dem, de har alltid ställt upp på oss, vad det än har varit. Men ändå blir det ett svårt läge då man ständigt är på helspänn och oroar sig för vad som kan hända. Jag och min syster bor också på annan ort och har då en bit att åka, vilket också blir ett stressmoment. Samtidigt som föräldrarna är livrädda för att vara en börda och till besvär.

Men att hjälpa de man tycker mycket om är ju aldrig en börda, men ibland blir det svårt då de själva inte tycker de behöver så mycket hjälp utan att det funkar ganska bra. Men vi ser ju att det faktiskt inte funkar jättebra. En svår balans för att de ska få behålla sin värdighet. De har ju alltid klarat sig själva.

Men så är väl livets kretslopp. Man får barn och ägnar många år att sköta om, fostra och ta hand om dem. När ungarna är vuxna och har egna liv och hem, då blir föräldrarna gamla och skröpliga och behöver omvårdnad. Alltid är det något... men alternativet att inte ha varken barn eller föräldrar vore ju trist...