Dofter bär minnen

Tänk vad en doft kan sätta igång både minnen och känslor! Doften av nybryggt kaffe när man kommer hem från morgonpromenaden. Doften av klippt gräs i sommarträdgården. Doft av saltvatten och tång när man närmar sig havet. Doften av blöt hund när man kommer in från en promenad i regnet med vovvarna. Matos i trapphuset. Stanken i soprummet. Doften av rosor en solig dag i mormors trädgård och jag är bara fem år och har en blå klänning med vita prickar.

En del dofter är angenäma, andra obehagliga eller besvärande. Jag bara måste stoppa ner näsan och dra ett djupt andetag i det tomma kaffepaketet när jag hällt upp det i burken. Andra som inte gillar kaffe, förstår inte njutningen i doften. Vi tycker olika, men de flesta uppskattar nog blomdoft och undviker avloppslukt.

När man kommer hem till någon så finns det alltid en specifik doft i varje hem. Ibland kan det vara så att doften i ett hem kan påminna om doften i ett annat hem. Det triggar ett minne från barndomen. Alla våra sinnen, doft, smak, hörsel, syn och känsel, hjälper till att förstärka våra minnen. Var och en av dessa sinnen kan var för sig starta en reaktion, ett minne, en känsla. 

Det sägs ju också finnas ett sjätte sinne, intuitionen. Magkänslan. Den där inre övertygelsen om något man inte vet. En känsla av vad som är rätt och fel. En oförklarlig känsla av obehag eller lust. Man vet inte varför eller hur, bara att man bör följa den där magkänslan annars kommer man ångra sig sedan. 

Jag har nu funnit harmoni och stabilitet i livet. Men jag har inga drömmar eller planer för framtiden. Ändå vill att jag gärna att något ska hända. Men vad är det där något? Status quo blir trist i längden, men hur finner man nya drömmar? Jag får hoppas på mitt sjätte sinne, på Guds ledning, på att livet inte är en enda lång raksträcka kvar till mål. Och om inget händer - händ själv!

H.D.S.L.

Du är vad du tänker

Det har varit populärt med självhjälpsböcker om positivt tänkande, att man genom att fokusera sina tankar kan förändra sitt liv och sin värld. Det tror inte jag. Det man kan förändra med sina tankar är sin attityd till det som händer. Jag kan inte förändra det som drabbar mej men jag kan styra min attityd. Hur jag reagerar och agerar påverkar fortsättningen av händelseförloppet. 

Jag tror jag vinner på att försöka bemöta händelser i livet med en positiv attityd. Att försöka se det goda, det lärorika, vad som kan användas till min egen och andras utveckling. För om jag väljer att bli arg, bitter, negativ så tillför det inget bra i mitt liv. 

När något svårt eller tråkigt drabbar mig så måste jag först tillåta mig att bli ledsen och arg. Men till slut så blir det dags att ta itu med framtiden. Att gå vidare, som man säger. Då måste jag bestämma mig om jag ska stanna kvar i känslan av sorg och förlust och fastna i bitterhet över livets grymhet, eller välja att se erfarenheten som något jag kan ta med mig som en lärdom. 

Förr eller senare kommer du möta någon annan som har upplevt eller upplever samma problem som du gått igenom. Då kan du förstå och stötta den personen som kanske ingen annan, just för att du har egen erfarenhet av situationen och vet att man kan gå igenom och komma ut stark på andra sidan. Du kan genom att bestämma dig för att inte låta omständigheterna bryta ner dig, bli både starkare, klokare och mer ödmjuk. 

Allt som händer dig kommer inte vara positivt även om du tänker positivt allt vad du orkar. Men du kan välja att göra allt du kan för att det ska bli en berikande erfarenhet i ditt liv. Våra liv är en mix av toppar och dalar, medgång och motgång, glädje och sorg. Men låt dig aldrig besegras av det onda utan övervinn det onda med det goda. 

H.D.S.L.

När vänster blir höger

Jag är vänsterhänt, en på tio av befolkningen statistiskt. Det sägs att vänsterhänta är mer kreativa än högerhänta rent generellt och det kanske är så. Jag är nog inte särskilt kreativ, möjligen lite klurig och vill gärna hitta lösningar på problem. 

För ett par veckor sedan skadade jag min vänsterhand, som jag skrev om då. Under dagarna som gått har jag varit tvungen att göra saker med höger hand istället för min vanliga vänster. Det har gått ganska bra trots allt, att måla mascara, borsta tänderna, jobba på datorn och rasta hundarna. Svårast är ju att skriva med "fel" hand, klä på sig och duscha. Men man tränar upp sig och kommer på små knep för att få vardagen att fungera. 

Det sägs också att vänsterhänta har lättare att göra saker med båda händerna än vad en högerhänt har. Det kan ha lite att göra med att vissa saker är anpassade för högerhänta och man måste lära sig att handskas med det. Det kan vara saxar, såsslevar och handtag. Men man lär sig att göra saker bakvänt eller med andra handen. 

Fördel är det när man ska tex stryka, måla och annat tröttande arbete. Kan man byta hand så orkar man längre helt enkelt!

Förr fick man inte skriva med vänster hand utan var tvungen att skriva med höger. Det hade sin naturliga förklaring. När man skrev med bläck och doppade en spets i bläcket så är det omöjligt att få det att fungera som vänsterhänt. En som skriver med vänster skriver bokstäverna nerifrån och upp, och då skrapar spetsen bara hål på pappret utan att släppa ifrån sig bläck. En högerhänt däremot skriver uppifrån och ner, för pennspetsen åt "rätt" håll över pappret och bläcket flödar ut från spetsen. En bläckpenna är helt enkelt designad för högerhänta! 

Sedan dröjde sig regeln kvar onödigt länge, trots att man fick både kulpennor och blyertspennor. Men på något vis kopplade man samman vänster med fel. Man till och med hittade ett märkligt citat i Bibeln från Predikaren där Salomo säger att den vise har sitt hjärta till höger men dåren har sitt hjärta till vänster. Jag tror inte han pratade partipolitik... Men vad han egentligen menade vet man nog inte heller... För jag tror inte han åsyftade vänsterhänta och högerhänta!

I alla fall är det helt okej att vara vänsterhänt, även om det är svårt att skriva på griffeltavla/whiteboard. Jag är ju född såhär. Man lär sig hantera situationerna och efter ett tag tänker man inte på att det skulle kunna vara ett problem. Precis som mycket annat i livet som inte är precis enligt mallen. Man vet inte om något annat och man tänker inte på det alls. Förrän någon annan ser mig skriva.. Nämen! Säger dom. Är du vänsterhänt?!

H.D.S.L.

Vad är rättvist?

Livet är inte rättvist. Dåliga saker händer bra människor och det kan vara svårt att acceptera. Vi vill gärna ha en logisk förklaring till allt som sker oss i livet. Vi vill gärna att livet ska vara rättvist. Men så är det ju sällan. När dåliga saker händer elaka människor kan vi tycka att dom förtjänat det, karma, som man sår får man skörda, den som gräver en grop åt andra faller själv däri... Men när dåliga saker händer de goda, de snälla, kan vi knyta handen mot Gud - även om vi annars inte tror på Honom - och ropa ett anklagande "varför?" 

Det är alltid lättare att acceptera och tycka det är i sin ordning när en ond människa får sitt straff, än när en god människa blir orättvist bestraffad. Men i världen pågår en ständig kamp mellan ont och gott, ibland får det ena övertaget, ibland det andra. Vi människor hamnar ibland i kläm och ibland i topp. 

Vi är bara människor och vi gör så gott vi kan. Vi gläds åt de som lyckas, men vi kan också känna ett styng av avund mot de lyckosamma, särskilt om vi själva inte tycker vi har samma tur.

Vi gråter med de olyckliga och lider med dom, såvida de inte är en elak typ som får det man förtjänar... Ja lite skadeglädje kan drabba oss också. 

För vi är ju bara människor och vi vill känna att vi har lite kontroll, vi vill bringa logik och konsekvens i en förvirrad värld. För någon rättvisa måste det väl ändå finnas här i världen. Eller?

H.D.S.L.

Sveda och värk

Oftast skriver jag i min blogg på söndagskvällen men denna gång var jag skadad i min hand och klarade inte skriva. Jag har fortfarande ont så det blir bara några korta rader denna gång. Vad har då hänt?

Jo, jag diskade och ett glas hade spruckit, vilket jag inte såg. Jag diskar med svamp så när jag tog ner handen i glaset och vred runt så skar jag upp vid mitt vänstra pekfinger. Blodet rann och jag såg att det var ett rejält snitt. Tog en tuss hushållspapper, tryckte hårt och bad min son köra mig till akuten. Väl där tog de in mig direkt och ganska snart kom en kirurg. Han gav mig en lokalbedövning och undersökte om senan i fingret var hel. Det var den och jag blev hopsydd med sju stygn. 

Här sitter jag nu med handen i paket och tycker lite synd om mej själv samtidigt som jag tycker jag var klumpig. Men olyckor kan inte alltid undvikas och jag får finna mig i att mycket tar längre tid nu när min bästa hand är skadad. Fingret är svullet och det svider och värker. Men jag är ju både seg och tuff, ibland intill dumhet, och jag är inte den som ger upp i första taget.

Så, håll tummarna att såret ser bra ut på torsdag när stygnen ska bort, så lovar jag ett bättre inlägg snart - när jag kan tänka på annat än sveda och värk...

H.D.S.L.

Relationer och identifikationer

Vi satt ett gäng och diskuterade relationer och identitet. Vi identifieras som människor genom våra relationer. Vi är söner eller döttrar, fruar eller män, mödrar eller fäder, bröder, systrar, vänner, kusiner... Ja listan kan göras hur lång som helst. 

Alla är vi barn till någon, alla är vi födda av en mor, oavsett vilken relation vi har till vår mor som vuxna. Men vad händer med en mor om hennes barn dör? Upphör hon att vara mor då? Vad händer när vår relationsstatus förändras? Det förändrar hur andra ser på oss men hur förändrar det hur jag ser på mig?

Jag var gift i 20 år, nu är jag skild. För en del kategoriseras jag automatiskt som singel. På sätt och vis är jag väl det, men jag ser inte mig själv som singel. Jag lever samma familjeliv som förut med barnen, hundarna och sysslorna i hemmet precis som vanligt. Singelliv förknippar jag nog med de som aldrig varit gifta/förlovade/sambo, som är utan barn och utan långvarig parrelation. 

Jag kallar mig nog helst ensamstående mamma. Att kalla mig frånskild är bara att påminna mig om en stor sorg, något som gick fel. Så länge barnen bor hemma är jag mer mamma än singeltjej. Jag får väl fundera på vad jag definierar mig själv som den dagen jag blir ensam hemma. 

Det är lite annat som förändras i mina relationer med andra när min relationsstatus ändras. I mina ögon är vi fortfarande en familj men mitt vuxenliv är lite mer exkluderande än förut. Eftersom jag är ensam vuxen blir jag inte längre bjuden på parmiddagar - av naturliga skäl. Ändå känns det lite konstigt. Mitt sociala liv i dess kända former finns plötsligt inte tillgängligt längre. De flesta i min närhet lever i par och det kan inte hjälpas att jag ibland känner mig lite utanför. 

Mina vänner gör verkligen allt för att ha med mig, bryr sig om mig, tar hand om mig, bjuder mig på fester - alla är underbara och vänliga. Känslan kommer inte från dom, den är min egen. Jag är inte van ännu att vara ute i det sociala livet ensam. Att ha en partner är ju en trygghet och man har någon att prata vuxenprat med. Plötsligt är det bara jag där ute. Ensam och utsatt... 

Ibland känns det enklast att bara stanna hemma. Så jag får tvinga mig själv ibland att ta mig ut bland folk. Jag får visserligen en stor dos mänskliga kontakter dagligen via mitt jobb så jag får så det räcker för att mätta mitt sociala behov. För jag har även behov av ensamhet. Men att bli ensamvarg är något jag vill akta mig för, så det är en balansgång. Inte isolera mig och inte springa ut på allt som erbjuds. 

Jag pratade igår med en annan ensamstående mamma precis som jag. Det är så befriande skönt att höra att vi tycker och tänker så lika. Jag är inte överkänslig eller knäpp. Jag reagerar helt normalt med hänsyn till vad jag gått igenom. Jag är dessutom en nypa klokare än förut, och jag försöker använda mina erfarenheter till att ge tröst och stöd till andra. På så sätt blir motgången en styrka. Jag kom igenom och min styrka kan lyfta någon annan som kämpar.

H.D.S.L.

Ord är energi

Ord har en väldig kraft, en stor makt. Ord är en form av energi som far ut ur våra munnar och skapar något. Ord skapar känslor och stämning. Både goda och dåliga. Ord som en gång uttalats kan aldrig återkallas. Dess effekter kan delvis ursäktas men aldrig helt raderas. 

Ord kan såra, ords effekter kan dröja kvar i en människas hjärta hela livet. Ett fysiskt sår läker och blir helt men ett själsligt sår kan vara öppet och infekterat en livstid.

Jag tänker ibland på ord som färgklickar. När jag säger saker så målar mina ord färgklickar på min livsvägg. Jag behöver tänka till vad jag vill ha för färg på mitt livsrum. Bara svart och grått eller mycket ljusa och klara färger? Och vilken färg sätter jag  på mina medmänniskors liv?

Ord kan bygga upp och ord kan riva ner. Ord kan göra mig glad och ord kan göra mig ledsen. Vi glömmer nog ibland vilken effekt våra ord har i våra egna liv och på andras liv. Det sägs att det krävs tio positiva kommentarer för att väga upp en negativ kommentar. Det tror jag säkert. På något vis är det lättare att tro på kritik än på beröm. Det verkar också som om det är lättare att ge kritik än att ge beröm.

Ge dig själv i uppdrag att varje dag säga något vänligt till någon. Ge uppmuntran eller beröm. Du kommer märka att genom att måla goda ord på andra människors livsväggar kommer ditt eget liv att stråla av vackra färger!

H.D.S.L.