Du som känner mig så väl...

Jag har uppmärksammat att det finns personer runt mig som känner mig väl. Som har noterat saker om mig och kommer ihåg det. Jag tycker det är oerhört charmigt och härligt! Då känner jag mig älskad och trygg. Jag kan vara mig själv för dom känner mig väl och tycker om mig ändå, för visst tänker man ändå att man inte skulle kunna bli älskad om människor visste allt om mig? Lite måste man väl hålla hemligt? Dölja, bättra på fasaden. Eller? Är det egentligen så att det faktiskt är lättare att tycka om någon som inte är felfri och som vågar visa det? Är det lättare att gilla någon som har synliga fel och brister än den som till synes är perfekt och har allt välordnat? För vi jämför ju oss med varandra, så funkar vi människor. Den som inte är perfekt känns ju enklare att identifiera sig med, eftersom jag själv inte är perfekt. 

Men tillbaks till dom som känner mig väl. Här om dagen träffade jag en gammal vän som jag känt sen unga tonåren, men vi har inte setts på flera år. Han vet mycket väl att jag var gift men visste inte att jag var skild. När vi möttes sa han spontant: "När jag såg dig så tänkte jag att titta där kommer Ann-Louise Jansson, men det heter du ju inte". Jo faktiskt, sa jag, och berättade min historia och att jag nu återtagit mitt gamla efternamn. Det ledde till ett gott samtal och på något vis kände jag mig bekräftad i mig själv. Jag var ihågkommen med namn och jag hade lämnat spår i hans minne.

Likaså besökte jag en moster i förra veckan. Vi visades runt i trädgården av hennes man och han visade stolt upp växthuset och sina odlingar, grönsakslandet, fruktträden och det lilla skjulet till gräsklipparen. De bor på landet med en lantgård som granne. Han pekade på ytterkanten av trädgården och sa: "Här brukar jag köra en vända med gräsklipparen så det blir som en stig ut på ängen, där kan du gå barfota, du som gillar att gå barfota". Han hade noterat att jag gillar gå barfota! Jag kan inte påstå att vi umgås så ofta nu för tiden, men jag hade lämnat spår i hans minne.

För mig blir det ett bevis för att jag betyder något för dessa människor. De tycker om mej, noterar detaljer om mej och bär det i sitt minne. Det är hedrande. Då känner jag mig älskad och betydelsefull.

Det är viktigt för min självkänsla nu när jag försöker bygga upp den igen, att jag påminner mig själv om att jag har många fina människor omkring mig som älskar mig, trots att de vet mina fel och brister, trots att jag inte är perfekt. 

För det är ju inte perfekta vänner som jag själv vill ha, utan varma, vänliga, omtänksamma människor som noterar små detaljer om mej och som bär mig i sina hjärtan.

H.D.S.L.

Längsta dagen eller kortaste natten?

Nu är det midnatt och när jag vaknar i morgon är det midsommarafton. Svårt att bli sömnig denna magiska natt när temperaturen är tropisk och solen aldrig riktigt går ner. 

Har besökt Nyhemskonferensen idag. Förutom bra gudstjänst är den stora behållningen möten med människor. Man träffar gamla bekanta och nya vänner. Men jag måste erkänna att det är svårt ibland att vara ensam. Nej, jag vet att jag är inte ENSAM men jag har ingen som jag hör ihop med. När man haft det i 25 år så känns det konstigt att vara själv. Speciellt vid sådana här tillfällen med stora folksamlingar, fester och dylikt. Då sjunker min lilla självkänsla ner i skosulorna och jag känner mig ful, klumpig och tafatt. 

Va? Säger ni som känner mej, du är väl självsäker? Jovisst, självsäker är jag, dvs jag vet att jag kan en hel del, jag är hyfsat intelligent och presterar över genomsnittet. Men det handlar ju om vad jag GÖR. Men den jag ÄR känner jag mig betydligt mer osäker på. Min självkänsla är låg och det är något som jag behöver jobba med. Att jag är bra som jag är, att jag är en trevlig person, att jag duger bra. Det är svårt, och kanske ännu svårare när man gått igenom en kris som det faktiskt är att gå igenom en skilsmässa. Man har haft sin identitet i sin parrelation och plötsligt finns den inte mer. 

Jag är inte handfallen när det kommer till praktiska ting, men det är svårt ibland att veta hur man ska förhålla sig i just större grupper, samlingar och sammanhang. Då blir jag ett träsktroll i mina egna ögon. Och jag tror ju att jag blir det i andras ögon också. Att skiljas är på ett sätt ett misslyckande, man hade lovat att älska varann i nöd och lust men så klarade man inte det. Då är det nog nära till hands att känna sig som en looser, och man frågar sig med jämna mellanrum om man gav upp för lätt, förr tidigt, kunde man ha löst problemen? 

Men på att annat plan så vet jag att det som hände var oundvikligt, olösligt och ofrånkomligt. Nu är jag ensam och till freds med det. Därför händer det ofta att jag väljer att avstå större arrangemang med folk. Alla ser ut att höra ihop med någon, alla ser ut att vara så lyckliga, alla andra... Jag ser bara deras utsida, deras finputsade fasad och jag känner min egen trasighet och skörhet. Jag frågar mig själv vilka drömmar jag har om framtiden men jag har inga svar. Jag lever väldigt mycket i nuet och tänker inte så mycket på framtiden. 

Förutom den gränslösa, hejdlösa kärlek jag har till mina två barn, är det lite skrämmande tomt i mitt hjärta. Jag undrar om jag någonsin kommer att älska någon igen. Kommer jag att bli älskad? Eller kommer resten av mitt liv vara en känslomässig tomhet? Jag har inget svar på det, utan det är en av många funderingar jag bär på. 

Jag har blivit duktig på att njuta av nuet, ta vara på de till synes vanliga sakerna som händer. Nu sitter jag igen på min fina balkong och njuter av den ljumma natten. Äter lite kvarlämnade popcorn och skriver i min blogg. Nu är det midsommarafton och jag bör väl sova några timmar innan dagen tar fart. Jag och barnen ska tillbringa dagen i släktens stuga tillsammans med släkten. Blir säkert en fin dag. Men jag undrar vem jag är, vart jag är på väg, vad jag vill och vad jag ska drömma om...

H.D.S.L. Och trevlig midsommar...

Sjung om studentens lyckliga dar...

Ja, idag tog gymnasietreorna studenten och sprang ut på gröngräset som yviga kalvar där nära och kära stod och väntade i tusental. Med mer eller mindre pinsamma skyltar föreställandes studenten som liten. Med blommor och små mjukisdjur i blågula snören. Sedan drog studenterna iväg på sina flak runt stan och vi andra åkte hem, hämtade mer blommor och paketer för att sedan gå på fest hemma hos studenterna. 

Det är skillnad på fest och fest. En del dukar för 12 personer, andra för 120 gäster. Men antal släktingar och vänner är ju inte det viktigaste utan studenten själv. Nu är plugget slut. Nu börjar allvaret, säger vi medelålders med skärpa i rösten. Det är nu själva livet börjar. Verkligheten. Ut ur den skyddade, trygga, kända tillvaro som är skolan. Studentens lyckliga dar som man sjunger om, de är förbi nu. Nu ska man bli något, prestera något, visa vad man kan, duger till och har lärt sig. 

Jag tycker själv att mina två sista år i skolan var mina roligaste år i livet (hittills, får man väl tillägga..) 

Efter 9:an gick jag två år Distribution-Kontor, som den då hette, och i väntan på intagning till Reklamskolan i Skara, som var min dröm, gick jag ett tilläggsår på gymnasiet eftersom Reklamskolan bara tog in vartannat år. Då läste jag EkHs, ekonomisk högre specialkurs med en massa specialämnen och kurser. Faktiskt det bästa jag läst. Sen då Reklamskolan i Skara. Då var jag 19 år och flyttade till en etta med kokvrå på 26 kvm. Alla i klassen utom en (som faktiskt var från Skara) kom från andra orter i Småland, Västergötland och Dalsland så vi var alla lika vilse och ensamma. Därför fick vi en fantastisk sammanhållning och gemenskap. Vi hade galet kul tillsammans! Vi hade fester, vi pluggade, vi åkte till Skövde eller Göteborg och shoppade, vi skrev dikter, målade tavlor, satt uppe på nätterna och pratade, vi sjöng i ett rockband, vi blev kära, hjärtekrossade och kära igen. Kort sagt, det var studentens lyckliga dar och det har präglat mitt liv allt sedan dess. I en miljö av kreativa människor, reklamfolk, konstnärer, artister (Skara skolscen drog en del coola människor till stan) där fick man en rejäl dos av tolerans. Där var de homosexuella och bisexuella, de narcissistiska och de överambitiösa, känslomänniskorna och de som var begåvade med kreativa talanger. 

Men alla bidrog med något i samtalen, alla var varma, vänliga individer, alla var lika värdefulla.

Så försöker jag alltid se på mina medmänniskor. Jag kan aldrig döma någon för jag vet inte vilken strid som pågår i dess inre. Jag har inte facit, jag är inte själva måttstocken varpå resten av mänskligheten ska mätas - och jag blir oerhört trött på människor som anser sig vara just det. Måttstocken, världssamvetet, livsdomaren. Jag kan bara möta människor där de är, som de är och vara så vänlig det går. Självklart ska jag försöka resonera med de som har en destruktiv livsstil för deras eget bästa, men jag kan aldrig påtvinga någon annan min egen inre standard. Kanske kan jag inspirera någon genom att våga vara mig själv och visa vad min standard är. Då växer något fram ur ens inre, som blir hållbart och trovärdigt. Att tvinga på någon ett yttre beteende kan bara sluta i nederlag. 

Idag var det student för de som idag är 19 år, och jag gjorde en mental resa 30 år bakåt i tiden..

H.D.S.L.

Sömn och långpromenader

Idag är det Sveriges nationaldag, och jag är ledig men ändå vaknade jag kl 07.. När barnen var små och man blev tvungen att vara vaken både mitt i natten och tidigt på morgnarna, då längtade jag efter att de skulle bli större och sova ordentligt. Nu är dom 17 och 19 och sover så länge dom kan, men nu kan inte jag sova..  Vaknar på nätterna och grubblar och vaknar tidigt på morgonen. Men mina två hundar blir alltid lika glada när matte vaknar!

Jag flyttade till Värnamo i mitten av november förra året efter att ha bott 20 år i Bor. Jag är ständigt ute på upptäcksfärd för att hitta bra promenadvägar för mig och vovvarna med olika långd och för att utforska min nya omgivning. Jag har gått en ganska bra runda på 6 km några gånger nu och jag använder en app i mobilen som mäter hur långt och hur snabbt jag går. Den ritar också upp en karta över min rutt och när jag kollat på kartan så har jag upptäckt fler vägar och stigar i anslutning till denna runda. Idag har jag tänkt mig ut på en ny väg som jag bara sett på kartan. Har ingen aning om hur lång den är eller om stigarna funkar att gå på. Så det ska bli spännande!

Jag är ju också då singel igen efter 20 års äktenskap, och det är ju med livet som min nya okända promenad. Jag vet inte vart vägen leder, jag vet inte vart stigarna mynnar ut men jag måste våga gå. Jag kan ju inte sitta kvar vid vägkanten och gråta (även om jag har behövt göra det ett tag först) men nu måste jag gå vidare. Bryta ny mark. Utforska mer av livet. Se vart vägarna bär.
Jag har ett ordnat vardagsliv med en trevlig lägenhet, cykelavstånd till jobbet, två fina tonåringar, två trofasta hundar, goda vänner och en underbar församling. Men jag behöver ge mig ut i livet! Njuta av dagarna, våga gå där jag aldrig gått förut, finna mig själv och gå vidare utan att hela tiden se tillbaka.
Igår följde dottern med på promenad och hon hittade en tuva med liljekonvaljer. Jag plockade en bukett och nu står den på bordet här intill mig och doftar så underbart. Jag blir allt bättre på att ta vara på dagen, njuta av det som kommer till mig och ha frid i sinnet trots att jag inte har någon plan eller några drömmar för min framtid. Carpe Die, liksom. Fånga dagen. Jag tror att det finns en plan för fortsättningen av mitt liv, en Gudomlig plan, men jag måste inte veta allt eller fatta allt just nu. Just nu ska jag lära mig att leva igen, på ett nytt sätt. På mitt eget sätt. En dag i taget, ett steg i taget.

H.D.S.L.

Alla dessa dagar...

En minister från förr myntade det uttrycket " Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet". med det ville han väl säga att man ska ta vara på varje dag för livet går så fort. Det tror jag vi alla håller med om men det är lätt att ryckas med i alla "måste" och "borde". Mitt syfte med denna blogg är att dela med mig av mina tankar och funderingar om det som händer i livet. Allt går ju inte på räls alla gånger. Vi får alla motgångar och svårigheter av olika slag som vi måste ta oss igenom och bearbeta. 

Jag är en troende, en kristen, en sån där som tror på Gud, Jesus och den helige Ande. Men denna blogg kommer inte att vara några predikningar, även om min livsåskådning naturligtvis präglar min vardag. Jag vill dela saker som poppar upp i mina tankar och som jag tror kanske skulle kunna vara till hjälp även för någon annan. Ibland är det bara skönt att veta att man inte är ensam om vissa tankar eller känslor, även om jag inte får någon lösning på problemet. 

Det är ju faktiskt inte så att genom att ha en tro så löser sig allt annat mirakulöst. Nej, "shit happens" för oss alla nu & då oavsett vad vi tror eller inte tror på. Tron är inte heller en snuttefilt eller en krycka för de mentalt svaga och efterblivna. För mej är tron den där extra dimensionen i livet som ger det djup, mening och innehåll. Livets plus-meny så att säga! Gud är en gentleman och han kommer inte att förvrida eller förvränga ditt liv och person. Du är den du är och det är meningen. Nu är det upp till dig att försöka finna meningen med ditt liv. Det finns ingen allmängiltig patentformel på Meningen Med Livet, men var och en av oss har en mening med vårt liv. Jag har ett mål och en mening med mitt liv och du har någon annan mening med ditt liv. 

De flesta av oss kommer väl inte att ändra världshistorien eller komma på världsomvälvande uppfinningar, men på något sätt lämnar vi alla avtryck i världen. Jag kan ju faktiskt själv välja om jag ska lämna ett gott avtryck eller om jag bara trycker ner och trycker till de jag möter. Vill jag vara den som lyfter upp eller den som trycker ner? Vilken typ vill jag själv möta? Du väljer själv, oavsett tro och livsåskådning.

HDSL (hej då så länge, som Tiger i Nalle Puh säger)