Sjung om studentens lyckliga dar...

Ja, idag tog gymnasietreorna studenten och sprang ut på gröngräset som yviga kalvar där nära och kära stod och väntade i tusental. Med mer eller mindre pinsamma skyltar föreställandes studenten som liten. Med blommor och små mjukisdjur i blågula snören. Sedan drog studenterna iväg på sina flak runt stan och vi andra åkte hem, hämtade mer blommor och paketer för att sedan gå på fest hemma hos studenterna. 

Det är skillnad på fest och fest. En del dukar för 12 personer, andra för 120 gäster. Men antal släktingar och vänner är ju inte det viktigaste utan studenten själv. Nu är plugget slut. Nu börjar allvaret, säger vi medelålders med skärpa i rösten. Det är nu själva livet börjar. Verkligheten. Ut ur den skyddade, trygga, kända tillvaro som är skolan. Studentens lyckliga dar som man sjunger om, de är förbi nu. Nu ska man bli något, prestera något, visa vad man kan, duger till och har lärt sig. 

Jag tycker själv att mina två sista år i skolan var mina roligaste år i livet (hittills, får man väl tillägga..) 

Efter 9:an gick jag två år Distribution-Kontor, som den då hette, och i väntan på intagning till Reklamskolan i Skara, som var min dröm, gick jag ett tilläggsår på gymnasiet eftersom Reklamskolan bara tog in vartannat år. Då läste jag EkHs, ekonomisk högre specialkurs med en massa specialämnen och kurser. Faktiskt det bästa jag läst. Sen då Reklamskolan i Skara. Då var jag 19 år och flyttade till en etta med kokvrå på 26 kvm. Alla i klassen utom en (som faktiskt var från Skara) kom från andra orter i Småland, Västergötland och Dalsland så vi var alla lika vilse och ensamma. Därför fick vi en fantastisk sammanhållning och gemenskap. Vi hade galet kul tillsammans! Vi hade fester, vi pluggade, vi åkte till Skövde eller Göteborg och shoppade, vi skrev dikter, målade tavlor, satt uppe på nätterna och pratade, vi sjöng i ett rockband, vi blev kära, hjärtekrossade och kära igen. Kort sagt, det var studentens lyckliga dar och det har präglat mitt liv allt sedan dess. I en miljö av kreativa människor, reklamfolk, konstnärer, artister (Skara skolscen drog en del coola människor till stan) där fick man en rejäl dos av tolerans. Där var de homosexuella och bisexuella, de narcissistiska och de överambitiösa, känslomänniskorna och de som var begåvade med kreativa talanger. 

Men alla bidrog med något i samtalen, alla var varma, vänliga individer, alla var lika värdefulla.

Så försöker jag alltid se på mina medmänniskor. Jag kan aldrig döma någon för jag vet inte vilken strid som pågår i dess inre. Jag har inte facit, jag är inte själva måttstocken varpå resten av mänskligheten ska mätas - och jag blir oerhört trött på människor som anser sig vara just det. Måttstocken, världssamvetet, livsdomaren. Jag kan bara möta människor där de är, som de är och vara så vänlig det går. Självklart ska jag försöka resonera med de som har en destruktiv livsstil för deras eget bästa, men jag kan aldrig påtvinga någon annan min egen inre standard. Kanske kan jag inspirera någon genom att våga vara mig själv och visa vad min standard är. Då växer något fram ur ens inre, som blir hållbart och trovärdigt. Att tvinga på någon ett yttre beteende kan bara sluta i nederlag. 

Idag var det student för de som idag är 19 år, och jag gjorde en mental resa 30 år bakåt i tiden..

H.D.S.L.