Du som känner mig så väl...

Jag har uppmärksammat att det finns personer runt mig som känner mig väl. Som har noterat saker om mig och kommer ihåg det. Jag tycker det är oerhört charmigt och härligt! Då känner jag mig älskad och trygg. Jag kan vara mig själv för dom känner mig väl och tycker om mig ändå, för visst tänker man ändå att man inte skulle kunna bli älskad om människor visste allt om mig? Lite måste man väl hålla hemligt? Dölja, bättra på fasaden. Eller? Är det egentligen så att det faktiskt är lättare att tycka om någon som inte är felfri och som vågar visa det? Är det lättare att gilla någon som har synliga fel och brister än den som till synes är perfekt och har allt välordnat? För vi jämför ju oss med varandra, så funkar vi människor. Den som inte är perfekt känns ju enklare att identifiera sig med, eftersom jag själv inte är perfekt. 

Men tillbaks till dom som känner mig väl. Här om dagen träffade jag en gammal vän som jag känt sen unga tonåren, men vi har inte setts på flera år. Han vet mycket väl att jag var gift men visste inte att jag var skild. När vi möttes sa han spontant: "När jag såg dig så tänkte jag att titta där kommer Ann-Louise Jansson, men det heter du ju inte". Jo faktiskt, sa jag, och berättade min historia och att jag nu återtagit mitt gamla efternamn. Det ledde till ett gott samtal och på något vis kände jag mig bekräftad i mig själv. Jag var ihågkommen med namn och jag hade lämnat spår i hans minne.

Likaså besökte jag en moster i förra veckan. Vi visades runt i trädgården av hennes man och han visade stolt upp växthuset och sina odlingar, grönsakslandet, fruktträden och det lilla skjulet till gräsklipparen. De bor på landet med en lantgård som granne. Han pekade på ytterkanten av trädgården och sa: "Här brukar jag köra en vända med gräsklipparen så det blir som en stig ut på ängen, där kan du gå barfota, du som gillar att gå barfota". Han hade noterat att jag gillar gå barfota! Jag kan inte påstå att vi umgås så ofta nu för tiden, men jag hade lämnat spår i hans minne.

För mig blir det ett bevis för att jag betyder något för dessa människor. De tycker om mej, noterar detaljer om mej och bär det i sitt minne. Det är hedrande. Då känner jag mig älskad och betydelsefull.

Det är viktigt för min självkänsla nu när jag försöker bygga upp den igen, att jag påminner mig själv om att jag har många fina människor omkring mig som älskar mig, trots att de vet mina fel och brister, trots att jag inte är perfekt. 

För det är ju inte perfekta vänner som jag själv vill ha, utan varma, vänliga, omtänksamma människor som noterar små detaljer om mej och som bär mig i sina hjärtan.

H.D.S.L.