Har besökt Nyhemskonferensen idag. Förutom bra gudstjänst är den stora behållningen möten med människor. Man träffar gamla bekanta och nya vänner. Men jag måste erkänna att det är svårt ibland att vara ensam. Nej, jag vet att jag är inte ENSAM men jag har ingen som jag hör ihop med. När man haft det i 25 år så känns det konstigt att vara själv. Speciellt vid sådana här tillfällen med stora folksamlingar, fester och dylikt. Då sjunker min lilla självkänsla ner i skosulorna och jag känner mig ful, klumpig och tafatt.
Va? Säger ni som känner mej, du är väl självsäker? Jovisst, självsäker är jag, dvs jag vet att jag kan en hel del, jag är hyfsat intelligent och presterar över genomsnittet. Men det handlar ju om vad jag GÖR. Men den jag ÄR känner jag mig betydligt mer osäker på. Min självkänsla är låg och det är något som jag behöver jobba med. Att jag är bra som jag är, att jag är en trevlig person, att jag duger bra. Det är svårt, och kanske ännu svårare när man gått igenom en kris som det faktiskt är att gå igenom en skilsmässa. Man har haft sin identitet i sin parrelation och plötsligt finns den inte mer.
Jag är inte handfallen när det kommer till praktiska ting, men det är svårt ibland att veta hur man ska förhålla sig i just större grupper, samlingar och sammanhang. Då blir jag ett träsktroll i mina egna ögon. Och jag tror ju att jag blir det i andras ögon också. Att skiljas är på ett sätt ett misslyckande, man hade lovat att älska varann i nöd och lust men så klarade man inte det. Då är det nog nära till hands att känna sig som en looser, och man frågar sig med jämna mellanrum om man gav upp för lätt, förr tidigt, kunde man ha löst problemen?
Men på att annat plan så vet jag att det som hände var oundvikligt, olösligt och ofrånkomligt. Nu är jag ensam och till freds med det. Därför händer det ofta att jag väljer att avstå större arrangemang med folk. Alla ser ut att höra ihop med någon, alla ser ut att vara så lyckliga, alla andra... Jag ser bara deras utsida, deras finputsade fasad och jag känner min egen trasighet och skörhet. Jag frågar mig själv vilka drömmar jag har om framtiden men jag har inga svar. Jag lever väldigt mycket i nuet och tänker inte så mycket på framtiden.
Förutom den gränslösa, hejdlösa kärlek jag har till mina två barn, är det lite skrämmande tomt i mitt hjärta. Jag undrar om jag någonsin kommer att älska någon igen. Kommer jag att bli älskad? Eller kommer resten av mitt liv vara en känslomässig tomhet? Jag har inget svar på det, utan det är en av många funderingar jag bär på.
Jag har blivit duktig på att njuta av nuet, ta vara på de till synes vanliga sakerna som händer. Nu sitter jag igen på min fina balkong och njuter av den ljumma natten. Äter lite kvarlämnade popcorn och skriver i min blogg. Nu är det midsommarafton och jag bör väl sova några timmar innan dagen tar fart. Jag och barnen ska tillbringa dagen i släktens stuga tillsammans med släkten. Blir säkert en fin dag. Men jag undrar vem jag är, vart jag är på väg, vad jag vill och vad jag ska drömma om...
H.D.S.L. Och trevlig midsommar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar