På gatan där jag bor...

Jag bor i ett hyreshus med tre våningar, två lägenheter på varje våning. Fyra portar i huset, alltså 24 lägenheter i varje hus. På gården där jag bor finns det åtta röda hus. 192 lägenheter. 192 små världar. Varje lägenhet har sin egen unika inredning. Jag kan se lite av det när jag tittar in genom deras fönster. Mest ser jag lampor, gardiner och fönsterträd. En del har ett överdåd av blommor och växter och gardiner med volanger och spets. Färgade lampor i olika storlekar som skapar intressanta effekter. En del har en total avsaknad av detta. De bor i avskalade, till synes tomma lägenheter. Jag undrar varför dom inte bryr sig. Men dom kanske tittar in till mej och undrar hur jag orkar bry mej...

Det som jag tycker är viktigt, meningsfullt, intressant, tycker kanske andra är oviktigt, meningslöst och ointressant. Och det dom gillar kan jag inte fatta hur de vill lägga tid och kraft på. Vi är alla olika, tycker olika, tänker olika. Men vi är alla människor. Med känslor och funderingar. Med problem och glädjeämnen. Med strider och segrar, lycka och olycka. Vi bor i våra lägenheter, ensamma eller par eller familjer i olika konstellationer. Vi har vår egen värld i vår egen fristad där vi försöker skapa ett så bra liv för oss som det är möjligt. 

Men när vi möts så vill vi att alla andra ska tycka och tro att vi har det så bra, att vårt liv är perfekt och bekymmersfritt. Varför gör vi så? Varför är det viktigt att hålla masken? Varför svarar vi "tack bara bra" när någon frågar hur det är, trots att vi är olyckliga? Jag har funderat en hel del på det under det här året. Jag har kommit fram till att det är för att skydda mig själv. Alla som frågar hur det är, det är inte alltid läge att börja tala om hur det verkligen känns. Jag kan inte släppa in alla innanför skinnet, in i mitt hjärta. Jag kan inte alltid gå in i detalj med alla hur det verkligen är. Så jag säger tack bra, sätter på ett glatt leende, biter ihop och går vidare. 

Självklart finns det vissa få, utvalda, som jag kan prata med och det räcker bra så. De närmaste vännerna i innersta cirkeln, ni vet..

 

Jag funderar på hur dom har det. Alla människorna i lägenheterna där jag bor. Är dom lyckliga? Vad är lycka? För någon kan det vara att äta middag med familjen, eller att laget vann matchen, eller att ha fått tillräckligt många rätt på tentan... Vi är alla olika men ändå lika. Tänk om vi vågade visa lite mer av vårt inre för varann. Då skulle vi se att vi är betydligt mer lika varann än vad vi först trodde..

H.D.S.L.

Separationsångest

Mina barn är stora nu och klarar sig själva en helg. Ändå kan jag inte låta bli att längta hem när jag reser bort själv. Det handlar inte om oro eller så, bara en obestämd längtan att komma hem igen. Vill bara bort från det sammanhang jag är iväg på och bara rusa hem och stänga dörren om mig. Hemma. Mitt hem. Min tillflykt. Kanske lite som ett sårat djur som gömmer sig i en håla.

Kanske beror det på att jag under året byggt upp ett nytt hem, brutit upp från allt som var känt och vant och börjat något nytt. Jag är nu trygg med mitt nya hem och mitt nya liv och kanske kan det vara så att när jag reser bort så triggar det igång något omedvetet. Jag vill inte bryta upp något mer nu. Känslan är inte logisk, men den finns där ändå.

Jag vet ju att jag inte behöver ha några bekymmer för att det ska fungera praktiskt där hemma. Jag behöver inte oroa mig för att ungdomarna hittar på något elände. Jag kan vara trygg med allt, ändå maler den där längtan i mitt hjärta. Jag vill bara åka hem.

Det är ju inte lätt då att njuta och vara glad i det sammanhang som jag är borta på. Även om det är bra på alla sätt och vis egentligen. Även om jag är tillsammans med jättetrevliga människor, får god mat och mycket kaffe.

Kanske kan det också vara så att jag inte är van att resa bort själv. Nu är jag liksom Lite haltande. Bekvämt att bara ha sig själv att tänka på och ta hand om. Men lite tomt.

Så jag försöker intala mig själv att det är nyttigt för mig. Att jag behöver träna. Snart nog blir det ändå förändringar eftersom ungdomarna är på väg ut i vuxenlivet. De blir allt mer självständiga, har ett eget liv, egna vänner och sysselsättningar. Min identitet är inte bara mamma, jag är också en individ och jag borde ha egna drömmar och planer. Men hur får jag det? Var hittar jag dom? Måste jag söka eller kommer det att bara poppa upp helt plötsligt? Det borde kännas spännande, men det känns mest tomt. Kanske har jag haft så mycket spänning att det är bra att jag bara får vara i ett "mellanrum" just nu? Jag känner i alla fall ingen panik över det just nu. Men visst har jag lite att fundera på...

H.D.S.L.

Mitt livs musik

Har du känt någon gång att en sång talat till dig? Orden stämmer in på ditt liv och det känns så skönt att någon annan kan dela samma tankar och känslor som du. Musik har alltit varit viktigt för mig, jag sjunger gärna med i låtarna som går i bilstereon, även om min sångröst inte är den bästa. Jag kan till och med spela några ackord på en gitarr, men min musikkonsumtion tillgodoses främst av radio, cd och itunes. 

När man är kär finns det en massa låtar som pasar in på den känslan men det senaste året har jag också hittat låtar som gett mig uppmuntran, styrka och glädje mitt i allt elände. Förra hösten lyssnade jag mycket på "Lyckligare nu" med Linnea Henriksson. Den var en klockren beskrivning av mitt liv, förutom vissa små detaljer. Sedan övergick jag till "Allting kommer bli bra till slut" med Den Svenska Björnstammen, jag behövde lite uppmuntran och det fick jag med den refrängen. "Gubben i lådan" (Daniel Adams Ray) hade också en hel del poänger som hade hög igenkänningfsaktor. 

Allt eftersom tiden gick och saker och ting hände, så blev jag stundtals arg och då passade det med "Du måste flytta på dej" med Alina. Den gjorde mig genast på bättre humör! "Release me" med Oh Laura kändes helt rätt och min livsresa i musik fullbordades med Salem Al Fakirs låt "I'm so happy". 

Ibland behöver jag lyssna på "Don't you worry child" med Swedish House Maffia. Heaven's got a plan for you... Undrar vad det är... Men känner mig trygg i vetskapen att det finns en plan för mitt liv. 

På semestern när jag återvände till min fars hembygder i Värmland, vad passade väl bättre då än "Strövtåg i hembygden" med Mando Diao. 

Nu mår jag bra, livet är tryggt och stabilt, jag har roligt, flirtar lite och livet leker igen! Jag avslutar min spellista med James Brown: "I feel good!"

H.D.S.L.

Motgångar, rädslor och segrar

I helgen har jag varit iväg på ett tjejdygn ute vid västkusten på en lägergård. Vi var ett 30-tal kvinnor mellan 25-75 år som hade åkt dit, en del med en vän, en del ensamma. Det var ogifta, gifta, skilda, änkor... Kvinnor i olika skeden i livet. Men vi är alla människor med våra olika utmaningar och strider att utkämpa. Livet är inte bara en dans på rosor för någon endaste en av oss. Även den vackraste ros har taggar som kan göra ont, även det vackraste liv har motgångar emellanåt.

Hur livet blir i fortsättningen beror ju lite på hur jag angriper mina motgångar. Jag kan sätta mig ner och tjura, tycka synd om mig själv och leva mitt liv som ett offer. Eller så kan jag försöka ta itu med problemen, försöka hitta lösningar och finna en väg vidare. Bli lite starkare och klokare av mina livserfarenheter. Jag kan skylla mitt olyckliga tillstånd på någon annan och på så sätt frånsäga mig mitt eget ansvar för mitt eget liv, eller så kan jag ta itu med mitt eget välbefinnande och göra det bästa av det jag har.

Jag såg en trailer för en ny film som heter AfterEarth där huvudpersonen säger till en ung man "Fear is a product of the thoughts you create. Danger is real, fear is a choise" (rädsla är ett resultat av dina egna tankar. Faran är verklig, rädslan är ett val). Nu är väl saker och ting inte alltid så enkelt, i många fall tror jag att rädslan är instinktiv, men ibland behöver jag se rädslan i vitögat (face your fears) för att komma vidare i min utveckling som människa. 

När jag skulle skiljas var det många hinder innan allt var klart. Många gånger tänkte jag att jag aldrig skulle klara det. Men tänk, det gjorde jag. Med hjälp av goda vänner, envishet och ett hyfsat rörligt intellekt så är jag igenom och nu ett år efter kan jag helt ärligt säga att jag inte trodde det skulle kunna bli såhär bra som det ändå blev. Jag är lite mer erfaren, lite starkare och även lite ödmjukare än förut. 

Vi är alla människor med olika liv men våra känslor är ofta ganska lika. 

Det är inte bara vad vi har som definierar vem vi är, utan vad vi gör med det vi har. Jag tror att vi alla har en speciell talang, en gåva, ett kall. Det gäller bara att hitta den, använda den och inte skämmas för det. 

Då finner vi sann glädje, tillfredsställelse och meningen med livet.

H.D.S.L.

Ser du stjärnan i det blå...

Det har varit stjärnklart några kvällar nu. Jag har alltid gillat att titta upp på stjärnorna, känna igen några stjärnbilder, Karlavagnen, lilla björn, ormen, draken, lejonet, svanen, cassiopeia, castor och pollux... Jag kan stå länge och bara skåda upp mot den mörka himlen där stjärnorna är små lysande punkter. Man ser också flygplan, satelliter, kometer och meteorregn - det som vi brukar kalla stjärnfall. Men som ju är rymdstenar som brinner upp när de kommer för nära vår atmosfär, för att uttrycka det enkelt.

Redan som liten var jag faschinerad av stjärnorna och rymden. Min farbrors fru brukade med stor munterhet ofta berätta historien om när jag varit busig en gång som barn (det hände faktiskt!) så hade mina föräldrar sagt att om jag inte slutade upp med det där vad det nu var, så skulle jag få sova ute på natten (barnpsykologi på hög nivå). Men då hade jag bara sagt att det gör inget för då kan jag titta på stjärnorna... Så gick det med den bestraffningen...

Men en gång för kanske närmare 30 år sen, såg jag något märkligt på himlen en mörk kväll. Men det gjorde ett så starkt intryck på mig att jag inte kan glömma det. Det var en lysande prick som rörde sig över himlen. Lite större än en satellit men det var vad jag först trodde att det var. Men jag fick känslan av att den flög lägre än vad satelliter brukar göra. Nu är ju avståndsbedömningen i rymden ganska omöjlig, men det var det intrycket jag fick.

Jag följde pricken med blicken och då plötsligt stannade det! Stod stilla någon halv minut, vände sedan och flög tillbaka en liten bit från det håll den kom, sedan stannade den igen och stod stilla ett par minuter. Jag stod blickstilla. Jag var ganska nära mitt hem och hade cykeln bredvid mig. Så plötsligt gjorde den en gir 90 grader och så flög den vad som verkade rakt ut i rymden. Pricken blev mindre och svagare och snart var den helt ur sikte.

Undrar än idag vad det var...

Jag har aldrig haft några drömmar om att resa ut i rymden - trots att jag älskar att se på Star Trek - utan nöjer mig med att stå stadigt på marken och titta upp mot stjärnorna och månen. De har en förunderlig dragningskraft på mig. Stjärnorna står för något bestående, något man kan lita på, navigera efter, något som människor i tusentals år studerat och försökt förstå sig på. Kanske vet vi lite mer om stjärnorna nu än när Bibelns Abraham skulle räkna stjärnor. Men ännu är de ändå lite mystiska, men vackra och fridfulla. Många sena kvällar har jag gått ut och tittat på stjärnorna och känt mig lugnad och tröstad. Dom är kvar i samma positioner, dom bara finns där från generation till generation. 

Faschinerande.

H.D.S.L.