Ser du stjärnan i det blå...

Det har varit stjärnklart några kvällar nu. Jag har alltid gillat att titta upp på stjärnorna, känna igen några stjärnbilder, Karlavagnen, lilla björn, ormen, draken, lejonet, svanen, cassiopeia, castor och pollux... Jag kan stå länge och bara skåda upp mot den mörka himlen där stjärnorna är små lysande punkter. Man ser också flygplan, satelliter, kometer och meteorregn - det som vi brukar kalla stjärnfall. Men som ju är rymdstenar som brinner upp när de kommer för nära vår atmosfär, för att uttrycka det enkelt.

Redan som liten var jag faschinerad av stjärnorna och rymden. Min farbrors fru brukade med stor munterhet ofta berätta historien om när jag varit busig en gång som barn (det hände faktiskt!) så hade mina föräldrar sagt att om jag inte slutade upp med det där vad det nu var, så skulle jag få sova ute på natten (barnpsykologi på hög nivå). Men då hade jag bara sagt att det gör inget för då kan jag titta på stjärnorna... Så gick det med den bestraffningen...

Men en gång för kanske närmare 30 år sen, såg jag något märkligt på himlen en mörk kväll. Men det gjorde ett så starkt intryck på mig att jag inte kan glömma det. Det var en lysande prick som rörde sig över himlen. Lite större än en satellit men det var vad jag först trodde att det var. Men jag fick känslan av att den flög lägre än vad satelliter brukar göra. Nu är ju avståndsbedömningen i rymden ganska omöjlig, men det var det intrycket jag fick.

Jag följde pricken med blicken och då plötsligt stannade det! Stod stilla någon halv minut, vände sedan och flög tillbaka en liten bit från det håll den kom, sedan stannade den igen och stod stilla ett par minuter. Jag stod blickstilla. Jag var ganska nära mitt hem och hade cykeln bredvid mig. Så plötsligt gjorde den en gir 90 grader och så flög den vad som verkade rakt ut i rymden. Pricken blev mindre och svagare och snart var den helt ur sikte.

Undrar än idag vad det var...

Jag har aldrig haft några drömmar om att resa ut i rymden - trots att jag älskar att se på Star Trek - utan nöjer mig med att stå stadigt på marken och titta upp mot stjärnorna och månen. De har en förunderlig dragningskraft på mig. Stjärnorna står för något bestående, något man kan lita på, navigera efter, något som människor i tusentals år studerat och försökt förstå sig på. Kanske vet vi lite mer om stjärnorna nu än när Bibelns Abraham skulle räkna stjärnor. Men ännu är de ändå lite mystiska, men vackra och fridfulla. Många sena kvällar har jag gått ut och tittat på stjärnorna och känt mig lugnad och tröstad. Dom är kvar i samma positioner, dom bara finns där från generation till generation. 

Faschinerande.

H.D.S.L.