Inte sentimental men emotionell

Jag är inte alls sentimental, tänker inte att det var bättre förr och önskar inte få uppleva gamla händelser om igen. I ordboken står sentimental förklarat som "överdrivet känslosam speciellt när det gäller gamla minnen eller sinnesförnimmelser". Nej, jag är inte sentimental, jag har fullt upp med att hålla reda på alla känslor här och nu...

För känslosam är jag. Faktiskt är jag mycket känslig, men det har jag blivit bra på att dölja med åren. Så samtidigt som jag är känslig, så är jag stark. Kan uppfattas som oförenligt, men det är sån jag är. Jag har just hittat en bok som beskriver detta, man kallar det HSP "Highly Sensitive Person", eller Skör-Stark som är mer beskrivande.  

Jag känner av sinnesstämningar starkare än de flesta, jag läser av andra människors känslor och jag hör det outtalade. Självklart är det tröttande för sinnet att alltid bli övermättad i intryck från andra, men man lär sig leva med det och hantera det. Jag har stort behov av tid i ensamhet och tystnad, men jag har lika stort behov av sociala kontakter. Jag har ett bra jobb där jag får träffa många människor och jag har många vänner. Egentid får jag på mina fyra promenader per dag med mina hundar. Så för det mesta har jag balans i livet. 

Ibland kan jag tycka det är konstigt att andra inte uppfattar eller märker sådant som jag tycker är uppenbart. Jag kan också lätt ryckas med i andras känslor, empati är bara förnamnet. Då kan det ibland vara svårt att släppa taget. Jag vill ju så gärna hjälpa till... Men det enda jag kan förändra är ju mig själv.

Fördelen med ett rikt känsloliv är ju att man känner stark lycka och glädje över de små tingen. Uppfattar de små skiftningarna, njuter av musik, film, poesi och konst. Gläds med de som är glada, precis som jag gråter med de som gråter. För det allra mesta är det en fördel att ha ett rikt känsloliv. Bara emellanåt blir det en börda och det känns överväldigande. Men ju äldre jag blir, ju bättre kan jag hantera det. 

Så om jag drar mig undan en stund, tystnar och försvinner in i min egen tankevärld, så är det ingen fara. Jag bara samlar tankarna och sorterar känslorna så att jag vet vilka som är mina och inte. Jag tror att mina känslospröt är en tillgång och kanske kan tillföra fler dimensioner i sammanhanget. Dessutom sägs det att HSP-personer är högpresterande vilket kompenserar de korta stunder vi surfar iväg på en känslovåg. Jag vill i alla fall se det som en tillgång och en gåva i mitt liv som jag försöker förvalta efter bästa förmåga.

H.D.S.L.

Viktiga val

Hur vet man vad man ska välja? Vad är rätt, vad är fel? Vad är bäst för mig i längden? Stora svåra livsfrågor, som ofta kräver mitt aktiva val. Ja, och ibland bara små simpla vägval i vardagen såsom vad ska vi äta till middag, eller vilken tröja ska jag köpa? Ända upp till de stora livsvalen såsom val av utbildning, arbete och partner. 

Hur ska man veta i förväg att man väljer rätt för framtiden? För det vill man ju veta! Man vill ju inte väja fel liksom. Trampa i klaveret, gå fel, hamna vilse. Jag har hittat svaret! Det allmänna generella svaret, riktlinjen, kompassen. 

Svaret är glädje. 

Välj det som ger dig äkta, sann glädje. Vad gör dig glad? Vad uppfyller ditt hjärta? Vad tänker du på, drömmer om? När vi känner glädje är vi på rätt väg. Att känna glädje är inre gåva som vi ska ta på allvar. Glädje är inte bara fniss och trams, det är en djup äkta känsla som kommer leda dig rätt.

Känner du minsta tveksamhet, olust eller oro - välj bort det som ger dig dessa känslor. För de visar på att detta inte är helt rätt. Det finns mycket som är bra men det finns bara ett val som är det bästa för dig, det rätta. Man kan säga att det näst bästa är det bästas värsta fiende. För väljer du det näst bästa så väljer du därmed bort det allra bästa. 

Följ ditt hjärta, lyssna till den där inre stilla rösten, välj glädjen och friden. Försök styra ditt liv bort från det som tar bort din glädje. Det kan till och med kräva att du väljer bort människor i ditt liv som stjäler din glädje. Kanske låter det själviskt och hårt att avsluta kontakten med en annan människa, men det kan vara ett nödvändigt val för dig. Offra inte din glädje för någon annan. Du blir inte en bättre människa i längden om du blir av med din glädje.

Visst kan det finnas personer i din närhet som behöver dej, som du behöver stötta och uppmuntra. Men låt det inte ta överhanden så att du tappar din glädje. 

Genom livet och mina egna erfarenheter är mitt enda sanna kloka råd till alla åldrar i alla val: välj glädjen!

H.D.S.L.

Om fåglar, stenar och sårskorpor

Det sjöngs många folkvisor och citerades många dikter i mitt barndomshem när jag växte upp. Flera texter har fastnat i mitt minne, men varje vår och höst när jag hör tranor och gäss ropa så tänker jag speciellt på en dikt av Dan Andersson, "Gässen flytta". Den talar nog mer om känslor än om fåglar, men den börjar såhär:

"När de gamla såren heta tära

När din kind är vätt av ensamhetens gråt

När att leva är att stenar bära

Och din sång är sorg som vilsna tranors låt"

Även gamla sår kan tära på själen. Även om de gamla såren förlorar i kraft så finns ärren alltid kvar. Tårar av sorg över såren och över ensamheten har jag fällt. Många. Stundom kommer minnen tillbaka och jag är där och pillar på sårskorpan. "När att leva är att stenar bära..." Ja, precis så har det känts många gånger. Tungt, hårt, svårt. Du förstår hur befriande det är att få kasta bort alla dessa stenar! För dikten fortsätter:

"Gå och drick en fläkt av höstens vindar

Se med mig mot bleka blåa skyn

Kom och stå med mig vid hagens grindar

När de vilda gässen flyga över byn"

Att dricka vindar och se upp mot himlen. Att söka tröst och befrielse i naturen. Men också att se att det finns något vackert och fint runt omkring mig. Livet pågår och fortsätter i naturen oavsett min glädje eller sorg. Stabilitet finner jag i naturen. Till och med årstidernas växlingar är på sitt sätt stabila. Samma cykler år efter år. 

"Kom och stå med mig..." Ja, sök upp en vän. Våga visa dig svag, våga be om hjälp och stöd. Det är en styrka och tröst att ha en vän vid sin sida. Jag hoppas du har en vän. Jag har flera goda vänner, de är lite olika i sätt och stil, men de är mina bästa vänner och jag kan inte tänka på hur jag skulle klarat mig utan dom! När jag behövde dom så fanns de där. Vid min sida, stöttade muntrade upp, hjälpte till, bara stod där stilla. Stannade kvar. Stabila. Oersättliga och ovärdeliga.

En och annan ny vän har också dykt upp. En sån glädje att få en ny vän såhär mitt i livet! En vän som ger precis vad jag behöver just nu. Och som även jag kan bekräfta och glädja med den jag är. 

Jag hörde en vilsen ensam trana ropa i morse på min promenad. Det gick en liten stund,  sen hörde jag ropen från många röster och tranan återförenades med sin flock. Det hördes på röstläget att det var glädje! Ropen från de flygande tranorna påminde mig om Dan Anderssons dikt. Och jag är så glad att min sorgesång strof för strof byts ut i en glädjesång. Stenarna kastar jag bort och jag blir bättre och bättre på att sluta pilla på sårskorporna. Kanske får de läka ut till slut.

H.D.S.L.

Förbjudna tankar

Jag får tänka vad jag vill, jag får känna vad jag vill. Det som är mina tankar och känslor är inte förbjudna. De är mina, det är jag och det är inte fel. Vissa tankar som dyker upp har jag försökt trycka undan. Tyckt att såhär får man väl ändå inte tänka... 

Men känslorna är äkta, på riktigt och istället för att trycka undan dom vill jag nu istället låta dem komma, bearbeta dom och förhoppningsvis göra det bättre. 

Ibland kan jag känna mig ensam och svag, ibland kan jag sakna någon som säger: Vi löser det här tillsammans, vi hjälps åt med det där. Men dom känslorna har jag tryckt undan, jag har tyckt att så har jag inte rätt att känna. Jag har ju själv valt att skiljas, att leva ensam. Då har jag ju valt bort någon att dela livet med. 

Nu inser jag att dessa känslor också får ha sin plats i mitt sinne. Jag har inte valt en separation lättvindigt. Det var ett svårt beslut som tog lång tid att fatta och det fanns goda skäl till mitt beslut. Klart jag har rätt att känna mig lite svag ibland! Alla känslor jag har är äkta och de förtjänas att tas på allvar.

Jag har läst en fantastiskt bra bok i veckan som blev en rejäl ögonöppnare. Jag kan inte gå in på detaljer för att inte exponera andra personer i mitt liv, men det är fascinerande hur kunskap i en liten bok kan göra att "poletten ramlar ner". En aha-upplevelse som gav mig bekräftelse på att mina känslor var inte fel. 

Så viktigt det är med kunskap för att förstå både sig själv och andra. Så mäktigt det är när man finner ny kunskap som ger en helt ny vinkel på tillvaron! Jag förstår nu att mina känslor är inte fel, de är en naturlig reaktion på allt som hänt. 

Jag kanske bara svamlar idag, men jag ville bara säga att det jag känner är inte fel för att det är ju såhär jag känner..:) 

H.D.S.L.

Förlåtelsen är nyckeln till framtiden

Jag samlar på små ordstäv och tänkespråk, aforismer. Små kärnfulla visdomsord som säger mycket med få ord. Läste ett sådant nyligen som var tänkvärt.

"Att förlåta är inte att glömma det förflutna, det är att skapa en framtid."

Det satte ord på min egen upplevelse. Vissa saker kan vara alltför stora och alltför svåra för att någonsin kunna glömma. Minnena lever kvar för alltid, även om dess kraft bleknar med tiden. Men att förlåta är inte att överse med vad som hände eller att glömma att det någonsin hänt. Att förlåta är att inse att andra människor gör fel, kan göra dig illa och du vet inte exakt hur den andre tänker och fungerar. Du förlåter felen, övertrampen, misstagen, ja kanske rent av elakheterna, för att händelserna inte ska dominera ditt liv. Genom att förlåta kan jag sluta älta det som hände, sluta ifrågasätta varför och sluta anklaga. För det enda det resulterar i är att du hela tiden tänker på den person som gjort dig illa och som du egentligen helst skulle vilja glömma.

Att förlåta är att sätta punkt för det som hände för att kunna se framåt. Där är jag nu. Jag har genom att förlåta befriat mig själv och det blev en euforisk upplevelse! När jag släppte taget om det förflutna blev jag uppfylld av glädje och frid i själen. Jag fick en förnyad kärlek till livet och jag kan även känna att jag faktiskt tycker om mig själv! 

För går man igenom svårigheter kan det till slut bli så att man tänker att det är självförvållat och att jag förtjänar inte bättre. Självkänslan går i botten och livsglädjen slocknar. Att förlåta har befriat mig från både självförakt och förakt mot den som gjort mig illa. Som att komma ut ur ett psykiskt fängelse. Att plötsligt se ljuset och höra fågelsången. 

Nu är jag redo att ta itu med framtiden. Jag känner mig lugn och trygg och genom min tro på Gud är jag övertygad om att det finns en plan för mitt liv i framtiden. Bra saker väntar där ute, snälla människor finns runt mig och jag kan själv möta människor som går igenom svårigheter och kunna säga: "Jag vet hur det känns, men det kommer att bli bättre". 

Jag har förlåtit, släppt taget och nu ser jag verkligen fram emot morgondagen!

H.D.S.L.