Om fåglar, stenar och sårskorpor

Det sjöngs många folkvisor och citerades många dikter i mitt barndomshem när jag växte upp. Flera texter har fastnat i mitt minne, men varje vår och höst när jag hör tranor och gäss ropa så tänker jag speciellt på en dikt av Dan Andersson, "Gässen flytta". Den talar nog mer om känslor än om fåglar, men den börjar såhär:

"När de gamla såren heta tära

När din kind är vätt av ensamhetens gråt

När att leva är att stenar bära

Och din sång är sorg som vilsna tranors låt"

Även gamla sår kan tära på själen. Även om de gamla såren förlorar i kraft så finns ärren alltid kvar. Tårar av sorg över såren och över ensamheten har jag fällt. Många. Stundom kommer minnen tillbaka och jag är där och pillar på sårskorpan. "När att leva är att stenar bära..." Ja, precis så har det känts många gånger. Tungt, hårt, svårt. Du förstår hur befriande det är att få kasta bort alla dessa stenar! För dikten fortsätter:

"Gå och drick en fläkt av höstens vindar

Se med mig mot bleka blåa skyn

Kom och stå med mig vid hagens grindar

När de vilda gässen flyga över byn"

Att dricka vindar och se upp mot himlen. Att söka tröst och befrielse i naturen. Men också att se att det finns något vackert och fint runt omkring mig. Livet pågår och fortsätter i naturen oavsett min glädje eller sorg. Stabilitet finner jag i naturen. Till och med årstidernas växlingar är på sitt sätt stabila. Samma cykler år efter år. 

"Kom och stå med mig..." Ja, sök upp en vän. Våga visa dig svag, våga be om hjälp och stöd. Det är en styrka och tröst att ha en vän vid sin sida. Jag hoppas du har en vän. Jag har flera goda vänner, de är lite olika i sätt och stil, men de är mina bästa vänner och jag kan inte tänka på hur jag skulle klarat mig utan dom! När jag behövde dom så fanns de där. Vid min sida, stöttade muntrade upp, hjälpte till, bara stod där stilla. Stannade kvar. Stabila. Oersättliga och ovärdeliga.

En och annan ny vän har också dykt upp. En sån glädje att få en ny vän såhär mitt i livet! En vän som ger precis vad jag behöver just nu. Och som även jag kan bekräfta och glädja med den jag är. 

Jag hörde en vilsen ensam trana ropa i morse på min promenad. Det gick en liten stund,  sen hörde jag ropen från många röster och tranan återförenades med sin flock. Det hördes på röstläget att det var glädje! Ropen från de flygande tranorna påminde mig om Dan Anderssons dikt. Och jag är så glad att min sorgesång strof för strof byts ut i en glädjesång. Stenarna kastar jag bort och jag blir bättre och bättre på att sluta pilla på sårskorporna. Kanske får de läka ut till slut.

H.D.S.L.