Upp som en sol och ner som en pannkaka

Ni som följer mig vet att jag är på en hälsoresa i livet. Nyttigare matvanor, längre promenader och nu senast ett gymkort som jag faktiskt använder 3-4 gånger i veckan. Jag gjorde ett ryck med hysterisk bantning som var min 40-årskris för åtta år sen (snart nio). Men som med alla dunderkurer tröttnar man och återgår till det gamla vanliga, då man inte orkar eller klarar leva under extrema förhållanden under mer än en begränsad tid. Vikten återgår också då till det gamla vanliga. Man måste tänka om, tänka rätt. Byta livsstil helt enkelt och fortsätta resten av livet. Självklart kan man plana ut när man nått sin målvikt men till dess är det viktigt att kämpa på. För en kamp är det. Det ska inte förnekas.

I samma takt som min kropp förändras och jag blir lite smalare, lite starkare, lite spänstigare, så blir min självkänsla lite bättre. Jag kan ta på mej en kjol och en t-shirt och inte känna att jag måste gömma alla valkar, utan känna att jag ser helt okej ut. Det är inte något jag är van att känna, har alltid känt mig ful och fet. Vilket faktiskt varit ett faktum. Om jag räknade ut mitt BMI med vikt kontra längd så var jag "fet". Det gör inte så gott vid självkänslan, kan jag meddela. Jag vet ju också vad jag ser i spegeln och jag vet hur andra tjejer ser ut. Ja, man jämför sig, så är det bara. Jag kunde konstatera att mitt hår är av god kvalitet och mina ögon har en fin blå färg... Men i övrigt är det mest blaha...

Men nu under min hälsoresa händer det allt oftare att jag får kommentarer om mitt utseende. Det har aldrig hänt mej förut - ja om man bortser från alla "snälla" kommentarer som tjocka får. "Även om du är lite mullig så är du jättetrevlig" Jaha, tack... "Man måste inte vara snygg, man kommer långt med charm" Eller "utseendet har ingen betydelse när man väl lärt känna varann"... Åhå.... Jag vet att man bedömmer människor utifrån utseendet och är du tjock så har du ingen självdiciplin och måste vara korkad för alla vet väl att man blir smal om man motionerar mer och äter mindre... 

Men nu händer det att jag får komplimanger för mitt utseende. Det är jättekonstigt! Men jätteroligt! Sakta, så sakta byggs min självkänsla på även om det är ett vingligt och skört bygge än så länge. Det blev jag varse idag. Jag tyckte själv att jag såg rätt hyfsad ut när jag gjort mig iordning för dagen. Så mötte jag en person som jag inte ens känner säga rätt upp i mitt ansikte att jag var äckligt fet, att jag inte borde visa mig utomhus och att jag fick henne att må illa. Sen bara vände hon sig bort. Jag borde väl ha sträckt på mig, frågat henne vad hon menade med detta och att man säger inte så till en annan människa. Men jag blev helt stum. Jag vände på klacken, strök utmed väggen, ut och iväg hem. Kände mig så fruktansvärt ledsen. Självkänslans lilla korthus rasade ihop med ett tyst brak.

Jag vet rent logiskt att den där personen kan inte vara riktigt frisk, sådär beter man sig bara inte. Jag hoppas också hon har fel men självklart blev jag osäker. Så jag har en lång väg kvar, med hälsoresan som sker både på insidan och utsidan.

H.D.S.L.

Olycka - Lycka

Olycklig eller lycklig? Starka känslor båda. Skratt och gråt i en förvirrad härva. Sätter tonen, känslan för min dag. Olycklig, lycklig - djupaste förtvivlan eller ljuvaste glädjen. Om det vore möjligt att välja skulle nog alla välja lyckan. Inte vill man vara olycklig! Men ibland drabbar det oss ändå. Då gör man allt man kan för att komma ur det tillståndet för alla strävar efter att vara lyckliga.

Det knepiga är att lycka är inte samma sak för alla. För en del är lycka att åka och shoppa, för andra är det istället att få slippa shoppa och få stanna hemma. Att vara ensam är inte lycka för alla men för en del, i alla fall en stund då och då. En del blir lyckliga av att göra någon annan lycklig, en del är lyckliga när de pysslar med sina djur. 

Det som är viktigt är att man hittar det där som gör mig lycklig. Att jag gör allt jag kan för att nå fram till lyckan. Att jag sträcker mig mot det som gör mig lycklig gör chansen större att jag når lyckan. Bara sitta och sucka över olyckan gör ingen lycklig. Man måste våga för att vinna. Man måste chansa när man inte säkert vet. Såvida man inte vill sitta kvar och sucka och säga "tänk om..."

Om jag vill få det där som jag hoppas och tror gör mig lycklig, som jag inte har idag, då måste jag utsätta mig för risken att inte nå fram. Lyckan kanske inte gick att få, trots mina försök. Men då har jag i alla fall försökt. Hade jag aldrig försökt hade jag inte fått veta hur det skulle gå. Även om mitt försök inte lyckades, har jag i alla fall gjort mitt bästa. Det kan ge tröst. 

Så enkelt det hade varit om livet kunnat erbjuda ett facit. Så man alltid gjorde de rätta valen och visste hur allt skulle sluta. Men nu har vi inget facit utan måste gissa. Mitt hjärta viskar vad som är lyckan och allt jag kan göra är att försöka höra den lilla viskningen och styra mitt liv och mina handlingar i den riktningen. Sedan återstår det att se om lyckan kommer i mina händer eller inte. 

Men även om jag inte får tag på lyckan behöver det inte betyda att jag enbart är olycklig för det. Livet är som en slipad ädelsten med många facetter och slipningar. Lyckan kommer, lyckan går. Plötsligt faller ljuset från en annan vinkel och allt gnistrar till och lyser upp. Att vara olycklig är inte ett permanent tillstånd, det är ytterst temporärt. För det har jag bestämt! 

H.D.S.L.

En bra människa

Jag gillar Pink Floyd, den där lite udda gruppen från förr som väl blev mest känd för "The Wall". De har många knasiga, konstiga, psykedeliska låtar, men ett och annat guldkorn har bitit sig fast. Som gitarrsolot i "Is there anybody out there?" Helt fantastiskt och ger mej gåshud. Eller texten till "Comfortably numb". Jag förstår precis.

När känslorna blir för svåra, stänger man av. Man blir bekvämt avdomnad i känslolivet. Inget får komma innanför skinnet. Ingen får komma för nära. Man håller att avstånd, främst av rädslan att bli sårad. Har man blivit det förut vill man till varje pris undvika det igen. Men priset är högt. Priset är Comfortably Numb. 

"Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge" heter det. Eller "bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls". Tja, jag är inte helt säker på det. Den hemska känslan när man förlorat allt man älskat och byggt upp är stor. Lika stor som känslan att älska och vara lycklig. Hur kan man ställa dom mot varann?

Nät man satsat allt på ett kort och förlorat, då är det svårt att våga ge sig in i spelet igen. Bättre då att hålla allt på lite avstånd, ta det på lek, inte engagera sig för djupt. Roa sig och ha kul, träffa människor och njuta av livet. Lyssna på musik jättehögt, sjunga med jättedåligt men njuta av stunden. 

Robban Broberg sjunger "Bättre vara ute på hal is och ha det glatt, än att gå i lera och sörja. Bättre våga älska fast man vet det kan ta slut, än att aldrig nånsin våga börja". Men det krävs mod att våga börja. Det är lätt att fastna i misstänksamhet, både mot sitt eget omdöme och mot sina medmänniskor. Är dom mot- eller medmänniskor?

Jag har haft en fantastiskt bra vecka, mött goda vänner, haft goda samtal, gjort bra och roliga saker, flirtat lite och njutit av livet. Jag får bara bestämma mig för att detta är bra, människor vill mig väl, det finns dom som tycker om mej och jag är en bra människa! Får man säga det högt? Tja, nu gör jag det, för det är min önskan, min strävan och min förhoppning. Att mina medmänniskor tycker att jag är en bra människa!

H.D.S.L.

Vändpunkter

En dag inser man att det inte finns någon väg tillbaks. En dag kommer man till sin egen botten. En dag måste man fatta livsavgörande beslut, såvida inte någon annan fattat dem åt dig och du blir den drabbade. En dag tar ditt hittills kända liv slut och du måste ta första steget ut i en okänd värld. 

Vissa sår är djupa och ärren de lämnar kommer alltid att märkas. Du kan aldrig radera dina upplevelser ur ditt minne som du tar bort filer ur datorn. Allt du upplevt skapar känslor, erfarenheter och minnen som du bär med dig genom livet. Det formar dig till den person du är idag, så både goda och dåliga erfarenheter är dina tillgångar, ger dig ett djup och en livserfarenhet. 

Jag tycker själv att det är givande att träffa människor som mött motgångar och svårigheter. Det finns en och annan som jag möter som verkar ha levt i en skyddad tillvaro och de verkar oförstående till andra människors problem. De är säkert lyckliga men på något sätt saknar de ett djup som gör ett samtal givande. Då föredrar jag människor som haft det tufft, som går igenom svåra tider, som fått sina liv omkullkastade. Vi kan dela erfarenheter, stötta varann och uppmuntra varann. 

Efter att ha levt ensam i snart två år har frågan dykt upp i mitt huvud: Kommer jag någonsin att våga älska igen? Visst kan jag sakna en man att dela livet med, åka på utflykter, dela vardagsbekymmer, laga mat till, diskutera med och hålla i handen. Men har man fått en dålig erfarenhet så blir man försiktig och man litar inte på sitt eget omdöme. Vågar inte ta risken att göra fel val igen. 

Jag undrar om man kommer till en ny vändpunkt i livet? Om jag möter någon som väcker känslor till liv. Vågar jag känna dessa känslor? Vågar jag ta steget ut i en okänd värld? Vågar jag ta risken? Kommer längtan efter kärlek bli större än rädslan att bli sviken? Det återstår att se...

H.D.S.L.