Det knepiga är att lycka är inte samma sak för alla. För en del är lycka att åka och shoppa, för andra är det istället att få slippa shoppa och få stanna hemma. Att vara ensam är inte lycka för alla men för en del, i alla fall en stund då och då. En del blir lyckliga av att göra någon annan lycklig, en del är lyckliga när de pysslar med sina djur.
Det som är viktigt är att man hittar det där som gör mig lycklig. Att jag gör allt jag kan för att nå fram till lyckan. Att jag sträcker mig mot det som gör mig lycklig gör chansen större att jag når lyckan. Bara sitta och sucka över olyckan gör ingen lycklig. Man måste våga för att vinna. Man måste chansa när man inte säkert vet. Såvida man inte vill sitta kvar och sucka och säga "tänk om..."
Om jag vill få det där som jag hoppas och tror gör mig lycklig, som jag inte har idag, då måste jag utsätta mig för risken att inte nå fram. Lyckan kanske inte gick att få, trots mina försök. Men då har jag i alla fall försökt. Hade jag aldrig försökt hade jag inte fått veta hur det skulle gå. Även om mitt försök inte lyckades, har jag i alla fall gjort mitt bästa. Det kan ge tröst.
Så enkelt det hade varit om livet kunnat erbjuda ett facit. Så man alltid gjorde de rätta valen och visste hur allt skulle sluta. Men nu har vi inget facit utan måste gissa. Mitt hjärta viskar vad som är lyckan och allt jag kan göra är att försöka höra den lilla viskningen och styra mitt liv och mina handlingar i den riktningen. Sedan återstår det att se om lyckan kommer i mina händer eller inte.
Men även om jag inte får tag på lyckan behöver det inte betyda att jag enbart är olycklig för det. Livet är som en slipad ädelsten med många facetter och slipningar. Lyckan kommer, lyckan går. Plötsligt faller ljuset från en annan vinkel och allt gnistrar till och lyser upp. Att vara olycklig är inte ett permanent tillstånd, det är ytterst temporärt. För det har jag bestämt!
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar