Kärlek och kloaker

Överallt på gator och torg ser man brunnslock. Stora runda i metall, ofta med en bokstav på. A, K eller V. Avlopp, kloak eller vatten. Men när vi var yngre var dom magiska. De stod för avsky, kärlek eller väntan. Ville man att en kille skulle gilla mig, ställde man sig på en K-brunn och tänkte intensivt på Honom. Ville man inte att någon skulle gilla mig, eller om någon var dum, stod man på A-brunnen. Om killen man gillade var upptagen stod man på V-brunnen, helst skulle man sedan hoppa direkt till en K-brunn..

Om det fungerade? Haha, naturligtvis inte! Men man sökte efter svar på hur man kontrollerar det okontrollerbara, såsom andras känslor till exempel. Man ville styra sitt öde själv, man ville få det man ville ha. Hela livet fortsätter man att söka efter svar på livets gåtor, logik i det ologiska och en mening med allt meningslöst.

Jag har aldrig slutat att kolla bokstäverna på brunnslocken, även om jag numera inte bryr mig om att hoppa på K-brunnarna eller undvika A-brunnarna. Det står vad det står och mitt öde ändras inte av en bokstav på brunn, min framtid är nog bättre planerad än så.

Människans natur söker efter svar, mening och logik. De flesta av oss vill också ha kontroll över vår tillvaro och vi vill förstå människorna omkring oss. Vi vill också gärna både kontrollera och förstå både våra egna och andras känslor. Men känslorna bara drabbar oss som en våg eller en vind.

Eller så är känslorna frånvarande. Man önskar att man hade dem men det är tomt och tyst i bröstet. Likgiltighet kanske också är en typ av känsla, men den är inte önskvärd. Vi söker alltid svar, ja eller nej, bra eller dåligt, svart eller vitt. Gråskalan är så svår att förstå och greppa.

En dag gick jag på andra hållet när jag skulle hem, så jag gick över innergården och utmed mitt hus fram till min ingång. Precis innan jag kom fram till min port såg jag ett brunnslock. Det var en K-brunn. Kunde inte låta bli att fnissa. Tänk att här fanns Kärleken precis utanför min dörr i ett par år men jag hade inte sett den! Tänk om det är så i verkligheten också? 

H.D.S.L.

Bryt ihop och gå vidare

"We do what we have to do and break apart later". Läste detta citat någonstans, vem som sa det har jag glömt. Men det blev en sån hög igenkänningsfaktor på det att jag la det på minnet. "Vi gör vad vi måste och bryter ihop senare". Ja, precis så. Som mamma, fru, anställd, barn, vän... Ja i alla relationer kommer det stunder då det är svårt. Situationer när man bara vill ge upp och bryta ihop. Men man biter ihop och kämpar på och rider ut stormen. Sen stänger man in sig eller går ut i skogen och ropar ut sin förtvivlan och frustration.

Detta har verkligen varit mitt mantra under lång tid. När jag väl kommit igenom och fick bryta ihop för två år sen tog det nog ett år innan jag återhämtade mig. Året därpå fick jag sakta återhämta mig, bli stark, bli glad och älska att leva igen. Nu firar jag min andra sommar som ensamstående och nu kan jag ärligt säga att livet är underbart!

Jag har fantastiska vänner som följt mej genom den här tiden. Som lyssnat, stöttat, uppmuntrat och ibland knuffat ut mig i världen igen. Så lätt när man brutit ihop att ligga kvar sönderbruten. Men livet tog inte slut, det bara ändrade riktning. Jag bröt ihop men reste mej igen, och när det brutna läkte blev jag bara ännu starkare. Precis som ett brutet ben i kroppen blir starkare när det växer ihop. 

Min hälsa har också blivit starkare, jag motionerar, promenerar och styrketränar, joggar och konditionstränar. Blir starkare och äter hälsosammare. Jag har verkligen ett helt nytt liv, såhär mitt i livet. Jag önskar att ingen ska behöva gå igenom det jag fått gå igenom, men jag önskar verkligen att alla skulle få må såhär bra som jag gör nu. 

Jag bröt ihop men nu har jag gått vidare. Bygger sakta men säkert upp ett nytt liv. Bit för bit finner jag mig själv och blir alltmer trygg i vem jag är, vad jag vill och vad jag tycker. Jag kan säga på riktigt att jag faktiskt tycker om mej själv, så nu är det väl dags att låta andra tycka om mej också. Först när jag inser att jag är värd att älskas kan det bli en sund relation. Är så rädd att det blir fel igen, att mitt gamla tänkande får mig att göra fel val. Tassar fram på tå, ett steg i taget. Kan inte ha bråttom, kan inte stressa fram något. Är så trött på att bita ihop och kämpa på. Det håller inte i längden. Visst kan livet vara en kamp emellanåt, men det är okej att visa sig sårbar och svag. Jag gör så gott jag kan och det är okej. Jag är okej, och det är du också.

H.D.S.L.

Spring för livet

Jag har börjat jogga. Inte planerat, det bara hände en dag när jag var ute och gick själv utan hundar. Man kommer till ett läge när man inte kan gå fortare, så vill man öka takten måste man ändra taktik och börja springa. 

Jag har aldrig sprungit förut, har alltid varit tjock och klumpig och tänkt att springa är inte något för mej. Om jag någon gång försökte springa så fick jag hjärtklappning och andnöd efter typ tio steg. Efter jag fött barn kändes det som om inälvorna skulle ramla ut om jag sprang... Sen kan man ju inte springa när man har en stor byst som guppar och hoppar...

Men så var jag ute och gick så snabbt jag kunde och så tänkte jag att jag provar några springsteg. Det funkade! Jag fortsatte springa och visst ökade pulsen men den planade snart ut. Jag sprang resten av vägen hem och kunde knappt fatta att jag klarade det! Två kilometer blev det och jag antar att det är alla timmar på crosstrainern som bidragit till att jag kunde.

Efter ett par dagar ville jag försöka igen, på riktigt. Tog på mig träningskläder, sport-bh med extra stöd, mobilhållare på armen och en spellista med hårdrock. Min målsättning var 3 kilometer. Jag började med att gå en halv kilometer och sen började jag jogga. Inget högt tempo men ändå, jag sprang! Hjärtat bultade men jag blev inte utmattad. Jag sprang en halv kilometer, en kilometer, en och en halv...  Vaderna värkte men jag sprang! Två kilometer och nu släppte värken i vaderna och jag uppfylldes av ett rus med endorfiner och adrenalin.

Två och en halv kilometer och nu börjar knäna värka... Jag fortsätter och svettpärlorna i pannan rinner ner i ögonen och svider. Svetten rinner som tårar på mina kinder och snart blandas det med riktiga tårar. Jag är så lycklig! Jag springer! Jag känner att jag får revansch på så mycket. Jag gråter för den knubbiga flickan i skolan som var jag, som alla skrattade åt på gympan, som ingen ville ha i sitt lag. Jag gråter för alla glåpord som kastades, tjockis, fläskberg, grisen, kanonkulan... Jag gråter för alla vuxna som under hela skoltiden såg och hörde men valde att tiga. Jag gråter för tonårstiden när ingen frågade chans för vem vill ha en tjockis? Jag gråter för att jag i så många år valde att tröstäta istället för att ta itu med känslorna.

Jag springer och gråter och ler och passerar både tre och fyra kilometer. Jag känner mig lätt och stark och graciös som en gasell där jag rusar fram i mitt joggingtempo... I solnedgången ser jag min egen skugga - och blixtsnabbt kommer tankarna: Kolla vad det dallrar! Men så fruktansvärt det ser ut! Jag kan aldrig springa där folk kan se mej eller i dagsljus! Men så kopplar mina nya tankar på. Det får dallra och guppa och hoppa bäst det vill. Jag springer ju för att ändra på det! Jag springer för livet! Jag springer för min egen revansch! It is pay back time!

H.D.S.L.

På väg, på okänd väg

Jag har nyss kommit hem från några dagars semester på ostkusten. Har hälsat på släkt och vänner där, strosat runt på okända vägar och tillåtit mig att shoppa lite. Vädret har varit osedvanligt soligt och varmt, vilket har ställt till lite bekymmer för hundarna. Dom lider av värmen och vill bara ha skugga.

För att jag ändå ska få min dagliga dos av motion har jag därför gått själv, utan hundar. Det känns lite ovant att gå ensam, men att få gå i min egen takt utan avbrott har sina fördelar det med. Tror jag ska fortsätta med att ta en egen promenad även i fortsättningen. Märker att hundarna börjar bli slitna av all motion, den ena är för liten och den andra är för gammal.

När jag gick en runda okända vägar i en okänd stad så trodde jag att jag hade koll på riktningen och hur jag skulle kunna ta mig runt och tillbaks till där vi bodde. Riktningen hade jag rätt på, men plötsligt kom jag till en lasthamn som var avspärrad och jag fick inte gå vidare. Min tänkta runda fick ett abrupt slut framför en låst grind. Det var bara att vända och gå tillbaka.

Precis som i livet, eller hur. Man tänker ut en bra plan, en väg man vill gå men så plötsligt uppstår det hinder på vägen och jag kommer inte vidare. Då vill man först bara sätta sig ner och tjura för att man inte fick som man ville. Eller så blir man upprörd, skakar på grinden så det rasslar och skramlar, ropar och för väsen. Eller så böjer man ner sitt huvud, rycker på axlarna, vänder tillbaks samma väg och försöker glömma sin dröm.

Jag ville inte gå samma väg tillbaka. Så jag tog upp min mobil och tryckte fram en karta. Där kunde jag se var jag befann mig och hur jag kunde ta mig vidare lite längre ner. Jag följde kartan och kom rätt till slut utan att behöva gå tillbaks i samma fotspår. Jag önskar att det fanns en karta för mitt liv där jag kunde ta ut riktningen och välja bästa rutt för framtiden. 

Nu finns det inget facit i förväg utan jag måste våga chansa. Våga känna mig fram, våga göra mig sårbar och riskera att gå fel, våga älska och bli älskad, våga njuta av nuet och tillvaron. Jag tänker ofta för mycket och för långt fram, jag måste lära mig att njuta här och nu, inte ta ut en massa i förskott utan glädjas åt det som gör mig glad idag och hoppas på en morgondag där något gör mig glad även då.

HEJ-DÅ-SÅ-LÄNGE (H.D.S.L)