För att jag ändå ska få min dagliga dos av motion har jag därför gått själv, utan hundar. Det känns lite ovant att gå ensam, men att få gå i min egen takt utan avbrott har sina fördelar det med. Tror jag ska fortsätta med att ta en egen promenad även i fortsättningen. Märker att hundarna börjar bli slitna av all motion, den ena är för liten och den andra är för gammal.
När jag gick en runda okända vägar i en okänd stad så trodde jag att jag hade koll på riktningen och hur jag skulle kunna ta mig runt och tillbaks till där vi bodde. Riktningen hade jag rätt på, men plötsligt kom jag till en lasthamn som var avspärrad och jag fick inte gå vidare. Min tänkta runda fick ett abrupt slut framför en låst grind. Det var bara att vända och gå tillbaka.
Precis som i livet, eller hur. Man tänker ut en bra plan, en väg man vill gå men så plötsligt uppstår det hinder på vägen och jag kommer inte vidare. Då vill man först bara sätta sig ner och tjura för att man inte fick som man ville. Eller så blir man upprörd, skakar på grinden så det rasslar och skramlar, ropar och för väsen. Eller så böjer man ner sitt huvud, rycker på axlarna, vänder tillbaks samma väg och försöker glömma sin dröm.
Jag ville inte gå samma väg tillbaka. Så jag tog upp min mobil och tryckte fram en karta. Där kunde jag se var jag befann mig och hur jag kunde ta mig vidare lite längre ner. Jag följde kartan och kom rätt till slut utan att behöva gå tillbaks i samma fotspår. Jag önskar att det fanns en karta för mitt liv där jag kunde ta ut riktningen och välja bästa rutt för framtiden.
Nu finns det inget facit i förväg utan jag måste våga chansa. Våga känna mig fram, våga göra mig sårbar och riskera att gå fel, våga älska och bli älskad, våga njuta av nuet och tillvaron. Jag tänker ofta för mycket och för långt fram, jag måste lära mig att njuta här och nu, inte ta ut en massa i förskott utan glädjas åt det som gör mig glad idag och hoppas på en morgondag där något gör mig glad även då.
HEJ-DÅ-SÅ-LÄNGE (H.D.S.L)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar