Bryt ihop och gå vidare

"We do what we have to do and break apart later". Läste detta citat någonstans, vem som sa det har jag glömt. Men det blev en sån hög igenkänningsfaktor på det att jag la det på minnet. "Vi gör vad vi måste och bryter ihop senare". Ja, precis så. Som mamma, fru, anställd, barn, vän... Ja i alla relationer kommer det stunder då det är svårt. Situationer när man bara vill ge upp och bryta ihop. Men man biter ihop och kämpar på och rider ut stormen. Sen stänger man in sig eller går ut i skogen och ropar ut sin förtvivlan och frustration.

Detta har verkligen varit mitt mantra under lång tid. När jag väl kommit igenom och fick bryta ihop för två år sen tog det nog ett år innan jag återhämtade mig. Året därpå fick jag sakta återhämta mig, bli stark, bli glad och älska att leva igen. Nu firar jag min andra sommar som ensamstående och nu kan jag ärligt säga att livet är underbart!

Jag har fantastiska vänner som följt mej genom den här tiden. Som lyssnat, stöttat, uppmuntrat och ibland knuffat ut mig i världen igen. Så lätt när man brutit ihop att ligga kvar sönderbruten. Men livet tog inte slut, det bara ändrade riktning. Jag bröt ihop men reste mej igen, och när det brutna läkte blev jag bara ännu starkare. Precis som ett brutet ben i kroppen blir starkare när det växer ihop. 

Min hälsa har också blivit starkare, jag motionerar, promenerar och styrketränar, joggar och konditionstränar. Blir starkare och äter hälsosammare. Jag har verkligen ett helt nytt liv, såhär mitt i livet. Jag önskar att ingen ska behöva gå igenom det jag fått gå igenom, men jag önskar verkligen att alla skulle få må såhär bra som jag gör nu. 

Jag bröt ihop men nu har jag gått vidare. Bygger sakta men säkert upp ett nytt liv. Bit för bit finner jag mig själv och blir alltmer trygg i vem jag är, vad jag vill och vad jag tycker. Jag kan säga på riktigt att jag faktiskt tycker om mej själv, så nu är det väl dags att låta andra tycka om mej också. Först när jag inser att jag är värd att älskas kan det bli en sund relation. Är så rädd att det blir fel igen, att mitt gamla tänkande får mig att göra fel val. Tassar fram på tå, ett steg i taget. Kan inte ha bråttom, kan inte stressa fram något. Är så trött på att bita ihop och kämpa på. Det håller inte i längden. Visst kan livet vara en kamp emellanåt, men det är okej att visa sig sårbar och svag. Jag gör så gott jag kan och det är okej. Jag är okej, och det är du också.

H.D.S.L.