Spring för livet

Jag har börjat jogga. Inte planerat, det bara hände en dag när jag var ute och gick själv utan hundar. Man kommer till ett läge när man inte kan gå fortare, så vill man öka takten måste man ändra taktik och börja springa. 

Jag har aldrig sprungit förut, har alltid varit tjock och klumpig och tänkt att springa är inte något för mej. Om jag någon gång försökte springa så fick jag hjärtklappning och andnöd efter typ tio steg. Efter jag fött barn kändes det som om inälvorna skulle ramla ut om jag sprang... Sen kan man ju inte springa när man har en stor byst som guppar och hoppar...

Men så var jag ute och gick så snabbt jag kunde och så tänkte jag att jag provar några springsteg. Det funkade! Jag fortsatte springa och visst ökade pulsen men den planade snart ut. Jag sprang resten av vägen hem och kunde knappt fatta att jag klarade det! Två kilometer blev det och jag antar att det är alla timmar på crosstrainern som bidragit till att jag kunde.

Efter ett par dagar ville jag försöka igen, på riktigt. Tog på mig träningskläder, sport-bh med extra stöd, mobilhållare på armen och en spellista med hårdrock. Min målsättning var 3 kilometer. Jag började med att gå en halv kilometer och sen började jag jogga. Inget högt tempo men ändå, jag sprang! Hjärtat bultade men jag blev inte utmattad. Jag sprang en halv kilometer, en kilometer, en och en halv...  Vaderna värkte men jag sprang! Två kilometer och nu släppte värken i vaderna och jag uppfylldes av ett rus med endorfiner och adrenalin.

Två och en halv kilometer och nu börjar knäna värka... Jag fortsätter och svettpärlorna i pannan rinner ner i ögonen och svider. Svetten rinner som tårar på mina kinder och snart blandas det med riktiga tårar. Jag är så lycklig! Jag springer! Jag känner att jag får revansch på så mycket. Jag gråter för den knubbiga flickan i skolan som var jag, som alla skrattade åt på gympan, som ingen ville ha i sitt lag. Jag gråter för alla glåpord som kastades, tjockis, fläskberg, grisen, kanonkulan... Jag gråter för alla vuxna som under hela skoltiden såg och hörde men valde att tiga. Jag gråter för tonårstiden när ingen frågade chans för vem vill ha en tjockis? Jag gråter för att jag i så många år valde att tröstäta istället för att ta itu med känslorna.

Jag springer och gråter och ler och passerar både tre och fyra kilometer. Jag känner mig lätt och stark och graciös som en gasell där jag rusar fram i mitt joggingtempo... I solnedgången ser jag min egen skugga - och blixtsnabbt kommer tankarna: Kolla vad det dallrar! Men så fruktansvärt det ser ut! Jag kan aldrig springa där folk kan se mej eller i dagsljus! Men så kopplar mina nya tankar på. Det får dallra och guppa och hoppa bäst det vill. Jag springer ju för att ändra på det! Jag springer för livet! Jag springer för min egen revansch! It is pay back time!

H.D.S.L.