Nu är jag i mål. Och nu då?

Mitt nyårslöfte för 2014 var att till sommaren 2015 ha gått ner 25 kilo. En försiktig målsättning som jag inte var helt säker på att jag skulle klara. Nu åtta månader senare är jag redan framme vid målet. Det har varit en galen resa! Mycket svett och tårar, kamp och beslutsamhet.  Med en självdiciplin som jag inte ens hade en aning om att jag ägde, har jag tagit mig hit.  Jag har en helt ny kropp idag (förutom att skinnet fortfarande är ett par nummer för stort) och jag känner mig frisk och stark som aldrig förr.

 

Men nu då? Känner jag mig nöjd när jag ser mej i spegeln? Näpp… Lite till vill jag nog få bort… Magen, låren, rumpan, överarmarnas undersida… Visst ser jag att jag är mindre och inte minst märker jag det på kläderna, men på något konstigt sätt tycker jag ändå att jag är tjock. Ändå förstår jag rent logiskt att jag inte är det. Jag ser min klädstorlek och jag ser siffrorna på vågen och kan rationellt konstatera att jag är ”normalstor”.  Men ändå är det som om jag ”ser” det jag alltid har sett förut.

 

Egentligen borde nästa fas vara att hitta en livsstil med kost och motion som bibehåller min nya form och storlek. Men istället funderar jag på att ta bort 5 kilo till. Då kanske det blir lite bättre? Då kanske jag ser att jag är smal? Då kanske jag blir snygg? Hur får man skinnet att tajta till sig? Är jag kanske för gammal? Kommer det alltid hänga sådär under armarna?När jag stannar upp min självkritik kan jag fråga mig själv: Kommer jag någonsin att bli nöjd? Blir jag någonsin färdig?

 

Två stora skillnader är det i alla fall i mitt dagliga liv. För det första är det kläderna. Ingenting passar längre. Jag syr in, syr om, byter med vänner, köper lite nytt. Önskar jag kunde ha ett större klädkonto för det är vansinnigt roligt att shoppa nu när allt passar… Hade en period för ca 10 år sedan då jag bantade ner mig med extrema dieter (som naturligtvis inte höll sig länge) och då köpte jag på mig kläder i små storlekar. I min önskan att någon gång kunna ha dem har jag sparat dem i förrådet. Nu kan jag ha dom och i vissa fall är de redan för stora de också…

 

Den andra stora skillnaden är män. Plötsligt får jag en hel del uppmärksamhet från män. Komplimanger från både kända och okända personer om mitt utseende.  Män som SER på mej och ler mot mig. Män som flirtar med mig, som börjar konversera med mig och vill lära känna mig. Visst är det också så att jag är singel, men jag har upplevt en markant förändring i sommar. Men kan det också vara så att jag själv är gladare, mer självsäker och har mer utstrålning?

 

Jag kan bara konstatera att jag är min egen värsta kritiker och kanske blir jag aldrig nöjd. När man är tjock vill man bli smal, när man är blond vill man bli brunett, är man brunett vill man vara blond, är man lockhårig vill man ha rakt hår och vice versa.  Vi jämför oss med varann och tror att det vi inte har är det vi vill ha.  Vi tror att vi blir lyckliga bara om vi får det eller det. Men när vi fått det så dyker det hela tiden upp nya saker som vi vill ha. Att bli nöjd måste bli ett val i livet. Jag väljer att vara nöjd med det jag har istället för att hela tiden längta efter allt som jag inte har.

 

Eller som min pappa brukar säga: Bättre vara rik och frisk än sjuk och fattig… Jovars… men hur många kan välja? Bättre att välja att vara glad för det jag har och nöjd med det jag fått.  Eller som Anonyma Alkoholister uttrycker det i sin Sinnesrobön: ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”.

 

H.D.S.L.