När poletten ramlar ner

Ibland händer något i en relation och man blir osams. Det händer både mellan älskande och vänner. Oftast kan man reda ut det och gå vidare tillsammans. Att inte alltid komma överens är ju helt naturligt när båda individerna har rätt till sina egna åsikter. 

Men ibland kan man inte allls förstå varann, osämjan breder ut sig som en våt filt över alltsammans, och man måste välja att avsluta relationen. Det är ett av de svåraste besluten i livet som finns. Men för att kunna leva som människa, inte bara existera, så är det ett nödvändigt beslut.

Det kan också vara så att den ena parten inte ser problemen. Den andre vill inte alls förstå varför relationen blivit omöjlig. Då är det ännu tuffare. Plötsligt når man inte fram till varann, orden räcker inte till, det är som om man talar olika språk.

Jag är en tänkare, jag funderar och analyserar. Jag vill veta orsaker och verkan, jag vill ha logiska förklaringar. Om jag blir osams med någon vill jag veta varför och försöka reda ut problemet. Om någon behandlar mig illa så funderar jag på vad jag gjort för fel för att förtjäna en sådan behandling.

Jag har haft relationer som gick snett, men fastän jag förstod att det inte gick att rädda det så funderar jag ändå på varför det blev så. Varför gjorde hen sådär? Varför sa hen det? Jag vill veta bakomliggande orsaker, jag vill förstå personens agerande, jag vill bringa logik i röran.

För ett litet tag sen grubblade jag över en trasig relation från mitt förflutna. Jag funderade på saker som hänt, ord som sagts och så plötsligt ramlade poletten ner! Jag såg sambandet klart och tydligt, att jag inte fattat det förut! Inte så att förklaringen förändrade vår relation, men det hjälpte mig att släppa tankarna på "varför" och för mig blev det lättare att förstå allt tråkigt som hänt.

Min hjärna går ofta och gärna på högvarv. Det kan vara frustrerande ibland att inte kunna stänga av tankarna för ibland blir dom högljudda. Jag sover lite och tänker mycket, tänker på olika scenarier som skulle kunna inträffa så att jag alltid är förberedd på allt. Ändå kan det oförutsedda inträffa. Men det är ju också detta som är så spännande med mänskliga relationer! Det oväntade, överraskande och oplanerade. 

H.D.S.L.

Dela livet med gamla vänner

För ett litet tag sedan var jag på klassträff. Vi tjejer som gått grundskolan tillsammans träffades över en bit mat i vår "hemstad" Gislaved. Trots att vi inte setts på många år, hade tiden ingen betydelse. Vi fann varann direkt och det var längesen jag skrattade så mycket.

Det är något speciellt med vänner som man vuxit upp med, det är så mycket man delar. Man har lärt sig så mycket och upplevt så mycket tillsammans. Vi har delat erfarenheter med varann och varit tillsammans i både glädje och sorg.

Så mycket händer ju från 7-16 år, och de flesta av oss gick även på samma gymnasieskola. Så hela vår uppväxt har vi varit tillsammans, med lärare, klassfester, första kyssen, pojkvänner, vi fick bröst och mens. En innerlig gemenskap som säkert sitter i hela livet.

Sedan har livet dragit ut oss på olika äventyr. Jobb, utbildningar, män och barn. Några hade också samma erfarenhet som jag, skilsmässa eller separation. En av tjejerna sa såhär: "Vid skilsmässan var det som att packa ihop vårt gemensamma liv i en väska, bära upp den på vinden och ställa undan den långt in. Alla de där åren fanns liksom inte längre..."

Håller med precis. Efter skilsmässan tog man alla år och tryckte ner i ett arkiv i de dunkla vråerna av hjärnan. Man ville glömma, det gjorde så ont. Trots att det format mitt liv och min person till den jag är idag, kändes mycket av det som hänt plötsligt så meningslöst. Inte så att det var bortkastat och värdelöst, det var naturligtvis många bra och trevliga stunder också. Men när det tog slut var det svårt att veta hur man skulle förhålla sig till alla minnen.

Det går allt bättre att kunna sortera i arkivet nu. Jag har orkat ta itu med mapparna och filerna i hjärnan, jag inser att alla upplevelser har gjort mig till den jag är nu. Vad jag gör med det är ett rent viljebeslut. Låta sorg och besvikelser ta över eller bli starkare och klokare. Jag tror jag blivit både starkare och klokare, jag har blivit en bättre människa, en lyckligare person, en självsäkrare kvinna. 

Jag har lärt mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag fattade beslut då utifrån den kunskap och information jag hade då. Det är lätt att vara efterklok men då dömer jag bara ut mig själv. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån den situation jag befann mig i då. Min historia är mitt liv och måste få sätta sina spår. Men det behöver inte forma min framtid.

H.D.S.L. 

Vad driver dig?

Jag ser henne på gymet ibland. Hon är strax över 20 år, smal och inte så lång. Det blonda håret i en hästsvans. Med senaste modellen av träningskläder, ett rosa linne med matchande rosa öronsnäckor till mobilen. Svarta tunna tajts som är så genomskinliga att man tydligt ser att hon har stringtrosor. Hur kan man ens komma på tanken att träna i stringtrosor?

Hon ser sig hela tiden omkring, medan hon står och trampar på en crosstrainer. Liksom lite oroligt och nervöst. Hon rättar till öronsnäckorna med jämna mellanrun, drar lite i sin tröja, ser sig omkring igen. Eftersom hon har valt att stå och träna ute i stora salen, får man anta att hon vill bli sedd. Men hennes kroppsspråk är spänt och nervöst. Det är bara hon och jag där just då, och jag undrar om hon är besviken över det...

Man kan drabbas av olika ätstörningar i samband med att man försöker förändra sin kropp för att man inte är nöjd med den. Anorexi, bulimi och nu det senaste, ortorexi. På Wikipedia står det såhär: 

Ortorexi betecknar en fixering vid en "hälsosam" livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan.

När jag googlade på ortorexi hittade jag en länk till ett test. Där var massor av frågor om hur jag såg på motion, träning, ätande och näring. Räknar du kalorier? (Självklart!) Inkräktar din träning på ditt sociala liv? (Vilket sociala liv?) När jag summerade mina svar fick jag följande resultat: "Om du inte arbetar med kost och motion har du med stor sannolikhet ortorexi". Va? Nä! Det kan inte vara möjligt! Men lever jag i förnekelse över mitt tillstånd eller är jag inne i en fas?

Jag tror det är en fas. För att göra en totalvändning som jag gjort med min vikt, hälsa och livsstil krävs det radikala metoder och benhårt fokus. Man kan inte fortsätta göra som innan men önska sig en förändring. Tanke och handling måste följas åt. Karaktär och beslutsamhet har tagit mig hit där jag är idag. Frisk, stark, hälsosam och 30 kilo lättare. På 10 månader, mindre än ett år. Jag hade inte förväntat mig att det skulle gå så snabbt men att det skulle vara svårt förstod jag.

Jag har inte tillåtit mig att "fuska" eller rättare sagt återgå till de gamla dåliga vanorna med överdrivet ätande. För min nya livsstil är tänkt att fungera resten av livet. Eftersom jag nått min målvikt (och lite till) så har jag minskat ner från 6 träningsdagar i veckan till 4. Kosten är fortsatt hälsosam och så måste det vara om jag ska behålla min nya vikt. 

Att unna mig något innebär inte längre en låda glass eller en pizza, utan en ny tröja, fina underkläder eller kosmetik. Jag är så osvenskt stolt över min prestation att det kanske är irriterande, men jag är så gammal att jag faktiskt inte bryr mig. Jag har valt livet, jag har valt att ta kontroll över mitt liv och hur jag mår, jag har gjort en drastisk helomvändning och jag vill aldrig, ALDRIG, tillbaks igen!

H.D.S.L.

Lite vilsen och villrådig

Just nu är jag i en period när jag känner mig förvirrad. Saker jag trodde, tänkte och kände har inte alltid visat sig vara så som jag trott, tänkt och känt. Besviken kanske, lite ledsen och osäker på mig själv och min väg framåt.

Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vägen framåt och jag vet inte vilka känslor jag ska våga lita på och släppa fram. Jag tar små trevande steg men är det i rätt riktning? Jag blir så villrådig och känner mig vilsen när vägen framåt är höljd i dimma och mitt hjärta är försedd med ljuddämpare.

Försiktig och lite misstänksam möter jag människor, nya som kommer in i mitt liv och gamla som kommer tillbaks. Jag undrar om dom har några baktankar, undrar om dom verkligen menar vad dom säger, och om dom säger vad dom menar. Jag inser att jag är skadad av dåliga erfarenheter, men det är inte så lätt att ta ner garden.

Mötte en gammal bekant som blev helt betagen i mitt nya jag. Han tyckte jag var så vacker och fantastisk och superlativen haglade. Självklart var det smickrande och uppmuntrande, men så började han tala om hur ful och tjock jag var förut och då bara blev jag illa berörd. För den där fula tjocka tjejen är också jag. Det är inte någon som jag var, jag har henne med mig, i mig och jag kände mej plötsligt förolämpad.

Självklart vill jag inte att min framtida eventuella presumtiva pojkvän är likgiltig för hur jag ser ut. Han ska se och uppskatta om jag gjort mig fin och han ska vara stolt över mej om vi går ut. Jag vill att han ska lägga armen om mej och tänka: kolla, den här kvinnan är min, bara min!

En mörk, kall, regnig kväll som denna längtar jag extra mycket efter en mjuk och varm famn att krypa upp i. Jag fryser och för första gången på riktigt känns ensamheten jobbig. Nej jag vet att jag är inte ENSAM, jag har mina barn, min släkt och många vänner. Men ändå... En partner att dela livet med, vardagen, prata och diskutera, pussas och kramas... 

Det finns säkert någon för mig nånstans där ute. Men vem? Och när? Snälla hjärtat, tala om det för mig!

H.D.S.L.

Lyckligare nu...

Jag har fortfarande svårt att se förändringen av min kropp. -29 kilo syns ju uppenbarligen men den bild jag sett i spegeln så många år förut har etsat sig fast på näthinnan. Även att jag ser att siffrorna på vågen har tickat neråt så tycker jag fortfarande att jag är stor. Eftersom jag har svårt att se min förändring i spegeln så jag har börjat ta bilder på mej själv. Kameran ljuger ju aldrig, säger dom, och jag har upptäckt att min bild i spegeln och min bild på ett foto inte ser likadant ut. 

I spegeln har jag tjock mage, fläskiga armar och dallriga lår. På foton ser jag helt okej ut. Jag undrar hur det kommer sig. Har bilderna blivit förvridna? Händer det något mellan kameran och min spegelbild? Blir det liksom förvanskat eller varför ser det bättre ut på bild än i verkligheten? Eller vad är verkligt?

Förra helgen var jag ute med ett gäng på långpromenad med våra hundar. En vän tog ett foto på gruppen längst fram och en av kvinnorna kände jag inte igen. Jag klickade upp bilden och förstorade den. Det var jag. Bakifrån. Jag kände verkligen inte igen mig själv! Jag såg både lång och smal ut. Genast började jag undra vad som var fel med bilden eller kameran...

När jag är ute och går så har jag ofta tänkt att människor tittar på mej och tänker "å så tjock hon är". Den känslan finns kvar och jag funderar en del över hur människor ser på mej och uppfattar mej. När någon säger att dom tycker jag ser bra ut tror jag bara att dom säger det som någon sorts tröst, för jag vet ju hur det är egentligen.

När jag ska köpa nya kläder så är det också lite skumt.. För det första vet jag inte alls vilken storlek jag ska välja och jag kilar ut och in i provrummen med famnen full av olika storlekar. Dagens moderna kläder måste vara tillverkade i något smart stretchmaterial för jag fattar verkligen inte att jag kan komma i en tröja i storlek small. Dom måste töja ut sig när jag tar dem över huvudet...

Jag har ett gott självförtroende för jag vet att jag är arbetsam och lättlärd, jag är tjänstvillig och trofast. Jag vet att jag kan prestera, även under press, och klarar ha många bollar i luften samtidigt. Så är jag fostrad i ett strävsamt industrisamhälle där prestationen hade första plats. Men självkänslan, vem jag är och om jag duger, den känslan brottas jag med.

Så just nu lever jag i en värld som är full av överraskningar och hemligheter. Trevande famlar jag mig i den riktning som jag hoppas är framåt. Jag längtar efter lite stabilitet och förutsägbarhet men det kommer jag kanske inte att få riktigt än. Behöver bli säker på vad jag vill, vem jag är och vad som är rätt för mig. "Jag har fått nog av ensamheten", som Veronica DeMaggio sjunger. Jo så är det nog. Men jag vet i alla fall att mitt livs sång sen skilsmässan är absolut Linnea Henrikssons "Lyckligare nu".

Hej.Då.Så.Länge.