Jag har fortfarande svårt att se förändringen av min kropp. -29 kilo syns ju uppenbarligen men den bild jag sett i spegeln så många år förut har etsat sig fast på näthinnan. Även att jag ser att siffrorna på vågen har tickat neråt så tycker jag fortfarande att jag är stor. Eftersom jag har svårt att se min förändring i spegeln så jag har börjat ta bilder på mej själv. Kameran ljuger ju aldrig, säger dom, och jag har upptäckt att min bild i spegeln och min bild på ett foto inte ser likadant ut.
I spegeln har jag tjock mage, fläskiga armar och dallriga lår. På foton ser jag helt okej ut. Jag undrar hur det kommer sig. Har bilderna blivit förvridna? Händer det något mellan kameran och min spegelbild? Blir det liksom förvanskat eller varför ser det bättre ut på bild än i verkligheten? Eller vad är verkligt?
Förra helgen var jag ute med ett gäng på långpromenad med våra hundar. En vän tog ett foto på gruppen längst fram och en av kvinnorna kände jag inte igen. Jag klickade upp bilden och förstorade den. Det var jag. Bakifrån. Jag kände verkligen inte igen mig själv! Jag såg både lång och smal ut. Genast började jag undra vad som var fel med bilden eller kameran...
När jag är ute och går så har jag ofta tänkt att människor tittar på mej och tänker "å så tjock hon är". Den känslan finns kvar och jag funderar en del över hur människor ser på mej och uppfattar mej. När någon säger att dom tycker jag ser bra ut tror jag bara att dom säger det som någon sorts tröst, för jag vet ju hur det är egentligen.
När jag ska köpa nya kläder så är det också lite skumt.. För det första vet jag inte alls vilken storlek jag ska välja och jag kilar ut och in i provrummen med famnen full av olika storlekar. Dagens moderna kläder måste vara tillverkade i något smart stretchmaterial för jag fattar verkligen inte att jag kan komma i en tröja i storlek small. Dom måste töja ut sig när jag tar dem över huvudet...
Jag har ett gott självförtroende för jag vet att jag är arbetsam och lättlärd, jag är tjänstvillig och trofast. Jag vet att jag kan prestera, även under press, och klarar ha många bollar i luften samtidigt. Så är jag fostrad i ett strävsamt industrisamhälle där prestationen hade första plats. Men självkänslan, vem jag är och om jag duger, den känslan brottas jag med.
Så just nu lever jag i en värld som är full av överraskningar och hemligheter. Trevande famlar jag mig i den riktning som jag hoppas är framåt. Jag längtar efter lite stabilitet och förutsägbarhet men det kommer jag kanske inte att få riktigt än. Behöver bli säker på vad jag vill, vem jag är och vad som är rätt för mig. "Jag har fått nog av ensamheten", som Veronica DeMaggio sjunger. Jo så är det nog. Men jag vet i alla fall att mitt livs sång sen skilsmässan är absolut Linnea Henrikssons "Lyckligare nu".
Hej.Då.Så.Länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar