Dela livet med gamla vänner

För ett litet tag sedan var jag på klassträff. Vi tjejer som gått grundskolan tillsammans träffades över en bit mat i vår "hemstad" Gislaved. Trots att vi inte setts på många år, hade tiden ingen betydelse. Vi fann varann direkt och det var längesen jag skrattade så mycket.

Det är något speciellt med vänner som man vuxit upp med, det är så mycket man delar. Man har lärt sig så mycket och upplevt så mycket tillsammans. Vi har delat erfarenheter med varann och varit tillsammans i både glädje och sorg.

Så mycket händer ju från 7-16 år, och de flesta av oss gick även på samma gymnasieskola. Så hela vår uppväxt har vi varit tillsammans, med lärare, klassfester, första kyssen, pojkvänner, vi fick bröst och mens. En innerlig gemenskap som säkert sitter i hela livet.

Sedan har livet dragit ut oss på olika äventyr. Jobb, utbildningar, män och barn. Några hade också samma erfarenhet som jag, skilsmässa eller separation. En av tjejerna sa såhär: "Vid skilsmässan var det som att packa ihop vårt gemensamma liv i en väska, bära upp den på vinden och ställa undan den långt in. Alla de där åren fanns liksom inte längre..."

Håller med precis. Efter skilsmässan tog man alla år och tryckte ner i ett arkiv i de dunkla vråerna av hjärnan. Man ville glömma, det gjorde så ont. Trots att det format mitt liv och min person till den jag är idag, kändes mycket av det som hänt plötsligt så meningslöst. Inte så att det var bortkastat och värdelöst, det var naturligtvis många bra och trevliga stunder också. Men när det tog slut var det svårt att veta hur man skulle förhålla sig till alla minnen.

Det går allt bättre att kunna sortera i arkivet nu. Jag har orkat ta itu med mapparna och filerna i hjärnan, jag inser att alla upplevelser har gjort mig till den jag är nu. Vad jag gör med det är ett rent viljebeslut. Låta sorg och besvikelser ta över eller bli starkare och klokare. Jag tror jag blivit både starkare och klokare, jag har blivit en bättre människa, en lyckligare person, en självsäkrare kvinna. 

Jag har lärt mig att inte vara så hård mot mig själv. Jag fattade beslut då utifrån den kunskap och information jag hade då. Det är lätt att vara efterklok men då dömer jag bara ut mig själv. Jag gjorde så gott jag kunde utifrån den situation jag befann mig i då. Min historia är mitt liv och måste få sätta sina spår. Men det behöver inte forma min framtid.

H.D.S.L.