Glödande kol

Efter en härlig semestervecka är det huvudstupa tillbaks på jobbet med högar som samlats när man varit borta. Dessutom har det varit en massa småstrul under veckan som slagit ner både tempo och humör. Tog en joggingrunda efter 2,5 veckas vila och det gick helkass. Dagen efter var jag och handlade och kunde inte hitta en vara på ICA, och när jag skulle checka ut blev jag stoppad i självscanningen och skulle kontrolleras. Jag hade en tid att passa och tiden rann iväg. Att bli sen är bland det värsta jag vet. Nästa morgon vaknade jag med forsande näsblod som gjorde mej helt blek och sen med mina morgonrutiner. Diverse småstrul på jobbet och med människor har satt mig lite ur balans när allt kommer på en gång såhär.

 

Jag lägger ändå märke till hur fort jag återfår fotfästet och mår bra igen. Om det hade varit för ett par år sedan hade läget varit ett helt annat. Men när man får stöd, uppmuntran och empati från någon så fylls mina inre depåer på och jag blir starkare att möta motgångar. Jag har någon att prata med, dela bekymmer med och möts av förståelse och kärlek.

 

Mina tankar spinner vidare och jag tänker att den som håller på med psykisk misshandel jobbar precis tvärtom. Ger inget stöd eller förståelse, fyller på med negativa kommentarer så att offret verkligen känner sig hopplös, värdelös och hjälplös. Till slut blir man likgiltig och kraftlös och kan inte ta sig ur sin destruktiva situation. De inre depåerna blir helt tömda på kraft och inspiration och man ser varken någon anledning till att försöka ändra sitt liv eller ens fortsätta leva.

 

Därför stannar offret hos den som slår dom eller misshandlar dom psykiskt. Livet blir en ond cirkel med manipulation, hot, mobbning, oro och destruktivitet. Till slut blir detta den enda kända verkligheten och på ett märkligt sätt känner man sig trygg för det är ett spel man kan spela, här känner man reglerna och det är hemvant även om det är helt sjukt.

 

Jag är så tacksam att jag har fått chansen att stanna upp mitt i livet, ta en paus och tänka över vad jag verkligen vill och inte vill. Eller rättare sagt, jag har tagit chansen att stanna upp och starta om. Jag har funnit sinnesro i mig själv och en stabil tillvaro. Mitt liv fungerar som ensamstående mamma, det har jag kunnat bevisa för mig själv och det behövde jag göra. Jag har ett hem till mina barn och mat i kylen och frysen. Jag har goda vänner och en bra relation med mina släktingar. 

 

Först när jag var harmoni i mig själv och kunnat släppa det förflutna var jag redo att möta kärleken igen. Men ändå var jag svag och skör i mitt inre och det skapade en mur runt mitt hjärta av rädsla att lämna ut mig, bli sårad eller utnyttjad. Trots att jag tyckte jag var stark så behöver jag någon som älskar mig, bekräftar mig och har omsorg om mig. Min själs depåer fylls på och jag blir lyckligare och gladare. Det jag sedan har fått kan jag ge vidare till andra medmänniskor som behöver lite glädje och styrka i sitt liv.  För man kan inte ge det man inte har.

 

Ett ensamt kol kan glöda en stund men till slut kommer det slockna och bli kallt. När man kommer tillsammans håller man sig varm och brinnande. Människor är som kol, vi behöver gemenskap med andra människor. Vi behöver kärlek, omsorg, bekräftelse och empati. Det är min rättighet som människa att hålla mig borta från människor som vill ta min glädje, min energi och inte ge något tillbaka.

H.D.S.L.

Naturbehov

"En tjej fiser inte, hon viskar i sina trosor - men ibland blir det ett skrik"

Jag har tidigare skrivit om mänskliga behov såsom mat, sömn, bostad, kläder och kärlek enligt Maslows Behovspyramid. Att sitta och dela en måltid med sin älskling är mysigt och trevligt, fyller ett primärbehov och bygger gemenskap samtidigt. Men förr eller senare måste maten, drycken och luften ut. Det är då det plötsligt blir pinsamt...

I veckan som gått har jag varit på solsemester med min hjärtevän. Eftersom vi inte bor ihop till vardags, skulle vi plötsligt leva tillsammans dygnet runt i drygt en vecka. Det har gått riktigt bra, och jag måste säga att det är en stor vinst att redan från början ha funnit en partner som man är lik i form av vanor och sätt att hantera vardagen. Vi är båda lite rastlösa och snabba att fatta beslut, även om vi för den skull inte är överilade utan bara kvicka att bestämma oss. 

När man var ung och blev kär var det inga större problem att man var olika, man kompletterade varann och med tiden formades man tillsammans, antingen blev man ett sammansvetsat team eller så utvecklades man åt olika håll. För min del blev det så och äktenskapet sprack till slut. Då tänkte jag att aldrig mer skulle jag våga dela mitt liv med någon. Hur skulle jag klara omformas igen till något nytt med någon annan?

Men mer och mer förstår jag att när man hittat rätt så är det inte svårt att dela livet med varann och när man älskar varann och respekterar varann så finns det utrymme för personliga egenheter utan att bli kritiserad eller tvingad till förändring. Det är en utmaning för mig att våga slappna av och släppa in en ny person i mitt hjärta men denna veckan har hjälpt mig våga veckla ut vingarna en bit och låta det brända falla av så att något nytt kan växa ut.

Men tillbaks till naturbehoven... När man delar bungalow delar man toalett också. Plötsligt ska mitt mest privata bli känt. Konstigt egentligen att det är så trevligt och charmigt att äta ihop, men bara pinsamt och obekvämt att uträtta naturbehoven. Man försöker vara så ljudlös som möjligt och tänder så många doftljus att det liknar en mindre skogsbrand... Men det går ju över med tiden, man blir mer och mer bekväm och avspänd i varandras sällskap och det blir mindre och mindre konstigt med alla egenheter man ändå har som människa.

Viktigaste lärdomen på livets väg är att jag varken kan eller ska försöka ändra en annan människa. Jag är jag och han är han, trivs vi tillsammmans och älskar varann så är det helt okej att vi har våra egenheter, personligheter och invanda mönster. Är man i livets andra halvlek så måste man ha rätt att vara sig själv tillsammans med sin partner. Det ska va' gott att leva, annars kan det kvitta!

H.D.S.L.

Tänk med magen

"Det näst bästa är det bästas värsta fiende" var det någon som sa en gång. Med det ville man poängtera att om man inte är helt säker på att mitt val är det bästa utan är det näst bästa, betyder det ju att när det allra bästa sedan kommer i min väg är det för sent. Då har jag redan valt.

Stora livsavgörande val kan vara jobb, bostadsort, utbildning, partner eller andra relationer. Självklart vill jag välja det bästa och inte nöja mej med det näst bästa. Ibland är inte ens valet mitt, utan livet för mig mot ett mål som jag inte är helt säker på att jag egentligen vill nå.

Det näst bästa kan säkert vara ett bra val det också, men då missar man det bästa, det perfekta. Så hur vet man då när jag funnit det allra bästa? Jag tror ju på magkänslan. Den där lilla oroskänslan som inte vill släppa är ett tecken på att mitt val inte är det allra bästa. Den där lilla stilla rösten i mitt inre som frågar "är du verkligen säker på detta?" är för mej ett tecken på att jag behöver tänka igenom allt en gång till.

Men så kommer man till den punkten när allt plötsligt stämmer. Harmonin är total. Oron försvinner och den lilla stilla rösten jublar tyst. Magen är lugn och hjärtat slår taktfast utan att skena. Man bara vet att man vet att det är rätt. Jag har hittat rätt, hittat fram, hittat hem. Jag trivs i min stad, trivs med mitt jobb och jag är lycklig i min kärleksrelation.

Ibland är det svårt att erkänna att man gjort ett felaktigt val i livet, man har kommit en bit på väg men på fel väg och det känns svårt att stanna och vända. Ibland är det inte ens möjligt. Ibland är det för sent att ångra sitt val. Livet går vidare och man får ta konsekvenserna av sitt val men man känner någonstans att det inte är det bästa, även om det kanske är det näst bästa.

Men jag tror att förr eller senare kommer man till ett nytt vägskäl i livet och man får en ny chans att välja väg vidare. Så var det för mig när jag skildes och mitt kända liv 25 år bakåt i tiden tog slut och jag fick en ny chans att välja om. Först valde jag att inte välja något alls, jag behövde tid för mig själv, med mig själv och en tid att komma i balans. För att kunna göra nya kloka val för framtiden behövde jag först lära känna mig själv på nytt.

Visst har det funnits ett antal alternativ att välja på i kärlek under de här 2,5 åren men magkänslan har inte varit rätt, och den här gången hade jag bestämt mig för att jag är hellre ensam än väljer det näst bästa. Men jag behövde inte oroa mig. När jag väl mötte den rätte var det inte lång betänketid som behövdes. Total harmoni i tanke, mage och hjärta. 

Det måste väl var detta som kallas lycka! Men det krävs ju att jag känner mig själv, vet vad jag vill men också vet vad jag inte vill. Det finns också annat runt omkring som ska falla på plats, övrig familj och släkt, vänner och det sociala sammanhanget, fritidsintressen och vardagsvanor. Men är det rätt så går pusslet att få ihop och den inre stilla rösten nynnar på en kärlekssång...

H.D.S.L.

Ett religiöst inlägg

Wikipedia säger såhär om själva ordet religion:  ”religion är varje specifik tro när det gäller det övernaturliga, något som vanligen omfattar ritualer,  en etisk kod,  en livsfilosofi och en världsbild” Religioner kan ses som olika svar på frågor om livets mening och mål och om moraliska krav och plikter mot medmänniskorna. Vi har många stora världsreligioner, varav den kristna tron är den som jag har omfamnat och det är den moralstandard som präglar vårt land.

 

Tio guds bud med att inte stjäla, ljuga, mörda eller bedra är grundstenar i lagstiftningen och en etik som de allra flesta instämmer i. Vi har också de flesta av våra högtider baserade på kristendomen – jul, påsk och pingst bland annat. Vi har till och med vår tideräkning som utgår ifrån Kristi Födelse som år 0. Det har länge varit vår statsreligion även om de aktivt troende tillhör en minoritet av befolkningen nu för tiden.

 

Man kan undra vilken religion som är rätt och sann, men nu är det så med en tro att det är just en tro, en inre övertygelse om det man inte kan se eller ta på. Det finns inget facit.  Kärlek är också något som inte går att se eller ta på, jag kan inte bevisa min kärlek, jag kan bara i ord och gärning försöka visa för den jag älskar att jag älskar honom. Sen kan jag bara hoppas att han tror på mig. Men min kärlek är inte desto mindre sann även om den bara existerar som en känsla.

 

En del gillar fotboll, andra gillar handboll eller basket. Man kan tycka att det är boll som boll, men det är olika sorters bollar, olika regler och olika speluppsättningar. Men det finns inget som är bättre eller sämre för det, du är fri att välja det du tycker om. Men det måste finnas regler, en spelplan och en domare. Precis som i våra kyrkor. Vi har lite olika spelplaner, lite olika språk och traditioner. Men vi har alla samma rättvisa domare som vi kallar Gud och vi vill alla vara med och spela boll!

 

I min kyrka är det gemenskap och relationer som är det viktigaste. Främst min egen personliga relation med Gud (som står för det övernaturliga i Wikipedias definition), men också mina relationer med mina medmänniskor och när vi trivs tillsammans och har samma livsfilosofi uppstår gemenskap. Här har jag mina vänner och vi kan lita på varann, vi spelar efter samma spelregler.

 

Men jag kan inte säga att någon annan kyrka är bättre eller sämre, att vi har rätt och dom har fel. Det handlar inte om det och det är inte upp till mej att bedöma. Gud är domaren, han är rättvis och han ser hela matchen från början till slut. Vi är olika som människor, en del är högljudda och bullriga, andra tysta och försynta. Olika kyrkor finns för att vi alla ska hitta en plats där vi känner oss hemma. Fotboll eller handboll, du väljer själv.

 

Jag är en unik individ, min kristna tro som jag funnit på egen hand i vuxen ålder, har inte förändrat eller förvanskat mig som person. Jag har istället blivit tryggare och stabilare i mig själv och min tro är livets plus-meny kan man säga. En extra dimension, en mening med livet, en tro på evigheten – fri från dödsfruktan. Ja men tänk om du har fel? Säger folk. Tja, det vet man ju inte förrän efteråt. Men tänk om jag har rätt?

 

H.D.S.L.