Efter en härlig semestervecka är det huvudstupa tillbaks på jobbet med högar som samlats när man varit borta. Dessutom har det varit en massa småstrul under veckan som slagit ner både tempo och humör. Tog en joggingrunda efter 2,5 veckas vila och det gick helkass. Dagen efter var jag och handlade och kunde inte hitta en vara på ICA, och när jag skulle checka ut blev jag stoppad i självscanningen och skulle kontrolleras. Jag hade en tid att passa och tiden rann iväg. Att bli sen är bland det värsta jag vet. Nästa morgon vaknade jag med forsande näsblod som gjorde mej helt blek och sen med mina morgonrutiner. Diverse småstrul på jobbet och med människor har satt mig lite ur balans när allt kommer på en gång såhär.
Jag lägger ändå märke till hur fort jag återfår fotfästet och mår bra igen. Om det hade varit för ett par år sedan hade läget varit ett helt annat. Men när man får stöd, uppmuntran och empati från någon så fylls mina inre depåer på och jag blir starkare att möta motgångar. Jag har någon att prata med, dela bekymmer med och möts av förståelse och kärlek.
Mina tankar spinner vidare och jag tänker att den som håller på med psykisk misshandel jobbar precis tvärtom. Ger inget stöd eller förståelse, fyller på med negativa kommentarer så att offret verkligen känner sig hopplös, värdelös och hjälplös. Till slut blir man likgiltig och kraftlös och kan inte ta sig ur sin destruktiva situation. De inre depåerna blir helt tömda på kraft och inspiration och man ser varken någon anledning till att försöka ändra sitt liv eller ens fortsätta leva.
Därför stannar offret hos den som slår dom eller misshandlar dom psykiskt. Livet blir en ond cirkel med manipulation, hot, mobbning, oro och destruktivitet. Till slut blir detta den enda kända verkligheten och på ett märkligt sätt känner man sig trygg för det är ett spel man kan spela, här känner man reglerna och det är hemvant även om det är helt sjukt.
Jag är så tacksam att jag har fått chansen att stanna upp mitt i livet, ta en paus och tänka över vad jag verkligen vill och inte vill. Eller rättare sagt, jag har tagit chansen att stanna upp och starta om. Jag har funnit sinnesro i mig själv och en stabil tillvaro. Mitt liv fungerar som ensamstående mamma, det har jag kunnat bevisa för mig själv och det behövde jag göra. Jag har ett hem till mina barn och mat i kylen och frysen. Jag har goda vänner och en bra relation med mina släktingar.
Först när jag var harmoni i mig själv och kunnat släppa det förflutna var jag redo att möta kärleken igen. Men ändå var jag svag och skör i mitt inre och det skapade en mur runt mitt hjärta av rädsla att lämna ut mig, bli sårad eller utnyttjad. Trots att jag tyckte jag var stark så behöver jag någon som älskar mig, bekräftar mig och har omsorg om mig. Min själs depåer fylls på och jag blir lyckligare och gladare. Det jag sedan har fått kan jag ge vidare till andra medmänniskor som behöver lite glädje och styrka i sitt liv. För man kan inte ge det man inte har.
Ett ensamt kol kan glöda en stund men till slut kommer det slockna och bli kallt. När man kommer tillsammans håller man sig varm och brinnande. Människor är som kol, vi behöver gemenskap med andra människor. Vi behöver kärlek, omsorg, bekräftelse och empati. Det är min rättighet som människa att hålla mig borta från människor som vill ta min glädje, min energi och inte ge något tillbaka.
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar