Ute på en resa

Jag har blivit en spätta. Ja, inte en fisk, utan en mc-brutta, bönpalls-böna, sissy-bar-missy... Min hjärtevän kör motorcykel och jag får åka med. Bortsett från några åkturer i tidiga tonåren på lätt motorcykel är detta en ny upplevelse för mig. Att sitta upp bakom föraren på en HD och dra iväg ut på vägarna är en fantastisk upplevelse!

Man kommer så nära naturen på en motorcykel. Du ser havet av vitsippor i vägkanten, trädens spirande grönska, du känner alla dofter slå emot dig. Just nu mycket ko-rumpa men snart blir det blomsterängar och nyslaget hö. Jag ser den lilla haren som skuttar iväg, jag ser två rådjur ute på fältet som stannar upp mitt i en tugga och följer oss vaksamt med blicken. En flock fiskmåsar flyger efter en traktor som arbetar ute på åkern. 

Det är en häftig känsla när man gasar på ut på motorvägen, pirret i magen när farten accelererar, tänderna skallrar och det slår lock för öronen där inne i integralhjälmen! Farten är svindlande men inte skrämmande - bara spännande. Självklart måste jag lita på föraren till 100 procent och det gör jag.

Jag måste också vara lyhörd och följsam. Här finns inte utrymme för att streta emot, kämpa för min egen väg eller vara motvals. Det här är en pardans, han för och jag följer. Vägen svänger, motorcykeln lutar och jag följer med. Jag ska ju inte vara ett störande moment i åkningen utan ett komplement till föraren och hans fordon.

Jag sitter tätt bakom min hjärtevän och kramar om hans midja. Vi delar upplevelsen med varann och vi känner varandras närhet. Ren och skär glädje bubblar i magen och jag hinner inte tänka på annat än hur lycklig jag är. Trots att vi har tjocka overaller med extra kuddar på höfter, knän, axlar och armbågar och en hjälm som väger tonvis så känner man sig ändå tuff och lite cool.

Vi båda tycker det är roligt att titta och peka på saker vi ser utmed vägen. Titta där, se på det, såg du det där? Vi pekar och viftar och vinkar och allt eftersom skapar vi ett signalsystem med varann där olika klappar och tryck betyder olika saker. Så småningom kanske vi ska fundera på ett intercom-system där vi kan prata direkt med varann. Men signalsystemet är bra på två sätt. Dels skapar det en närhet mellan oss och dels har vi massor att prata om när vi kommer hem igen efter en tur.

Vi har påbörjat en resa. Slutmålet är inte bestämt, vi tar oss framåt bit för bit med magkänslan och livslusten som guider. Vi delar upplevelser och erfarenheter. Vi stöttar varann och gläds med varann. Om en av oss ramlar och faller, så faller båda, men vi hjälper varann upp igen och plåstrar om varann. För det är så man gör när man älskar varann.

H.D.S.L. 

Min spretiga hjärna

Jag gillar tekniska prylar. Jag har jobbat med datorer sedan 1987, då var jag en av pionjärerna i Sverige att få arbeta med Macintosh grafiska program. Sen dess har olika system passerat i min arbetsvärld - Xenotron, Norsk Data, Mac/Apple och PC i olika versioner. Det är min bästa vän på jobbet och jag har med tiden lärt mig lösa de mesta problemen som kan dyka upp. Man lär genom att pröva sig fram i de flesta fall, autodidakt som det heter med ett fint ord - självlärd.

Nu är ju mobiltelefonerna små handdatorer och egentligen klarar man mycket av sin datatrafik med den. Jag har också en Ipad som tjänstgör som dator och min gamla HP-pc står bara och samlar damm. Men i den finns en hel del bilder som jag måste hitta ett bra sätt att lagra på. Det finns ju många olika alternativ, bildserver på nätet, Icloud, dropbox, usb-stickor, extern hårddisk eller bränna över på dvd. 

Egentligen skulle man vara bättre på att framkalla bilder så man har "riktiga" foton att hålla i handen. Man kan ju också beställa fotoböcker som också är ett smart sätt att skapa bilder. För bilder är ju minnen. En bild säger mer än tusen ord, säger ju ordspråket. Det är så sant. En bild kan trigga igång en massa minnen, tankar och känslor. Påminner om det förflutna, visar upplevelsen igen, bär på sanningen.

Bilder dokumenterar våra liv, vår vardag, våra minnesvärda stunder. Vi fotar barnen allt eftersom de växer upp och gör livsavgörande framsteg som att lära sig krypa och gå, cykla, äta själv och andra mer eller mindre pinsamma ögonblick som blir förevigade. Vi fotar våra husdjur, naturen, varann, oss själva, semesterresan och andra upplevelser. Ja allt som betyder något i vårt liv vill vi fotografera. 

Själv har jag varit den som hellre står bakom kameran än framför, så det finns inte många bilder på mig som vuxen genom åren. Jag har aldrig gillat mitt eget utseende så det är väl en bidragande orsak. Men i min process att acceptera och gilla mig själv med mina fel och brister så försöker jag att se objektivt på mej själv. Det är en svår uppgift och jag märker att jag brister i självinsikt. Ibland dömer jag mej själv för hårt och ibland har jag beteenden som inte är konstruktiva.

Men att jobba med sig själv är förmodligen en livslång process, man blir aldrig färdig med sig själv. Så det gäller kanske att acceptera mig själv och förlåta mina fel och brister. För att ingen människa är perfekt, ingen är felfri, och det viktigaste är väl att inte döma någon annan heller. Jag äger inte livets måttstock där andra ska bedömas och mätas. Det är jag glad för! Jag ska bara försöka vara snäll mot de jag möter och vara lika snäll mot mig själv. 

Det här inlägget var inte planerat utan jag satte mig ner denna söndagskväll och bara skrev allt eftersom tankarna kom. Så nu ser ni hur min röriga hjärna funkar! Allt från jobb, datorer, teknik, fotografier, självkritik och livsfilosofi. Allt på 20 minuter från huvudet till fingrarna. Nu sitter jag i soffan och kan bara konstatera att livet är underbart, jag är lycklig men trött och jag är tacksam för allt fint som finns i mitt liv.

H.D.S.L.

Trädkramare

Kommunen där jag bor har varit ovanligt aktiva i vår med att såga ner och röja upp på gemensamma ytor. Träd och buskar har sågats ner, sly och grenar har rensats bort. Utmed genomfarten har all växtlighet tagits bort mellan vägen och bostadsområdet och blottat hus som man aldrig sett förut. Landskapsbilden förändrades radikalt.

En vän till mej sa lite skämtsamt att nu måste hon nog sätta på GPS:en för att hitta hem. För det är märkligt hur mycket det förändras när träd och buskar tas bort. Omedvetet använder vi oss av naturen runt oss som riktmärken där vi är. Utan dessa känner vi inte igen oss.

Jag minns efter den stora stormen Gudrun när man kom ut i skogen. Träden låg som ett gigantiskt plockepinn kors och tvärs. Hela skogen var förändrad, förstörd. Stigarna var övertäckta med grenar och alla riktmärken var borta. Rotvältorna gapade hotfullt vart man än vände sig.

Sedan kom skogsmaskinerna och körde sönder det som fanns kvar av stigarna och skogen blev aldrig mer den samma. För mig som tillbringat mycket tid i skogen genom åren med mina hundar, som motion, som terapiplats för själen och som ett gratis skafferi med svamp och bär - blev förändringen en sorg och saknad. Jag fick hitta nya skogar, nya stigar.

För 2,5 år sedan flyttade jag in till stan och mina skogspromenader blir inte lika frekventa. Men staden har sin charm den också, och jag fann nya vägar och leder som funkade för mig och hundarna. Precis som mitt själsliv, som fann nya tankevanor för livet, hälsan och lyckan. Jag trivs här, även om jag fortfarande har behov av att ta mig ut i skogen emellanåt och krama ett träd!

Varje morgon går jag en 20-minutersrunda med hunden innan jobbet, och då passerar vi en allé med björkar. Stora, vackra träd som ger skugga på sommaren och vindskydd på hösten. Men här om dagen var alla träd borta! De låg nedsågade och styckade i bitar på marken. Som en motorsågsmassaker, ett styckmord.

Varför berör det oss människor så mycket när gamla träd försvinner? Kanske för att de står där stabilt och tryggt år efter år, tiotals år, ja kanske hundratals år. De blir en symbol för det kända, det stadiga, det rotfasta. Vi känner oss lika vilsna och rotlösa som det nedsågade trädet och den förändrade naturbilden. 

På något vis kan vi känna en sorts kärlek till naturen, till skogen, till träden. De ger oss syre, skugga, vindskydd och en känsla av samhörighet. Allt som lever och växer har liv, människor, djur, träd och växter. Allt som har liv är värt att respekteras. Allt som lever kan förstöras, förändras, förstärkas och förlåtas.

"Förlåtelse är doften en blomma sprider på hälen som krossat den"

H.D.S.L.

Gått över gränsen...

Det har varit påsk helgen som gick, ja det är fortfarande Annandagen när jag skriver detta. På långfredagen åkte vi till en stuga som ligger drygt en mil bortanför Gislaved och några kilometer in i Västergötland. Då plötsligt byter människorna dialekt! På bara fem minuters resa i bil blir folket västgötar med sin speciella dialekt, uttryck och läten. "Haa, haa" säger dom istället för ja, javisst eller jajjamensan. De låter så godmodiga, västgötarna, och är det säkert också.

Man säger ju att smålänningar är snåla och frågar "vad kostar det?" Men västgötar lär säga med ett förvånat uttryck "kostar det något?" Själv har jag inte märkt någon större skillnad mellan smålänningar och västgötar förutom dialekten då. Möjligtvis då att smålänningen har lite mer av entreprenörskapet i sig. Det är väl inte för inte att vi har vår egen "Gnosjöanda".

När långfredagen övergick i kväll fick vi för oss att åka ner till Helsingborg. Vi hade planer på att besöka Helsingør under Påskafton och konstaterade att det skulle vara gott att vara på plats söderut redan på fredagskvällen. Sagt och gjort. Vi checkade in på vårt hotell och gjorde oss hemmastadda. På lördagen kunde vi unna oss en sovmorgon innan vi tog färjan över sundet till Danmark och Helsingør.

Det tog bara 20 minuter med båt över gränsen till ett annat land. Och verkligen - det märks att det är ett annat land. Danskarna har inte samma svårmod och allvar som vi svenskar kan dras med. De känns liksom lite mer avslappnade och lever lite mer med en klackspark. Människor sitter på uteserveringarna och dricker öl och röker redan tidigt på förmiddagen. Främlingar pratar och skojar med varann och Hälsovårdsmyndigheten verkar ha tagit ledigt... 

På svenska muséer står det på skyltarna " Var vänlig vidrör ej föremålen" men i Danmark står det " Icke pille". Det sammanfattar våra olika kynnen, tycker jag. Vi är så noga med alla regler och föreskrifter, danskarna går mer på känsla och enkelhet. Inga krusiduller liksom. Och det konstigaste av allt är att alla svenskar som är där trivs och blir likadana! Men vi återgår till svenskheten på färjan tillbaks till hemlandet.

Helgen avslutade vi med att avverka första etappen av en promenad runt sjön Vidöstern. Vi blev 8 personer som gick de 1,4 milen i etapp ett med fikastopp efter 9 km. Det var vänner till hjärtevännen som deltog i denna promenad och om två veckor blir det etapp två. Totalt blir det en runda på ca 5 mil och det krävs lite logistik med att köra bilar och matsäckar till start, paus och stopp. Mycket bra var det i alla fall och så roligt att lära känna hans vänner. 

Vädret har varit underbart hela helgen och det gör allt så mycket trevligare. Vi har korsat många gränser, olika landskap, länder och nya vänner. Vi lär också känna varandra allt mer och djupare för varje dag som går. Mina inre gränser öppnas upp och jag släpper fram känslor och tankar och vågar visa dom och dela dom. Visst är det en utmaning att våga men så mycket att vinna!

H.D.S.L.