Trädkramare

Kommunen där jag bor har varit ovanligt aktiva i vår med att såga ner och röja upp på gemensamma ytor. Träd och buskar har sågats ner, sly och grenar har rensats bort. Utmed genomfarten har all växtlighet tagits bort mellan vägen och bostadsområdet och blottat hus som man aldrig sett förut. Landskapsbilden förändrades radikalt.

En vän till mej sa lite skämtsamt att nu måste hon nog sätta på GPS:en för att hitta hem. För det är märkligt hur mycket det förändras när träd och buskar tas bort. Omedvetet använder vi oss av naturen runt oss som riktmärken där vi är. Utan dessa känner vi inte igen oss.

Jag minns efter den stora stormen Gudrun när man kom ut i skogen. Träden låg som ett gigantiskt plockepinn kors och tvärs. Hela skogen var förändrad, förstörd. Stigarna var övertäckta med grenar och alla riktmärken var borta. Rotvältorna gapade hotfullt vart man än vände sig.

Sedan kom skogsmaskinerna och körde sönder det som fanns kvar av stigarna och skogen blev aldrig mer den samma. För mig som tillbringat mycket tid i skogen genom åren med mina hundar, som motion, som terapiplats för själen och som ett gratis skafferi med svamp och bär - blev förändringen en sorg och saknad. Jag fick hitta nya skogar, nya stigar.

För 2,5 år sedan flyttade jag in till stan och mina skogspromenader blir inte lika frekventa. Men staden har sin charm den också, och jag fann nya vägar och leder som funkade för mig och hundarna. Precis som mitt själsliv, som fann nya tankevanor för livet, hälsan och lyckan. Jag trivs här, även om jag fortfarande har behov av att ta mig ut i skogen emellanåt och krama ett träd!

Varje morgon går jag en 20-minutersrunda med hunden innan jobbet, och då passerar vi en allé med björkar. Stora, vackra träd som ger skugga på sommaren och vindskydd på hösten. Men här om dagen var alla träd borta! De låg nedsågade och styckade i bitar på marken. Som en motorsågsmassaker, ett styckmord.

Varför berör det oss människor så mycket när gamla träd försvinner? Kanske för att de står där stabilt och tryggt år efter år, tiotals år, ja kanske hundratals år. De blir en symbol för det kända, det stadiga, det rotfasta. Vi känner oss lika vilsna och rotlösa som det nedsågade trädet och den förändrade naturbilden. 

På något vis kan vi känna en sorts kärlek till naturen, till skogen, till träden. De ger oss syre, skugga, vindskydd och en känsla av samhörighet. Allt som lever och växer har liv, människor, djur, träd och växter. Allt som har liv är värt att respekteras. Allt som lever kan förstöras, förändras, förstärkas och förlåtas.

"Förlåtelse är doften en blomma sprider på hälen som krossat den"

H.D.S.L.